Det är verkligen inte ofta den här kommer fram:
Jag syr aldrig kläder numera. Det var en period i mitt liv, väldigt mycket pre-barn, som jag är mycket, mycket långt borta från nu. Men det jag tog fram den för nu var inte för att sy kläder - det var för att göra Sy Kläders ondskefulla kusin: Laga Kläder.
Att laga kläder kan vara det tråkigaste jag vet. Kläder som ska lagas lägger jag på mitt skrivbord - och sedan ligger de kvar där. For ever, ungefär.
Men nu var jag tvungen att sy en ny söm i sonens kostymbyxor som nästan spruckit. Jag var dessutom tvungen att lägga ut lite, vilket också innebar att jag var tvungen att sprätta bort den gamla sömmen, samt att hämta strykjärn och jävelskap och pressa lite också.
Byxorna har legat på mitt skrivbord sedan skolavslutningen och niornas bal vilket ju inte är for ever på något sätt, eller hur? Men i morgon ska vi på bröllop, så uppskjutandets tid var slut.
När jag ändå höll på slängde jag in lagandet av mina orienteringstights också. De har legat på mitt skrivbord sedan jag på Eslövs sprintorienteringar i maj upptäckte att de spruckit i rövsömmen (förlåt, greeeenen). I maj förra året. 2014, alltså.
fredag 31 juli 2015
torsdag 30 juli 2015
Klipp dig och skaffa ett jobb!
Så himla nöjd han är nu, min son. Han har fått sitt livs första lön. Lönen för de två första veckornas sommarjobb kom som en slags utbetalningsavi (fast vi hade anmält hans personkonto till kommunen, men det hade väl blivit något fel någonstans), och idag var vi inne på banken för att sätta in pengarna på hans eget bankkonto.
Jag har förresten aldrig sett en sådan avi förut - pengarna skulle enligt den hämtas ut på en rad namngivna affärer, som ICA, Coop, några sportaffärer och annat - helst i form av köpta varor men möjligen kontanter fast då fick man kolla med affären i fråga att det fanns först. Lusläste man avin stod det sist och minst och liksom som en eftergift att jodå, det gick att hämta dem på banken också om man nu nödvändigt ville det.
Sonen ville nödvändigt det. Dessutom ville han ha pengarna på sitt konto och inte i handen. Han ville inte handla godis på ICA eller sportskor på Stadium för alltihop. Han är ordentlig, han. Han vill börja spara till en egen bil. (hallå???! min son? som nyss lärde sig att gå?) Så alltså fick banken hjälpa oss.
Sedan satt han där och tittade på telefonen i sin hand, det aktuella kontosaldot öppnat i telefonbanken. Försökte förstå att han hade tusentals kronor som bara var hans. Och att det ska komma ännu fler pengar nästa månad för sista sommarjobbsveckan.
Han växte.
Dessutom hade han alldeles före bankbesöket varit till frisören och blivit klippt. Så nu tyckte han att vi helt kunde lägga av med vårt tramsiga "klipp dig och skaffa ett jobb" vi brukar slänga åt honom när han stänger in sig på sitt rum med sina datorspel. "Jag HAR klippt mig. Och jag har precis fått LÖN. För ett riktigt jobb."
Jag har förresten aldrig sett en sådan avi förut - pengarna skulle enligt den hämtas ut på en rad namngivna affärer, som ICA, Coop, några sportaffärer och annat - helst i form av köpta varor men möjligen kontanter fast då fick man kolla med affären i fråga att det fanns först. Lusläste man avin stod det sist och minst och liksom som en eftergift att jodå, det gick att hämta dem på banken också om man nu nödvändigt ville det.
Sonen ville nödvändigt det. Dessutom ville han ha pengarna på sitt konto och inte i handen. Han ville inte handla godis på ICA eller sportskor på Stadium för alltihop. Han är ordentlig, han. Han vill börja spara till en egen bil. (hallå???! min son? som nyss lärde sig att gå?) Så alltså fick banken hjälpa oss.
Sedan satt han där och tittade på telefonen i sin hand, det aktuella kontosaldot öppnat i telefonbanken. Försökte förstå att han hade tusentals kronor som bara var hans. Och att det ska komma ännu fler pengar nästa månad för sista sommarjobbsveckan.
Han växte.
