Death Ship (1980)

Passagerare ombord på en lyxkryssare har maskeradparty när de kolliderar med ett annat skepp. Några få överlevande driver omkring på det öppna havet i hopp om någon ska hitta dom. Från ingenstans dyker ett stort svart skepp upp och räddar de förlista stackarna. Väl ombord märker de att allt inte står rätt till. Skeppet verkar vara övergivet och obebott sedan länge men trots detta är det fullt blås i maskinrummet. Båten lever ett eget liv och vill inte se de nyanlända passagerarna med livet i behåll längre än nödvändigt.

”This damned ship! It’s like it’s alive, trying to kill us!”

Jack Hill, som ligger bakom blaxploitation klassiker som Coffy (recension HÄR) och Foxy Brown har här skrivit historien om det gamla naziskeppet som seglar runt på havet för att finna nya offer att ta livet av. Vi är inte direkt bortskämda när det kommer till filmer som involverar spökskepp. Det görs alldeles för få av dem så varje gång jag stöter på en ryser jag med välbehag. Det är något speciellt, klaustrofobiskt när det kommer till stora skepp som är så pass långt ute till havs att land inte syns till. Är det något jag är livrädd för så är det stora och bottenlösa vatten, inte att bada eller segla så länge land syns till men mitt ute på havet är du totalt utlämnad om någonting olyckligt skulle hända. Death Ship är en b-film som mycket tack vare George Kennedy som den tjurskalliga kaptenen och Richard Crenna i snyggt helskägg, höjer kvaliteten något. Trots att den innehåller en nazibåt som tar livet av sina passagerare är det en trevlig liten mysrysare. Det händer inte överdrivet mycket under filmens gång men den har en skön stämning rakt igenom och ju mer jag tänker på filmen desto mer gillar jag den. Den ger ifrån sig sköna vibbar helt enkelt. Dessutom har vi ju den mästerliga scenen med kvinnan som duschar i blod. Bara den scenen allena gör det värt att spendera 90 minuter framför tvn!

Cowboys & Aliens (2011)

Jake Lonergan vaknar upp i öknen någon gång i slutet av 1800-talet i Arizona, utan minne om vem han är eller vad som har hänt. På sig har han ett besynnerligt armband och han plågas av smärtor från ett blödande sår. Han lyckas ta sig till närmaste stad där det visar sig att han är efterlyst för rån och som om inte det vore illa nog är han dessutom efterlyst för mord på en prostituerad. Stadens lokala sheriff bestämmer sig för att skicka iväg honom till ett annat fängelse i en större stad. Innan Jake hinner förflyttas attackeras staden av mystiska skepp som rövar bort invånarna i en hiskelig fart. Den vilda västern har blivit invaderad av illasinnade rymdvarelser. 

Cowboys & Aliens börjar riktigt lovande med rafflande spänning i 30 minuter. Sedan tar det stopp. Det blir snabbt tråkigt och händelselöst. Karaktärer pratar nonsens med varandra, antingen på hästrygg eller till fots. Ointressanta händelser staplas på varandra bara för att fylla ut filmens speltid, framförallt obligatoriska sekvenser som hör västerngenren till såsom tjoande indianer och attacker av giriga banditer. Utomjordingarna ser man knappt röken av förrän de sista 30 minuterna och då har man nästan helt tappat intresset, dessutom är det inte ens då speciellt spännande. På pappret ser det riktigt lovande ut och bara titeln i sig gav mig gåshud. Resultatet å andra sidan var ju en helt annan femma. Jag har alltid gillat Harrison Ford och här spelar han samma roll som han har gjort så många gånger tidigare, alltså en grinig gubbe. Samma sak gäller för Daniel Craig. Här har han slängt av sig kostymen och istället tagit på sig cowboykläderna för han spelar i stort sett samma roll som han gjort tidigare som Agent 007. Detta stör jag mig inte på då jag kan tycka att om det är bra karaktärer så kan jag gärna se dem igen, även under andra förhållanden. Tråkigt nog är Cowboys & Aliens en ganska så dålig mix av science fiction och västernfilm som skulle ha tjänat på att välja en av inriktningarna. Vad som är till filmens fördel är att den skippar att slänga in en massa onödig humor som är något av en självklarhet i liknande filmer som fått PG-13 stämpeln. Nej, Cowboys & Aliens är ingenting jag kommer att se om. Jag ser hellre Tremors eller The Burrowers en gång till för det är underhållande kombinationer av två liknande filmgenrer.

A Lonely Place to Die (2011)

5 vänner bergsklättrar i Skottland. Långt borta från civilisationen, mitt ute i skogen, hör de plötsligt skrik som visar sig komma från under marken. De hittar en vettskrämd liten flicka, begravd i en trälåda. Vännerna delar på sig och Alison och Rob beger sig för att kontakta polisen i närmsta by som ligger en bra bit bort. Resten av sällskapet tar med sig flickan och lunkar i lugnt mak mot samma destination för att göra det enkelt för sig att bli hittade. När Alison och Rob försöker ta sig ner från ett av många berg trillar han ner och dör på fläcken och plötsligt börjar det regna småsten från bergets topp. Alison blir träffad av en sten och trillar även hon ner och när hon hittar Rob märker hon att någon skurit av hans rep. Hon springer ifatt de andra för att varna dem. De inser snart att när de räddade flickan gjorde de sitt livs största misstag.

A Lonely Place To Die är en otippat bra överlevnadsthriller som till största del utspelar sig i makalöst vackra omgivningar. Jag förstår verkligen människors fascination för de skotska högländerna, och bergsklättring med för den delen. Melissa George, som spelar Alison, har jag gillat som skådespelerska ända sedan jag såg henne som dubbelspelande agent/flickvän till Michael Vartan i min gamla favoritserie Alias. Sedan dess har hon alltid varit ett säkert kort och så även här. A Lonely Place To Die är rå, brutal och i det stora hela realistisk, även om vissa sekvenser är ifrågasättbara. Filmen innehåller många oväntade vändningar som jag för en gångs skull inte var beredd på. Det är spännande som bara den, en riktig nagelbitare eller tandpetstuggare som var vad jag smulade sönder i munnen under filmens gång. Jag blev mycket positivt överraskad över hur bra filmen faktiskt var. Det görs tyvärr inte många thrillers idag som håller hela vägen men A Lonely Place To Die är en av de få som levererar ända till slutet. Ska ni se en riktigt bra thriller i år, se A Lonely Place To Die!

Daimajin (1966)

I en liten by någonstans i Japan för länge sedan, är folket livrädda för guden Majin. De utför danser och besvärjelser i hopp om att bli skonade från dennes vrede. Några bybor ledda av Samanosuke tar chansen att försöka ta över slottet och störta samurajkonungen Hanabasa. Det lyckas de med men konungens son Tadafumi och dotter Kozasa lyckas med hjälp av Kogenta att fly. De tar till flykten genom skogen vidare till guden Majins berg som är vaktad av en uråldrig samurajstaty.

Vi förflyttar oss 10 år framåt i tiden och Samanosuke har förvandlat invånarna i den lilla byn till slavar. När nyheten når den avlidne konungens barn, som nu nått 18 års ålder, och Kogenta bestämmer sig Kogenta att bege sig tillbaka till byn i hopp om att finna fler som är villiga att störta tyrannen Samanosuke och hans män. Han hinner inte långt innan han blir tillfångatagen. Tadafumi försöker även han att smyga sig in i byn men samma öde som Kogenta väntar honom. Den ondskefulla Samanosuke bestämmer sig för att Kogenta och Tadafumi skall bli avrättade nästkommande dag. Förkrossad bönar och ber Kozasa till guden Majin att rädda den stackars byn. Hennes böner besannas och Majin väcker den gigantiska samurajstatyn till liv som beger sig mot staden för att utkräva hämnd.

Daimajin är en saga om kampen mellan ont och gott, en väldigt bra sådan. Filmen innehåller bombastisk musik, fantastiska miljöer och för sin tid, otroliga effekter. Det är en perfekt film att slänga på en trist decembereftermiddag när vädret är för tradigt för att vistas i. Jag trodde att statyn skulle vara med mer i filmen än det visade sig. Det dröjer över en timme innan statyn, likt Gojira (recension HÄR), gör entré. Det gör i och för sig inte så mycket då det var väl värt väntan, dessutom var filmens väg dit omsorgsfullt berättad. Jag har alltid varit svag för sagor, inte de sagor som berättar snälla historier där prinsen fick sin prinsessa till slut utan sagor med förtrollade skogar, monster, magi och vidskepelse. Daimajin var en trevlig överraskning och det är synd att jag inte såg denna som barn, jag skulle ha älskat den. Den funkar dock alldeles utmärkt även för oss i vuxen ålder och jag blir helt klart nyfiken på filmens två uppföljare. 

Treevenge (2008)

Treevenge är en fantastisk kortfilm av regissören Jason Eisener som senare gav oss Hobo With A Shotgun. Det är en kortfilm som inleds med Riz Ortolani's fantastiska öppningsmusik från Cannibal Holocaust. Treevenge berättar sedan historien om ett gäng julgranar som får nog och hämnas, efter att år efter år blivit nedhuggna bara för att människan ska få fira jul i några veckor.
Treevenge levererar de mest underhållande 16 minuterna jag sett på år och dagar. Jag såg den för första gången förra julen och nu såhär i juletid kom jag att tänka på den igen och såg till min förtjusning att den finns på youtube. Treevenge är min nya jultradition!

Här kan ni se kortfilmen i sin helhet på youtube:

Lady, Stay Dead (1981)

”Don’t you play games with me woman”

Gordon är en djupt störd individ som är besatt av smörsångerskan Marie. Tidningsurklipp från Maries karriär fyller väggarna och i garderoben har han en skyltdocka efter hennes avbild. Som pricken över i är han dessutom Maries personliga vaktmästare. När Gordon får lite tid över gömmer han sig på stranden och kollar in Marie med en kikare samtidigt som han juckar ett hål i marken och fantiserar om fastbundna kvinnor. Marie, som visar sig vara en riktig diva, är helt ovetande om Gordons besatthet för henne och hennes musik. När Gordon inte tycker att det räcker att ha samlag med ett hål i marken smyger han in i Maries hus och spelar favoritskivan Love Songs av henne. Marie flippar ut och idiotförklarar honom och ber honom lämna huset. Det vill inte Gordon utan istället våldtar han henne och när han inser hur illa Marie verkligen tycker om honom dränker han henne i ett akvarium. Eftersom Gordon inte är den smartaste personen i ett par skor tar det lite tid innan han inser vad han gjort. Han blir ledsen och uppgiven och börjar smyga runt i och runt omkring huset. Maries syster kommer på besök i tron om att systern är på något jobb i några dagar och gör sig hemmastad. Hon inser ganska snart att allt inte står rätt till när hon hittar grannens hund flytandes i havet och dessutom beter sig Gordon allt märkligare.

”Anytime that you want it good and rough, I’m always here. You just got to call me.”