Dessutom hade han alldeles före bankbesöket varit till frisören och blivit klippt. Så nu tyckte han att vi helt kunde lägga av med vårt tramsiga "klipp dig och skaffa ett jobb" vi brukar slänga åt honom när han stänger in sig på sitt rum med sina datorspel. "Jag HAR klippt mig. Och jag har precis fått LÖN. För ett riktigt jobb."
måndag 27 juli 2015
Matkasse - pros and cons
Fördelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är att man aldrig behöver planera några middagar utom de roliga (alltså de på helgen, när man har tid och ork att engagera sig). Det kommer en låda med råvaror, och det kommer ett recepthäfte, och det behövs inte tänkas, bara sättas igång.
Nackdelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är när det inte längre är vardag. När det i stället är semester - under vilken vi tillfälligt har sagt upp den där matkassen för att inte bli bundna vid lagande av mat när vi kanske bestämmer oss för att göra något helt annat. (typ köra iväg med husbilar, äta pizza eller helt sonika tycka att våfflor med jordgubbar och glass är en alldeles utmärkt middag)
Grejen är den att vi nu har vant oss vid att någon annan har tänkt till oss. Nu orkar vi inte tänka ut några middagar alls själva längre. Inte heller verkar det möjligt att planera matlagandet mer än möjligen en dag framåt. Kanske. Det är öken i kylskåpet hela tiden.
Fördelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är att man får de där recepthäftena. Det är alltid nya recept, så det blir stor omväxling i matlagandet och kosten.
Nackdelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är att man alltså får ett nytt recepthäfte varje vecka - och inte kan förmå sig att slänga de som redan använts. Vadå - de flesta är helt OK recept och många av dem är dessutom så goda att vi kan tänka oss att laga dem många gånger i framtiden. Alltså samlar vi häftena. I en hög, utan någon som helst ordning eller möjlighet att hitta och återanvända något gammalt recept om vi inte sätter oss någon timme och bläddrar igenom alla häften och hoppas på tur.
Ni ser? Här sitter jag nu med ett kylskåp som innehåller typ en flaska smultronsoda, rester av en lasagne och diverse halvfyllda vinägerflaskor. Det ska lagas mat ikväll, och märkligt nog även i morgon kväll. OCH på onsdag, herreminje. Det finns noll inspiration till att hitta på något. Jag sitter också med en skatt av recept, de flesta helt OK och många av dem sådana vi vill laga flera gånger eftersom de var så goda. Tyvärr osorterade i en fet hög av glassiga häften.
Det känns lite grann som att jag ska sortera recept idag, va? Slänga, klippa ut, spara.
När jag är färdig med det är jag troligen så trött på mat och recept att vi nog köper pizza.
Nackdelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är när det inte längre är vardag. När det i stället är semester - under vilken vi tillfälligt har sagt upp den där matkassen för att inte bli bundna vid lagande av mat när vi kanske bestämmer oss för att göra något helt annat. (typ köra iväg med husbilar, äta pizza eller helt sonika tycka att våfflor med jordgubbar och glass är en alldeles utmärkt middag)
Grejen är den att vi nu har vant oss vid att någon annan har tänkt till oss. Nu orkar vi inte tänka ut några middagar alls själva längre. Inte heller verkar det möjligt att planera matlagandet mer än möjligen en dag framåt. Kanske. Det är öken i kylskåpet hela tiden.
Fördelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är att man får de där recepthäftena. Det är alltid nya recept, så det blir stor omväxling i matlagandet och kosten.
Nackdelen med att till vardags använda sig av City Gross matkasse är att man alltså får ett nytt recepthäfte varje vecka - och inte kan förmå sig att slänga de som redan använts. Vadå - de flesta är helt OK recept och många av dem är dessutom så goda att vi kan tänka oss att laga dem många gånger i framtiden. Alltså samlar vi häftena. I en hög, utan någon som helst ordning eller möjlighet att hitta och återanvända något gammalt recept om vi inte sätter oss någon timme och bläddrar igenom alla häften och hoppas på tur.