Jag har aldrig hört talas om Lady, Stay Dead tidigare men efter lite detektivarbete visade det sig att jag har två andra filmer av regissören som nu väntar på att bli sedda. De som sett filmen verkar tycka att den första halvtimmen är seg och tråkig. Det kan jag verkligen inte hålla med om då det är sleaze på hög nivå med sliskig musik som soundtrack. Filmen börjar som ren exploitation (eller ozploitation som det ju kallas när det kommer från Austalien) i skitig I Spit on Your Grave anda men sedan utvecklas den till en psykologisk thriller. En väldigt stämningsfull sådan där allt klaffar perfekt, från skådespeleri och historieberättande till kameravinklar och snyggt utförda scener. Chard Hayward är klockren i rollen som den perverterade trädgårdsmästaren. Det är ingen blodig historia, här går det psykiska våldet före det grafiska men det är spännande som bara den. Jag förlorar aldrig intresset och även om det är en b-film känns det inte som en sådan. Filmen var inte alls vad jag väntat mig, jag blev positivt överraskad. Lady, Stay Dead är en australiensisk pärla som (om du får tag i den) jag rekommenderar det varmaste!

trailer till filmen + en massa andra intressanta titlar

Creep (2004)

”Homeless people don’t go missing, homeless people are missing.”

Kate är på förfest i London med några kollegor. Hon och hennes polare Jemma har biljetter till VIP-loungen på en nattklubb där ingen mindre än George Clooney ska befinna sig. Snart inser Kate att Jemma har lämnat henne i sticket så hon lämnar partajet allena. När hon inte får tag i en taxi bestämmer hon sig för att åka tunnelbana istället. Det är 8 minuter till sista tåget går och Kate är rastlös. Hon trattar några souvenirflaskor med vodka och däckar av. När hon vaknar inser hon att hon missat tåget och som om det inte vore illa nog har hon dessutom blivit inlåst och kommer inte ut från den underjordiska perrongen. Efter ett tag dyker trots allt ett tåg upp och hon hoppar på. Tåget rullar inte många meter innan det stannar och det blir becksvart. Från ingenstans dyker Guy, en slemmig kille från förfesten, upp och när det bara är de två ombord och han dessutom är hög som ett hus försöker han våldta Kate. Det misslyckas totalt då dörrarna plötsligt öppnas och någonting drar ut honom i mörkret. Livrädd flyr Kate ut i tunnlarna med någonting efter henne, någonting som vill henne väldigt illa.

Jag såg Creep när den kom ut och det enda jag egentligen kommer ihåg var att den handlade om någonting, någonstans i en tunnelbana. Jag har följt Christopher Smiths karriär och blivit grymt imponerad varje gång, ovetandes om att det var just han som regisserade Creep. Hans andra film, Severance, var en perfekt kombination av brittisk komedi och slasherfilm och det var länge sedan jag skrattade så mycket. Tre år senare gjorde han Triangle som var ett otäckt mindfuck. Hans senaste film, Black Death var en av förra årets bästa filmer. Det ska bli mycket intressant att se vad Smith hittar på härnäst. På en loppmarknad hittade jag Creep för en tia och nu var det dags att återbesöka regissörens debutfilm. Filmen är klart inspirerad av den överskattade Raw Meat (recension HÄR) och många andra filmer med för den delen, som utspelar sig under marken. Det är skit samma för görs det bra så spelar det ingen roll att man har sett det tidigare. Creep är bra och jag blir inspirerad när jag i extramaterialet hör Christopher Smith berätta om sin kärlek för filmgenren och hur seriöst han faktiskt tog inspelningen och historien runt omkring Creep. Franka Potente från utmärkta Lola Rennt springer även här och hon är trovärdig i rollen som Kate. De första 45 minuterna är riktigt bra och den stängda tunnelbanan är en effektiv och klaustrofobisk miljö. Filmens andra halva är jag lite tveksam till, den är absolut inte dålig men det känns som Smith försökte få in så mycket som möjligt i sin filmdebut. Jag gillar fortfarande Creep och det är kul att ha fått återbekanta sig med filmen som banade vägen för en av de mest intressanta regissörer vi har just nu.

Brain Dead (2007)

En muterande amöbaparasit från yttre rymden trillar ner från himlen och bränner hål i huvudet på en stackars man som förvandlas till en blodtörstig zombie. Han trycker ut ögonen och spräcker skallen på sin fiskande kamrat och drar vidare. Nästa offer blir en polis men istället för att käka upp hjärnan spyr han honom i ansiktet och på så sätt förvandlar honom till en snyggare kopia av sig själv. Samtidigt är två brottslingar (den ena av dom har en av de fulaste tatueringar jag sett och självklar bär han linne i stort sett hela filmen igenom för att plåga våra ögon) på rymmen och gömmer sig i en fiskestuga. Två lesbiska skogsmullar och en kåt pastor med sin assistent hamnar i samma stuga och hålls som gisslan. De bli snart alla tvingade att stanna inomhus för utanför samlas de blodtörstiga zombiesarna som väntar på första bästa chans att äta upp deras hjärnor.

Kevin Tenney, mannen bakom de två första Witchboard-filmerna och Night of the Demons (recension HÄR) regisserar här sin senaste skräckfilm Brain Dead. Efter Witchboard 2 glömde jag helt bort Tenney men en bakfull söndag var en perfekt dag att bekanta sig med hans senaste galenskaper. Brain Dead inleds skitfult med en kass låt, dåliga datoranimationer och ett fult typsnitt på bokstäverna som bildar de inblandades namn. Det blir snabbt mycket bättre med Canned Heat's Going Up the Country, omotiverade nakenscener, hinkvis med blod och levande döda. Skådespeleriet är under all kritik där de kvinnliga karaktärerna kompenserar med att visa brösten så fort de får chansen. Brain Dead är dock jävligt underhållande och levererar precis det den ska och filmen får mig att minnas varför jag uppskattar en och annan splatterfilm ibland. Det är definitivt inte en originell blandning av de uppenbara influenserna från Evil Dead II, Bad Taste och Night of the Living Dead och inte i närheten lika bra som någon av dem men jag gillar Brain Dead i alla fall. Filmen är precis vad titeln antyder, totalt hjärndöd underhållning.

La Meute (2010)

”The village elders talked about a creature born of mud and the blood of the dead.”

Charlotte kör längs en grådisig landsväg. Hennes plan är att köra mot ett varmare klimat eller tills hon lyssnat igenom alla cd-skivor hon har med sig. När hon blir förföljd av några mc-knuttar bestämmer hon sig för att plocka upp liftaren Max. När både bilen och deras magar behöver nytt bränsle stannar de till på La Spack, ett bisarrt matställe mitt ute i ingenstans. Snart dyker mc-knuttarna upp igen och spottar i Charlottes kaffekopp och försöker våldta Max?! Kvinnan som äger stället drar fram hagelbössan och slänger ut slöddren. Max beger sig till toaletten där han spårlöst försvinner. Charlotte blir såklart orolig för sin nyfunne vän och hänger kvar utanför tills mörkret lagt sig. Hon bryter sig in på toaletten och finner en gömd dörr men hon kommer inte långt innan hon blir nedklubbad av ägarinnan. Hon vaknar upp i en bur tillsammans med några andra namnlösa figurer och inser att Max är ägarinnans son. Det är en galen familj som när månen är full förser marken med blod. Charlottes enda hopp är den pensionerade polisen Chinaski med en ”I fuck on the first date” t-shirt.

”My mother says the earth wants blood, and we can’t refuse it.”

Det är sällan jag ser en fransk skräckfilm och blir besviken. De vågar oftast det som amerikanarna inte vågar och deras historier behöver inte ha ett lyckligt slut, vilket kan vara befriande ibland. La Meute eller The Pack som blivit filmens amerikanska titel har jag av någon besynnerlig anledning helt missat, vilket är konstigt då jag brukar ha koll på vad som släpps från både Frankrike och Spanien. Skit samma nu har jag sett den i alla fall och det är ju det viktigaste.

La Meute utspelar sig i ett grått, skitigt och deprimerande landskap. Förutom filmens uppenbara likheter med The Texas Chain Saw Massacre blandas det runt i skräckfilmsmixern ordentligt. Filmen hämtar inspiration från George A. Romeros tidiga verk, Clive Barker och gamla folksägner och sedan slängs det in några stänk av svart humor. La Meute ändrar riktning flera gånger och man vet aldrig riktigt vad som ska hända härnäst. Det är just det som blir till filmens nackdel. Det händer för mycket på för kort tid och det känns som regissören och manusförfattaren vill få in så många olika element som möjligt. Det blir lite för spretigt. Till filmens fördel är å andra sidan att den ibland blir oerhört stämningsfull och varelserna som dyker upp under filmens andra hälft är riktigt läbbiga. Tänk en blandning mellan cenobiterna från Hellraiserfilmerna och monstren från The Descent, ungefär så ser de ut. Våldet i filmen är förvånansvärt nedtonat för att komma från en fransk film men det är trots allt inte något negativt. Vad som däremot är negativt är att något så lovande i slutändan blir så mediokert.

Jägarna 2 (2011)

En kvinna försvinner i Norrlands skogar. När hennes bil hittas med blod i bagaget börjar polisen gå skallgång. En finlandssvensk vid namn Jari blir huvudmisstänkt och eftersom Norrlänningarna inte klarar av någonting själva kommer superpolisen Erik från Stockholm och hjälper till. Han har inte besökt Norrland på många herrans år då det inte slutade särskilt bra sist han var där. Som ni kanske kommer ihåg visade det ju sig att hans egen bror, tenorsångaren Leif, var en kallblodig mördare och våldtäktsman. Motvilligt sätter han sig in i fallet och medan polisen verkar vara övertygade om att Jari är mördaren är Erik inte lika säker. Samtidigt inser han att allt inte står rätt till mellan hans brorson Peter och styvpappan, polisen Torsten.

När Jägarna kom för 15 år sedan blev jag imponerad av den vackra naturen och de totalt känslokalla karaktärerna som samlats i Norrlands skogar. Det var lite av en svensk version av Deliverance, en ibland otäck sådan, där Lennart Jähkel imponerade stort. Jägarna 2 är en helt meningslös uppföljare, ett dåligt deja vu. Storyn är klassisk a till b och ingenting av intresse händer där emellan. Det är sövande långa två timmar. Manusförfattarnas patetiska försök att få in lite mänskligt djup mellan Erik och Peter når helt nya dimensioner när Peter sätter sig ner och spelar gitarr och sjunger för Erik. För det första är det en vuxen tonåring som gör detta för en människa han inte haft någon kontakt med under hela sin uppväxt och för det andra så sjunger han helt åt helvete. Rolf Lassgård som repriserar sin roll som polisen Erik ser här mest trött och uttråkad ut. Jag har aldrig haft mycket till övers för Peter Stormare (förutom hans roll i The Big Lebowski då förstås) och här imponerar han inte heller, i en för honom standardroll, som den ondsinta polisen och styvpappan Torsten. **SPOILER** Det krävs en mindre begåvad för att inte ana ugglor i mossen och förstå att han inte har rent mjöl i påsen. **Slut på SPOILER** Det enda som egentligen lyfter filmen något är att slippa Helena Bergström från första filmen. Här är hon ersatt av en anonym karaktär som rings in helt i onödan för att sköta sysslor som polisen i Norrland kunde ha klarat av själva. Nej, Jägarna 2 är ytterligare ett bevis på att svensk film mer än ofta inte är något att hänga i granen.

The Goonies (1985)

“Sixteen thirty-two. What is that? A year?”

Mikey, Mouth, Data och Chunk är fyra ungar som har sitt eget gäng vid namn The Goonies. Mikeys familj har det dåligt ekonomiskt och tvingas sälja sitt hus, som ska rivas för att göra plats för en golfbana. En dag rotar Mikey och hans vänner igenom vinden och hittar en skattkarta. Den ska leda till One-Eyed Willys piratskepp som är fyllt med guld och juveler. I hopp om att skatten ska kunna rädda huset och låta dom bo kvar ger de sig iväg på skattjakt. I hälarna har de Mikeys storebror Brandon, två fnittriga tjejer och skurkfamiljen Fratelli.