Ni ser? Här sitter jag nu med ett kylskåp som innehåller typ en flaska smultronsoda, rester av en lasagne och diverse halvfyllda vinägerflaskor. Det ska lagas mat ikväll, och märkligt nog även i morgon kväll. OCH på onsdag, herreminje. Det finns noll inspiration till att hitta på något. Jag sitter också med en skatt av recept, de flesta helt OK och många av dem sådana vi vill laga flera gånger eftersom de var så goda. Tyvärr osorterade i en fet hög av glassiga häften.
Det känns lite grann som att jag ska sortera recept idag, va? Slänga, klippa ut, spara.
När jag är färdig med det är jag troligen så trött på mat och recept att vi nog köper pizza.
söndag 26 juli 2015
Förlåt, men nu blir det lite kiss- och bajshumor här
Offentliga toaletter brukar väl vara sådär kul att gå på. (lågvattenmärket den senaste tiden måste för övrigt ha varit den utanför entrén till GeKås i Ullared - så vedervärdigt kiss-stinkande jätteäckligt) Och om det finns klotter på väggarna brukar det inte vara så där himla rafflande att läsa eller se på något sätt alls.
Undantag finns förstås. Hjärtskärande små dikter eller roliga kommentarer. Eller som den toalettvagn som orienteringsklubben Andrarums IF brukar använda på sina tävlingar och som tidigare har använts av militären - den är rena socialhistorien och en resa tillbaka till sjuttiotalet och mängder av unga mäns längtan efter muck (avslutningsdagen på den allmänna värnplikten för er som inte är lika lastgamla som jag och vet detta).
Sen finns det kreativa människor, minsann. De här bilderna på klotter hittade jag på dorkly.com, och jag bara måste dela med mig. Vilket jobb vissa människor har lagt ner! Och vilken ...humor! (förstår er så väl om ni tycker jag är pinsam, men sånt här tycker jag är vansinnigt roligt)
Undantag finns förstås. Hjärtskärande små dikter eller roliga kommentarer. Eller som den toalettvagn som orienteringsklubben Andrarums IF brukar använda på sina tävlingar och som tidigare har använts av militären - den är rena socialhistorien och en resa tillbaka till sjuttiotalet och mängder av unga mäns längtan efter muck (avslutningsdagen på den allmänna värnplikten för er som inte är lika lastgamla som jag och vet detta).
Sen finns det kreativa människor, minsann. De här bilderna på klotter hittade jag på dorkly.com, och jag bara måste dela med mig. Vilket jobb vissa människor har lagt ner! Och vilken ...humor! (förstår er så väl om ni tycker jag är pinsam, men sånt här tycker jag är vansinnigt roligt)
lördag 25 juli 2015
Kärleken till orientering
Jo, jag vet. Jag fyller den här bloggen med svavelosande blogginlägg om orientering där jag avskyr att jag har virrat i skogen, undrar varför i herrans namn jag står ut med leran, regnet och flåsandet. Löjligt tidiga morgnar när andra vettiga människor ligger kvar i sina sängar och sover, eller äter fridfulla frukostar i lugn och ro. Jag hotar med jämna mellanrum att antingen sluta med den här sporten för alltid, alternativt övergå till toklätta nybörjarbanor. Jag är som alla de i den här filmsnutten:
Men jag fortsätter ju...?! Nu senast de sista tre etapperna i O-ringen. Hur kan detta vara?
Jo. Det är den där naturen. Mossan på stenarna i den djupa granskogen. Den porlande bäcken jag tar mig över. Chocken över att komma fram till stranden vid havet, utsikten och så min kontroll mitt i det vackra. Den lilla ängen med blommor mitt i skogen. Det vresiga berget med raviner som måste klättras upp på, eller ner ifrån. Tystnaden. Och så den galna lyckan i att runda en sten och veta att min kontroll ska finnas just där - och att hitta den. Eufori!
Inga lag, ingen prestationsångest, inga bollar, ingen hets, inga pengar, ingen tävling utom den jag har mot mig själv. Det är jag och naturen, helt enkelt.
Precis som det skildras i den här filmsnutten. Jag får tårar i ögonen, och vill springa O-ringen omedelbums igen och tycker det är alldeles för många månader kvar tills det är dags nästa sommar att bege sig till Sälen och O-ringen 2016. Vi är likadana allihop, vi orienterare. Svär och domderar, skadar oss...men älskar det vi gör. Besinningslöst.
Men jag fortsätter ju...?! Nu senast de sista tre etapperna i O-ringen. Hur kan detta vara?
Jo. Det är den där naturen. Mossan på stenarna i den djupa granskogen. Den porlande bäcken jag tar mig över. Chocken över att komma fram till stranden vid havet, utsikten och så min kontroll mitt i det vackra. Den lilla ängen med blommor mitt i skogen. Det vresiga berget med raviner som måste klättras upp på, eller ner ifrån. Tystnaden. Och så den galna lyckan i att runda en sten och veta att min kontroll ska finnas just där - och att hitta den. Eufori!
Inga lag, ingen prestationsångest, inga bollar, ingen hets, inga pengar, ingen tävling utom den jag har mot mig själv. Det är jag och naturen, helt enkelt.
Precis som det skildras i den här filmsnutten. Jag får tårar i ögonen, och vill springa O-ringen omedelbums igen och tycker det är alldeles för många månader kvar tills det är dags nästa sommar att bege sig till Sälen och O-ringen 2016. Vi är likadana allihop, vi orienterare. Svär och domderar, skadar oss...men älskar det vi gör. Besinningslöst.
torsdag 23 juli 2015
Före och efter
Oäkte maken och jag har tagit husbilen och rymt hemifrån. Vi åkte till O-ringen i Borås för att springa de sista tre etapperna. Barnen deklarerade att de vägrade 1. husbil, 2. orientering utan garanterad sol och medvind, och 3. Borås överhuvudtaget. Så de stannar hemma med wi-fi, skärmar och en packe färdiglagade frysta rätter från herr och fru Dafgård och Felix.
Inte länge, dock. Redan andra kontrollen låg i en kärrkant, och några timmar in på en O-ringenetapp innebar det att kontrollen låg mitt i ett hav av gyttja. Bye bye rena, nya skorna och tightsen... Ett antal kärr och leriga stigar senare såg jag istället ut så här:
Imorgon är det dags för sista etappen, och tydligen 250 meters höjdskillnad bara på väg till start.
I Borås har vi det förträffligt även om inte solen skiner eller stan lockar till nattliv. Det de istället har här är riktigt fin skog. Drömterräng för orientering!
Och när man är på O-ringen passar man också på att handla orienteringsprylar. Igår köpte jag både nya orienteringstights (de är starkare än vanliga) och orienteringsskor. Det riktigt blänkte om mig när jag gick till start!
Före... |
...och efter. |
Det är semester, det.
tisdag 21 juli 2015
Gotlandsliv
Jag lovade ju att återkomma med fler bilder från vår Gotlandssemester, så det gör jag nu även om det är mer än lovligt länge sedan vi kom hem. Annars är det så att vår semester just nu mest stavas i ett enda ord: vila. Vi är hemma, vädret är mest trist och vi gör det vi är allra bäst på: att slappa, läsa, sova, spela datorspel, surfa. Vi viiiiiilar och det är himla skönt. Men det är inte så väldigt rafflande att blogga om - därför denna minnesbonanza med foton. OK?
Efter att ha orienterat (eller, nja, för mig mest vandrat runt i skogen och undrat var kontrollerna var och varför de inte var där jag tyckte att de borde ha varit) i tre dagar, när vädret hela tiden blev tristare och kallare, och alla väderspåmän på internet enades i åsikten om att dagarna som stundade skulle bli ännu kallare och blötare så bestämde vi oss för att lämna Fårö och köra hem till pappa och Lena i Halla mitt på Gotland i stället. Ungarna jublade: wifi och ström, TV och dusch! Jag kände mig ändå rätt dyster - det skulle ju vara en sol-och-strand-vecka, det här? Men som ägaren till Ekevikens camping sade till farväl: "de briuk jo int vare sånt här veda i juli, naj". Så vi försöker väl igen någon annan gång.
Men nu körde vi från Fårö - fast först besökte vi Langhammars och raukfältet som finns där.
Och givetvis var vi tvungna att besöka Sylvis döttrar en gång till innan vi lämnade ön. Sylvis döttrar är säkert trevliga på alla vis, men de leder en till frestelse och fördärv. Och ekonomisk ruin. Jordgubbs- och rabarbermarängpaj?!