“First you gotta do the truffle shuffle”

John Matuszak som Sloth

Michael Berryman

Jag har fler minnen än jag kan räkna från The Goonies och det var den film jag såg mest under min barndom. Steven Spielberg har skrivit storyn och Richard Donner regisserar, vilken perfekt kombination! Det känns som om jag är barn på nytt och jag njuter med välbehag av alla grottor, tunnlar, lönngångar och fällor. Jag förstår inte att det inte blir lika bra när filmmakare försöker sig på äventyrsfilm idag. När det kommer till att se om filmer jag avgudade som ung blir jag som regel skeptisk då de oftast blir till en stor besvikelse. Ibland är det bäst att bevara en film som ett trevligt minne och inget mer. The Goonies visar dock 1980-talet från sin mest charmerande sida och jag tycker än idag att den är en av de bästa filmerna i sin genre från den eran, kanske någonsin. De flesta skådisarna känner man igen och gjorde här tidiga roller i sina karriärer. Vad jag däremot blev lite paff över var att jag alla dessa år trott att det var den gamla favoriten Michael Berryman som spelade freaket Sloth men det såg jag ju nu att det var någon helt annan. The Goonies var förtjusande att bekanta sig med igen och filmen är precis lika bra som jag kommer ihåg den. Detta är en film för alla generationer att återupptäcka, om och om igen.

Stand by Me (1986)

En begravning får en vuxen Gordie att återvända till sin hemstad. I återblickar får vi uppleva ett lika delar smärtsamt som ömt barndomsminne.

Det är sommaren 1959 i en liten stad i Oregon. Fyra vänner beger sig på en resa längs tågrälsen för att leta efter ett lik, i hopp om att bli lokala hjältar. De hittar dock mer än ett lik, de finner sig själva.

Stand by Me är en historia om vänskap, längtan, förväntan och nyfikenhet. Den handlar om fyra unga pojkar som växer upp. Deras hemförhållanden är inte de bästa och de plågas av minnen från deras förflutna. Gordie har precis blivit av med sin storebror, sin hjälte, som avlidit i en bilolycka fyra månader tidigare. Hans föräldrar ser honom inte längre när de själva försöker bearbeta sin sorg. Teddy är en bråkstake som idoliserar sin fader trots att misshandel och fylla omgivit honom under hela sin uppväxt. Under resans gång förstärks vissa av vännernas band medan andra märker att de inte har mycket gemensamt längre. Det är en historia för vuxna med barn i huvudrollen. Jag har inte läst Stephen Kings novell The Body men han har verkligen lyckats fångat relationen mellan vännerna samtidigt som Rob Reiner lyckats visualiserat de vackra 1950-tals miljöerna. Det är en bra samling barnskådespelare och filmen visar genombrottet för River Phoenix, vars karriär blev på tok för kort. Kiefer Sutherland spelar här en tidig roll (långt från den patriotiske terroristbekämparen Jack Bauer) som rockabillysvinet Ace. Att spela svin är Sutherland mästare på vilket han bevisar i nästkommande års The Lost Boys, där han gör en fulländad rollprestation.

Stand by Me är en film som har växt sedan sist jag såg den och även fast den utspelar sig för 50 år sedan är den lika aktuell idag.

Final Destination 5 (2011)

Sam och några kollegor från Presage Paper ska åka på jobbutflykt. Under bussfärden får Sam en vision om hur en bro kollapsar och dödar alla ombord. Panikslagen försöker han få alla att lämna bussen och på så sätt undkomma en säker bortgång. Visst sker det precis så som Sam förutsett och åtta av dem överlever katastrofen. Det blir en tuff tid för de överlevande då döden väntar bakom varje hörn. Döden gillar inte att bli lurad.

Final Destination 5 är precis samma film igen som de fyra föregående men det är ju inte historien som får oss att vilja titta på Final Destination 5, eller hur? Storyn om att man inte kan lura döden utan dör i slutändan iallafall är en bra idé och just det som gjorde den första filmen så bra. Nu, fyra filmer senare, bryr vi oss inte längre. Det enda vi är intresserade av är att se så många personer som möjligt dö som flugor på finurliga sätt. Det är precis vad de gör och det är riktigt underhållande. Filmmakarna måste verkligen ha haft det kul när de funderade ut hur dom skulle ta livet av karaktärerna och denna gång har det minsann inte snålats på filmens budget. Inledningen är riktigt spännande och bra utförd och sen är det fullt ös framåt. Det finns potentiella olyckor överallt och det är ett koncept som fungerar varje gång. Självklart så behöver du inte ha sett de andra filmerna för att fatta galoppen men det skadar inte då det finns en hel del blinkningar till de tidigare kapitlen, om du är uppmärksam. Tony ”Candyman” Todd dyker upp igen som killen som varnar de stackars ungdomarna. David Koechner, från världens roligaste film Anchorman, gästspelar också i en ganska så meningslös biroll som högsta hönset på företaget Presage Paper. Vid sidan om Saw är nog Final Destination-filmerna det mest populära som har hänt skräckfilmen på 2000-talet. Final Destination 5 är ren underhållning. Poppa lite popcorn, drick ett 6-pack, stäng av hjärnan och bara njut. Så här kul har jag inte haft på länge!

The Hike (2011)

Fyra tjejer, som ser ut och beter sig som att vilja vara så långt borta från bushen som möjligt, tar med sin vän Kate för att campa ute i vildmarken. Kate har precis kommit hem från Afghanistan där hon bevittnat sin pojkväns död. Hon behöver muntras upp med andra ord. De träffar på några killar i skogen som bergsklättrar och börjar hänga med dem. När en av tjejerna beger sig djupare in i skogen för att samla ved försvinner hon spårlöst. Resten av tjejerna går för att leta efter henne och inser snart att killarna inte är några charmtroll utan ett gäng skogstokiga psykopater.