Sedan blev det mer familjeliv, vilket är en förträfflig sak. Har man syskon och syskonbarn/kusiner som bor på Gotland så är det tyvärr så att man inte får träffa dem så ofta. De här små kusinerna är ett respektive två år och helt underbara. Jag ville gärna ta med dem hem gömda i en väska eller så, men oäkte maken (och deras föräldrar) sade nej.
Sen bad vi om att få se Visby. Vi har sett Visby förr, förstås. Men det vackraste Visby med utsikterna, ruinerna, rosorna och ringmuren ser vi faktiskt inte så ofta numera. Det brukar mest bli vanliga gå-på-stan-turer eller ärende till Östercentrum när vi är där. Nu gick vi en promenad där allt det vackraste är. Så här är det: Visby är Sveriges vackraste stad. Punkt. Jag hittade ungefär trettioåtta små hus med mer eller mindre bedårande utsikter och/eller små rosenprunkande trädgårdar som jag kunde tänka mig att flytta in i bums. Oäkte maken sade nej till det också. (då får vi bli särbos, sa han)(plus att någon annan familjemedlem började berätta om huspriser och annat trist) Åh. Tänk att få leva med den där utsikten varje dag...
Och så läste jag. Sittandes ute i glasverandan. Stor frid och ro. Och med en katt som sällskap. Hon heter Diva, och är ordet elegans personifierad.
Det finns ännu en katt i huset, Jamie. (och hur passande är inte det när man sitter och läser Outlander...??) Han är dock mer av den äventyrliga sorten, den som måste kontrollera sina ägor flera gånger om dagen och som inte ville fångas på bild.
Och vädret var inte grått hela tiden. En hel dag var det faktiskt sol, trädgårdssittande och kvällsgrillning. Fint!
Efter att ha orienterat (eller, nja, för mig mest vandrat runt i skogen och undrat var kontrollerna var och varför de inte var där jag tyckte att de borde ha varit) i tre dagar, när vädret hela tiden blev tristare och kallare, och alla väderspåmän på internet enades i åsikten om att dagarna som stundade skulle bli ännu kallare och blötare så bestämde vi oss för att lämna Fårö och köra hem till pappa och Lena i Halla mitt på Gotland i stället. Ungarna jublade: wifi och ström, TV och dusch! Jag kände mig ändå rätt dyster - det skulle ju vara en sol-och-strand-vecka, det här? Men som ägaren till Ekevikens camping sade till farväl: "de briuk jo int vare sånt här veda i juli, naj". Så vi försöker väl igen någon annan gång.
Men nu körde vi från Fårö - fast först besökte vi Langhammars och raukfältet som finns där.
Uppe vid parkeringen satt det faktiskt en särskild liten förbudsskylt: "Förbjudet att bygga stentorn". Inte många som läst den, kantänka? |
Och givetvis var vi tvungna att besöka Sylvis döttrar en gång till innan vi lämnade ön. Sylvis döttrar är säkert trevliga på alla vis, men de leder en till frestelse och fördärv. Och ekonomisk ruin. Jordgubbs- och rabarbermarängpaj?!
Sedan blev det mer familjeliv, vilket är en förträfflig sak. Har man syskon och syskonbarn/kusiner som bor på Gotland så är det tyvärr så att man inte får träffa dem så ofta. De här små kusinerna är ett respektive två år och helt underbara. Jag ville gärna ta med dem hem gömda i en väska eller så, men oäkte maken (och deras föräldrar) sade nej.
Sen bad vi om att få se Visby. Vi har sett Visby förr, förstås. Men det vackraste Visby med utsikterna, ruinerna, rosorna och ringmuren ser vi faktiskt inte så ofta numera. Det brukar mest bli vanliga gå-på-stan-turer eller ärende till Östercentrum när vi är där. Nu gick vi en promenad där allt det vackraste är. Så här är det: Visby är Sveriges vackraste stad. Punkt. Jag hittade ungefär trettioåtta små hus med mer eller mindre bedårande utsikter och/eller små rosenprunkande trädgårdar som jag kunde tänka mig att flytta in i bums. Oäkte maken sade nej till det också. (då får vi bli särbos, sa han)(plus att någon annan familjemedlem började berätta om huspriser och annat trist) Åh. Tänk att få leva med den där utsikten varje dag...
Och så läste jag. Sittandes ute i glasverandan. Stor frid och ro. Och med en katt som sällskap. Hon heter Diva, och är ordet elegans personifierad.
Det finns ännu en katt i huset, Jamie. (och hur passande är inte det när man sitter och läser Outlander...??) Han är dock mer av den äventyrliga sorten, den som måste kontrollera sina ägor flera gånger om dagen och som inte ville fångas på bild.
Och vädret var inte grått hela tiden. En hel dag var det faktiskt sol, trädgårdssittande och kvällsgrillning. Fint!
måndag 20 juli 2015
Orientering på Fårö
När jag anmälde mig till att springa Gotlands 3-dagars-orienteringen på Fårö så tänkte jag nog att det skulle bli svårt. Jag hade sprungit orientering på Gotland förut, och det är platt, ofta stiglöst och utan saker i naturen att läsa in sig på. Vi skåningar är rätt bortskämda med stenmurar, tydliga beståndsgränser, små gläntor och sånt där. Kärr och vägar. Men på Gotland? Hällmarker, enar och inga höjder. Så det var på de där hällmarkerna jag skulle springa vilse, trodde jag.
Inte skulle jag sitta mitt i en storskog full med blåbärsris och ljung och förvirrat tugga i mig blåbär efter blåbär och undra var jag var? Inte heller skulle jag bli bli vilsen bland höjdkurvor? Eller springa längs med åsar?
Men det var vad jag gjorde. Det gick verkligen inte bra, det där orienterandet på Fårö. Det pinsamma är att det tydligen inte var så där oövervinnerligt svårt som jag tyckte att det var - de andra i klassen tog sig runt utan större problem. Hon som vann gjorde det på mindre än halva min tid på första etappen, till exempel... Jag är helt enkelt inget bra på att orientera. Face it.
Det här är den korta versionen av mina tre orienteringsdagar:
Första dagen gick egentligen bra fast det var svårt - jag hittade alla kontroller utom en. Men den enda jämra kontrollen tog lika lång tid att hitta som alla de andra tillsammans.
Andra dagen tyckte jag att det gick mycket bättre. Banan var lättare och det var fin, lättlöpt terräng. Ändå missade jag en hel del i orienteringen - ingen jättebom men småmissar. Och alltså kom jag ändå sist i klassen nästan, fast jag tyckte jag sprang så fort...
Tredje dagen var den jag missade första kontrollen, och sen tredje kontrollen, och sedan aldrig hittade fjärde kontrollen. Det bar rätt ut i den vida skogen i Ulla Hau och jag kunde lika gärna ha befunnit mig i Norrland någonstans kändes det som. Jag gick vilse. Ordentligt. Som väl var kunde kompassen så småningom leda mig rakt norrut och till en väg som ledde mot målet. Men fler än de tre första kontrollerna tog jag aldrig.
Här hittar du om du vill de längre versionerna om mina orienteringsetapper, med alla pinsamma detaljer och med kartbilder med gps-rutter på:
Etapp 1
Etapp 2
Etapp 3
Nu är det tillbaka till de öppna klasserna igen för mig. De LÄTTA öppna klasserna. De med stiglöpning och uppfångande föremål (typ hav) i naturen.
Inte skulle jag sitta mitt i en storskog full med blåbärsris och ljung och förvirrat tugga i mig blåbär efter blåbär och undra var jag var? Inte heller skulle jag bli bli vilsen bland höjdkurvor? Eller springa längs med åsar?
Men det var vad jag gjorde. Det gick verkligen inte bra, det där orienterandet på Fårö. Det pinsamma är att det tydligen inte var så där oövervinnerligt svårt som jag tyckte att det var - de andra i klassen tog sig runt utan större problem. Hon som vann gjorde det på mindre än halva min tid på första etappen, till exempel... Jag är helt enkelt inget bra på att orientera. Face it.
Det här är den korta versionen av mina tre orienteringsdagar:
Första dagen gick egentligen bra fast det var svårt - jag hittade alla kontroller utom en. Men den enda jämra kontrollen tog lika lång tid att hitta som alla de andra tillsammans.
Andra dagen tyckte jag att det gick mycket bättre. Banan var lättare och det var fin, lättlöpt terräng. Ändå missade jag en hel del i orienteringen - ingen jättebom men småmissar. Och alltså kom jag ändå sist i klassen nästan, fast jag tyckte jag sprang så fort...