The Hike börjar mycket lovande och de vackra miljöerna är verkligen ett av många underverk från moder natur. Jag kände direkt att jag ville plocka ner tältet från vinden, snöra på mig vandrarskorna och åka dit, utan psykopaterna som sällskap då förstås. The Hike innehåller den mest patetiska dialog jag tagit del av på länge och den framställer tjejerna som värsta puckona. De beter sig som fnittriga 15åringar som kläcker ur sig det ena dummare än det andra. Jag behöver gå på toaletten, min mobiltelefon fungerar inte, jag vet inte hur man sätter upp ett tält, jag har för långa naglar för att klättra, jag är faktiskt modell, aj jag fick en sticka i fingret osv. På den nivån ligger dialogen. 2011 och kvinnor framställs fortfarande som om de inte klarar av någonting på egen hand. Den töntiga atmosfären som i och för sig ibland blir lite småkul förändras efter cirka en halvtimme ganska så radikalt och tjejerna får visa sina framfötter och äntligen hålla truten. The Hike tar inspiration från både här och där. Det blir en tvivelaktig blandning av filmer som I Spit on Your Grave, Funny Games, Eden Lake, Hostel och Deliverance. En mix som inte känns särskilt trovärdig och dessutom ganska så meningslös. The Hike är snyggt utförd men den tillför ingenting nytt vilket är synd, det kunde ha blivit både spännande och otäckt. Fast än filmen är ganska så våldsam så känns den förvånansvärt tam och även om tjejerna utsätts för fruktansvärda saker så skiter jag faktiskt i vilket.

Tenement: Game of Survival (1985)

Hyresgästerna i ett fallfärdigt ruckel tröttnar på att ett gäng knarkande bråkstakar lever rövare i deras källare och ringer polisen. När ordningsmakten inte kan hålla kvar dem i brist på bevis släpps de fria igen samma dag. Samtidigt har de boende fest i hyreshuset för att fira att de äntligen blivit av med slöddren. Gänget har dock inte glömt vad som hänt tidigare under dagen. Förbannade och påtända beger de sig tillbaka till hyresgästerna för att utkräva hämnd. Det blir en natt fylld av våld och förnedring där döden är enda utvägen.

Första rollen för Paul Calderon

Tenement har en nästintill identisk handling med Death Wish 3 från samma år. Michael Winner satte standarden högt i Death Wish 3 (recension HÄR) och Tenement gör allt för att bräcka den.

Tenement levererar exploitation på hög (låg) nivå. Det är våldsamt och sadistiskt lågbudgetskräp, precis så som jag vill ha det. Storyn är inte mycket att återberätta men istället får vi ett hyreshus fullt av kul karaktärer. Här finns en blind man med sin hund, en hora med en pundare till pojkvän, den ensamma tanten som har ett basebollträ som bästa polare, en fet alkoholiserad soffpotatis och ett muskelknippe som älskar att spela saxofon, bara för att nämna några få. Filmen utspelar sig i stort sett enbart inne i hyreshuset vilket är ett smart drag från regissören för att spara pengar och lägga alla stålar på blodiga effekter istället för att byta miljöer. Jag gillar metoden att filma i de olika lägenheterna så att tittaren hinner lära känna karaktärerna innan helvetet bryter ut och på så sätt få oss att känna mer sympati för de stackars satarna. Ibland beter de sig i och för sig som tröga idioter med sitt skrikande och orationella beteenden, det känns nästan som de vill bli mördade av gänget vid flera tillfällen. Gängets bedrövliga utstyrslar är så fula att det borde vara dom som fick stryk och bli av med sina liv bara för att de ser ut som de gör. Tenement skulle ha tjänat på att byta ut sitt soundtrack som består av det sämsta 1980-talet hade att erbjuda mot något helt annat, vad som helst. Dialogen är väl inte på topp men å andra sidan, vad pratar vi själva om under kvällarna när vi lullar runt i våra lägenheter? Tenement är stundtals lite seg men för det mesta syndigt underhållande. 

Gone with the Wind (1939)

Året är 1861 och det råder krigstider i Amerika mellan nord och syd. På ett plantage i Georgia bor den 16åriga överklasstjejen Scarlett O’Hara. Hon är en manipulativ och bortskämd slyngel som inte är särskilt omtyckt bland de andra töserna då hon gör allt för att få uppmärksamhet av männen runt omkring sig. Ashley Wilkes som snart ska gifta sig med den sympatiska Melanie är mannen Scarlett lägger allt fokus på. När detta inte går vägen gifter hon sig med den blåögde Hamilton. Deras äktenskap varar inte länge innan hon får besked om att han avlidit i sviterna av lunginflammation. Scarlett beger sig för att bo med sin moster Pitty i Atlanta men istället för att agera sörjande änka lägger hon allt krut för att återigen få Ashley att bli intresserad av henne. En viss blockadbrytare vid namn Rhett Butler dyker upp titt som tätt och överhyser henne med romantik men Scarlett är blind för all kärlek som inte kommer från Ashley.

Inbördeskriget bryter ut på allvar och Scarlett börjar ofrivilligt arbeta som sjuksköterska och tar han om krigets sårade. När hon hjälpt Melanie att föda sitt första barn beger de sig tillbaka till Scarletts barndomshem, men allt har förändrats. Alla i Scarletts närhet har antingen avlidit i kriget eller i sjukdom. När barndomshemmet är förstört och hennes rikedom är borta får hon lära sig livets hårda väg och att inte ta något för givet. Samtidigt växer motvilligt kärleken till den karismatiske Rhett Butler.

"Frankly, my dear, I don't give a damn"

Gone with the Wind är ett stycke filmhistoria, ett långt sådan. Under fyra timmars tid får vi följa Scarlett i hennes olika skeden i livet och se hur hon sakta men säkert växer upp och blir vuxen. Det är först och främst en storslagen historia om kärlek men också om individuell mognad och om hur krig påverkar ett land. Gone with the Wind ger oss också en historielektion om hur USA enades och när slaveriet avskaffades. Det är dessutom en av de första färgfilmerna och den film som innebar genombrottet för färgfilm med dess totalt 10 vunna Oscarstatyetter. Även om Gone with the Wind utspelar sig under tuffa tider är det en gemytlig film för hela familjen, förmodligen en av de första filmsåpor någonsin. Likt teater spelar skådespelarna över å det grövsta och visar med överdrivna gester vad de tycker och tänker. Alla vackra kläder är ett hantverk i sig och filmens sceneri är underbart och det är verkligen en vacker syn för ögat. Jag har alltid varit svag för filmkulisser ända sedan jag såg Universals tidiga filmer om Frankenstein och The Wolf Man. Detta var första gången jag såg Gone with the Wind och det känns lite som ett måste att ha sett om man som jag är intresserad av film och dess historia. Jag kan tycka att filmen skulle ha tjänat på att bli nedkortat en timme men jag hade å andra sidan aldrig tråkigt. Gone with the Wind är verkligen storslagen och jag är glad att jag äntligen fått tagit del av den, även om jag kanske inte kommer att se den igen.

Friday the 13th: The Final Chapter (1984)

"Three times before

You have felt

The Terror,

Known the madness,

Lived the horror.

But this is the one

You've been

Screaming for."

Någon gång varje år blir jag sugen att se en Friday the 13th film och det är ett lika angenämt återseende varje gång. Denna gång föll valet på del 4 i serien, av många fans ansedd som den bästa, om den hockeymaskförsedda mördaren Jason Voorhees.

Friday the 13th: The Final Chapter tar vid där del 3 slutade. Det är fullt pådrag med poliser och en ambulans kommer för att köra iväg massmördaren Jason som efter att ha blivit hängd och huggen i huvudet med en yxa nu anses vara död. De kör honom till bårhuset. Personalen hinner knappt få in Jasons kropp i frysrummet, som de råkar lämna öppet, innan han återigen vaknar till liv och tar död på de två stackars satar (varav det ena mordet är ett av mina favoriter i serien) som fick nattskiftet. Envis som Jason är beger han sig tillbaka mot Crystal Lake för att påbörja en ny massaker.

Även om filmen kallas för The Final Chapter så vet vi ju att detta inte blev den sista i serien. Jason har aldrig varit mer aggressiv än här. Den fjärde delen innehåller många av de mest minnesvärda dödsscenerna och de som är bäst utförda. Inte så konstigt kanske med tanke på att Tom Savini är tillbaka och står för specialeffekterna. De är minst lika bra här som i regissören Joseph Zito och Savinis tidigare samarbete i The Prowler (recension HÄR). Dessutom är detta den del som innehåller mest naket, det känns som det enda ungdomarna gör i filmen är att nakenbada och ha sex när de inte blir mördade. Den unga Corey Feldman som spelar Tommy Jarvis är den bästa karaktären filmserien har haft, här som den sexnyfikna alltiallofixaren som är besatt av monstermasker och makeupeffekter (kanske en hint till Savini?). Det är synd att han i vuxen ålder sumpade sin karriär efter succéer som Gremlins, The Goonies, Stand By Me och The Lost Boys.

Friday the 13th: The Final Chapter är den mest händelserika filmen med bäst flyt bland uppföljarna och kanske till och med den bästa, mycket tack vare ett fantastiskt slutklimax. Friday the 13th-filmerna kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och än idag anser jag att de är bland det bästa som hänt slasherfilmsgenren! 

April Fool's Day (1986)

Muffy bjuder in nio av sina gymnasiekamrater till sina föräldrars lyxhus ute på en ö för att fira 1 april. Vännerna tar färjan över, den enda färja som går under hela helgen. När det är dags att lägga till skadas en av killarna allvarligt och blir körd tillbaka till fastlandet med ilfart. Resten av sällskapet får order av polisen att stanna kvar och ta det easy breazy och inte hitta på några rackartyg. Opåverkade av vad som nyss inträffat drar de igång och roar sig. De blir utsatta för skojiga aprilskämt och har vilda diskussioner om vad de ska göra efter plugget. Det roliga får snart ett abrupt slut då en efter en försvinner och dyker upp mördade. Panik uppstår och ingen vågar lita på någon annan än sig själv.

April april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill

Jag har vaga minnen av att jag gillade April Fool’s Day ända fram till det fjantiga slutet senast jag såg filmen. Den har dock haft någon form av inverkan på mig då jag än idag, säkert 15 år senare, fortfarande kommer ihåg slutet lika starkt som om jag såg den igår. 

Även fast filmens baksida stolt skriver att det är producenterna till Friday the 13th Part III, Friday the 13th Part IV: The Final Chapter och Friday the 13th Part V: A New Beginning som ligger bakom filmen är detta något helt annat. Jag älskar Friday the 13th-filmerna och de är anledningen till min kärlek till skräckfilmen idag. April Fool’s Day ser på pappret ut som vilken slasherfilm som helst från 1980-talet men där tar likheterna slut. Det är en utstuderad och ganska så smart film i klassisk Agatha Christie manér. En efter en försvinner ungdomarna och tack vare filmens tema är det svårt att veta om de råkat ut för ett aprilskämt eller om det är på allvar, vilket är ett smart drag för att vara en film från den eran. Dialogen är över medel och det är kul att återse Amy Steel, favoriten från Friday the 13th Part 2 och Thomas F. Wilson från Back to the Future-trilogin. April Fool’s Day ger mig återigen en påminnelse om att det är dags att se regissören Fred Waltons debutfilm When a Stranger Calls. Ännu mer nu när han bevisat att han är rätt man till att bygga upp snygga scener och en skön atmosfär i April Fool’s Day. Tillbaka till filmens slutkläm igen som är något av en smaksak. Jag tycker fortfarande att det drar ner filmen några snäpp men uppenbarligen finns det tittare där ute som gillar det. Gör dig själv en tjänst och burra ner dig i soffan denna mörkrets årstid och ta en titt på April Fool’s Day. Det är inget mästerverk men en trevlig bagatell och tillbakablick till ett årtionde då allt var annorlunda.