Tredje dagen var den jag missade första kontrollen, och sen tredje kontrollen, och sedan aldrig hittade fjärde kontrollen. Det bar rätt ut i den vida skogen i Ulla Hau och jag kunde lika gärna ha befunnit mig i Norrland någonstans kändes det som. Jag gick vilse. Ordentligt. Som väl var kunde kompassen så småningom leda mig rakt norrut och till en väg som ledde mot målet. Men fler än de tre första kontrollerna tog jag aldrig.
Här hittar du om du vill de längre versionerna om mina orienteringsetapper, med alla pinsamma detaljer och med kartbilder med gps-rutter på:
Etapp 1
Etapp 2
Etapp 3
Nu är det tillbaka till de öppna klasserna igen för mig. De LÄTTA öppna klasserna. De med stiglöpning och uppfångande föremål (typ hav) i naturen.
söndag 19 juli 2015
Familjeliv på Fårö
Tanken var ju att vi skulle tillbringa en dryg vecka på Ekevikens camping på nordöstra Fårö, bara ett stenkast från havet. Det skulle solas, såsas, sovas, njutas av natur, läsas i solstol och orienteras på Gotlands 3-dagars.
Inledningen var ytterligt stark - vi hade bara precis hunnit parkera husbilen på campingen innan vi slängde ner fikagrejer, filtar och böcker och cyklade ner till stranden där övriga familjen Landin redan hade varit sedan morgonen (vi kom fram på eftermiddagen). Sol, hav och familjemedlemmar man inte träffat på länge - fint!
Kvällen fortsatte i samma stil - sol och mys. Vi dukade långbord utanför husbilen, grillade och satt där länge. Hela familjen L-G, förstås, och så familjen Landin och delar av familjen Lindahl. Kusiner, morbröder, pappor, systrar, morfädrar...släkt och familj. Jordgubbar. Vin. Just en sån där kväll man går och längtar efter på vintern.
Fast redan dagen efter tyckte vädergudarna att vi hade fått vår tilldelning av sol och finheter, tydligen. De bestämde sig för att regna loss. Äsch, gör väl inget tyckte jag och Håkan och Erik och begravde oss i bok resp film resp spelande. Fast kusinerna Greta och Lisa tyckte att det behövde hända något. Så de intog husbilen och spelade sig igenom ungefär hela vårt (magra) urval av spel vi har där.
När sedan Greta hade klått Lisa i Yatzy ungefär fyrtiotre gånger och Jamie/Claire misslyckats skändligen med att återvända över havet till Skottland i Outlander så förbarmade sig vädergudarna och drog molnen åt sidan. Presenterade stolta konceptet: Vacker sommarkväll på Fårö. Och vi var inte sena till att låta bjuda in oss. Cykeltur skulle det bli! Först till Ankan City (som jag ju skrev om här) och sedan till stranden för lite hitta-platta-stenar-och-försöka-få-dem-att-studsa-på-vattnet-aktivitet. Ni vet, "kasta macka", det där som jag aldrig lyckas med och oäkte maken lyckas med även med klotrunda stenar? Livet är orättvist, det är det. Fast det var en sanslöst vacker kväll, strand och utsikt.
Greta är duktigast. Hon har hjälm. Vi andra borde skämmas. |
Mycket känd aktivitet. Utövas alltid på strand, när sagda strand och väderförhållanden inte medger bad. Och har någon någonsin kastat en riktig macka i sjön? Alltså med smör och ost, typ? Och bar den sig då åt så där studsigt??
Lisa kunde! |
lördag 18 juli 2015
Ja, visst gör det ont när trumhinnan brister
Det är synd om mig. Eller i natt var det ännu mer synd om mig. Ena örat tyckte att det skulle ansluta sig till den övriga skröpligheten hos den här semesterlediga kroppen (som hostar och har ont både här och där - varför måste allt sånt här blomma ut på semestern? Va??) och ställa till med lite öroninflammation. Det är nog tio år sedan eller så som jag hade öroninflammation senast. Väl det, för jävlar vad ont det gör.