Sleeping Beauty (2011)

Lucy är en ung student med dålig ekonomi. För att få ihop pengar ingår hon i medicinska experiment, jobbar extra på en restaurang och har sex med medelåders herrar. En dag får hon ett erbjudande om att servera ett sällskap äldre män där hon endast ska bära underkläder. Tjänsterna utökas gradvis och hon får en förfrågan om att agera sovande skönhet där de äldre impotenta männen får sina bisarra fantasier uppfyllda.

Det är svårt att beskriva Sleeping Beauty för att det är en svår film att förstå sig på. Den skildrar något som är fel, sjukt i vårt samhälle. Så länge folk har pengar kan de göra precis vad de vill och så länge folk har dåligt med pengar gör de allt för att få ta del av dem. Sorgligt nog är det pengar som styr samhället som i sin tur styr individerna men Sleeping Beauty tar upp så mycket mer. Filmen symboliserar trasiga människors längtan efter närhet och omtanke, även om det skildras på sätt som ”vanliga” människor inte kan identifiera sig med.

Blott 23 år unga Emily Browning är rakt igenom utmärkt i huvudrollen som den fattiga studenten. Det kan inte ha varit lätt för henne att spela in flertalet av scenerna i filmen där hon totalt blottar sig själv för publiken. Sleeping Beauty är inte en erotisk film, trots mängder av naken hud, utan en insyn i oskyldighet och perversa böjelser. Jag fick starka Stanley Kubrick vibbar filmen igenom där det drog extra mycket åt hans sista film, Eyes Wide Shut. Samma slags sexuella laddning finns i de båda filmerna. Australiensiska regissören och manusförfattarinnan Julia Leigh lyckas skapa en drömlik, vacker och samtidigt sorgsen debutfilm där en tyst scen vid flera tillfällen säger mer än tusen ord. Jag blev oerhört imponerad och ser framemot mer från denna kvinna i framtiden. Detta är bland det bästa jag sett på länge men det är verkligen ingen film för alla smaker. Ju mer jag tänker på filmen desto fler slutsatser om vad och varför försöker jag dra. Jag kan inte sluta tänka på filmen och jag har aldrig sett något liknande tidigare.

Falling Skies - Säsong 1 (2011)

En Mech

Jorden, eller rättare sagt USA har tagits över av utomjordingar. De få som överlevt försöker kämpa tillbaka så gott de kan. Vi får följa en grupp människor med olika kvalitéer i deras dagliga liv, 6 månader efter invasionen inträffade. Historieläraren Tom Mason förlorade sin fru vid invasionen och är fast besluten att hitta sin son som tagits tillfånga av så kallade Skitters, sexbenta fulingar som rövar bort barn och använder dem som slavar. Han är en av många som lever på hoppet om att finna sina nära och kära igen. Gång på gång knackar den bittra verkligheten på deras dörr och är det inte Skitters eller de ännu farligare robotarna som går under namnet Mechs så är det laglösa brottslingar som härjar och stjäl. Tillsammans kämpar de för att göra livet drägligt igen och ta tillbaka vad som en gång var deras.

En Skitter i Hamlet pose

Falling Skies har fått oförtjänt dålig kritik runt omkring. Jag läste någonstans att någon jämförde den med serier som Stargate SG-1 och Battlestar Galactica. Jag har inte sett någon av dem så i mina ögon är Falling Skies helt okej. Jag finner mer likheter med filmer som War of the Worlds och serier som brittiska Survivors (recension HÄR och HÄR) och amerikanska The Walking Dead. Skillnaden är bara att här springer våra hjältar runt och är rädda för utomjordingar istället för livsfarliga virus och levande döda. Noah Wyle och Will Patton, som har de två största rollerna i serien, sköter sig utmärkt medan resten av skådespelarensemblen mest går på rutin alternativt försöker så gott deras talanger kan. Som vanligt när det kommer till serier finns det alltid någon karaktär som man ska störa sig på. Här är det en tösabit vars namn jag med vilje glömt bort. Hon skulle ha passat in perfekt i den sämsta serie som någonsin gjorts, 7th Heaven. Hennes konstant pladdrande om att Gud fixar det ena och Gud fixar det andra, vänd andra kinden till osv får mig att vilja spy. Mer självgod karaktär får man leta efter. Jag fattar inte varför jänkarna envisas med att alltid framhäva deras kristna tro som om året var 1950 och platsen var en liten stad någonstans i amerikanska södern. Irriterande är det i alla fall. De är dock något nedtonade när det kommer till att blåsa på med God Bless America och det är verkligen skönt att bli besparad ifrån.

Falling Skies tillför ingenting nytt men det är ett underhållande tidsfördriv. En ny säsong är planerad till sommaren 2012 och jag kan mycket väl tänka mig att ta reda på hur det går för våra vänner.

Det jag reflekterade mest över när jag såg Falling Skies var över hur glad och trygg jag känner mig av att leva i Sverige. Här slipper vi alieninvasioner, zombies och virus som slår ut mänskligheten. Uppenbarligen så händer ju det bara i USA.