Jag har ju haft det många gånger i mitt liv, förstås värst när jag var barn och tonåring. Så jag vet exakt vad det är som ska genomlidas, hur lång tid det tar och hur ont det gör i slutet. Då, när trumhinnan till slut brister och det där outhärdliga trycket i örat sakta släpper. Och jag vet också exakt vad man kan göra åt det hela: ingenting. Ta en Alvedon. Lite näsdroppar. Och bara ta sig igenom eländet. Knyta händerna, krulla ihop tårna och andas djupt när det gör som ondast. Vänta. Tycka synd om sig själv.
Så jag låg där. Såg sommargryningen komma. Hörde de första fåglarna. Och låg så småningom och lyssnade till det mycket speciella ljudet av en trumhinna som ger upp. Det knakar och knarrar, liksom. Bloppar ibland. Och sedan, med spektakulära ljudeffekter (för en själv) så ger den upp. Då kan man äntligen få somna.
Och det var ungefär då, sisådär vid 05.10 (ja, jag kollade) som en vänlig person i grannskapet tyckte att hen skulle köra igång med sin motorsåg och kapa några grenar eller träd som akut behövde kapas. Detta höll hen på med ungefär en halvtimme. Varför?? Hur viktigt kan det vara vid den tidpunkten? Var det något rådjur som satt med tassen i kläm och måste undsättas? Störde trädgrenarna den tidiga morgonutsikten från personens fönster?
Motorsågsvrål och trumhinnesprickning. Bättre morgnar har jag haft.
Ja, mamma, jag har fått en läkartid på vårdcentralens helgmottagning. 14.15. Ska nog be om att få lite penicillin så jag blir av med åtminstone en del av kroppsskröpligheterna.
Jag har ju haft det många gånger i mitt liv, förstås värst när jag var barn och tonåring. Så jag vet exakt vad det är som ska genomlidas, hur lång tid det tar och hur ont det gör i slutet. Då, när trumhinnan till slut brister och det där outhärdliga trycket i örat sakta släpper. Och jag vet också exakt vad man kan göra åt det hela: ingenting. Ta en Alvedon. Lite näsdroppar. Och bara ta sig igenom eländet. Knyta händerna, krulla ihop tårna och andas djupt när det gör som ondast. Vänta. Tycka synd om sig själv.
Så jag låg där. Såg sommargryningen komma. Hörde de första fåglarna. Och låg så småningom och lyssnade till det mycket speciella ljudet av en trumhinna som ger upp. Det knakar och knarrar, liksom. Bloppar ibland. Och sedan, med spektakulära ljudeffekter (för en själv) så ger den upp. Då kan man äntligen få somna.
Och det var ungefär då, sisådär vid 05.10 (ja, jag kollade) som en vänlig person i grannskapet tyckte att hen skulle köra igång med sin motorsåg och kapa några grenar eller träd som akut behövde kapas. Detta höll hen på med ungefär en halvtimme. Varför?? Hur viktigt kan det vara vid den tidpunkten? Var det något rådjur som satt med tassen i kläm och måste undsättas? Störde trädgrenarna den tidiga morgonutsikten från personens fönster?
Motorsågsvrål och trumhinnesprickning. Bättre morgnar har jag haft.
Ja, mamma, jag har fått en läkartid på vårdcentralens helgmottagning. 14.15. Ska nog be om att få lite penicillin så jag blir av med åtminstone en del av kroppsskröpligheterna.
torsdag 16 juli 2015
Ankan City
På nordöstra Fårö, mitt inne i skogen där två stigar korsar varandra, kan man besöka ankornas stad: Ankan City. Vill du dit gäller det att du tar sällskap med en person som vet vilken som är den rätta stigen, för Ankan City ligger i den vilda Ulla Hau-skogen och i den har jag gått vilse. Fast det var några dagar senare och en helt annan historia (men jag lovar återkomma till den, fast jag får ha skämskudden i beredskap).
Det finns alltså inga skyltar som visar var Ankan City ligger. Rätt vad det är dyker den bara upp där mitt i skogen. Tydligen grundades den av att några barn lämnade en gul anka som riktmärke i stigkorsningen. Den lilla ankan låg ensam och övergiven mitt i den villande mörka och ank-ovänliga skogen. Men snart kom någon som tyckte att ankan behövde sällskap och lade dit en anka till. Och sedan anlände allt fler ankor till den lilla informella ank-kongressen, som snart utvecklades till en liten stad med skyltar, affärer, båtar, hus och sjujäkla massor humor. Jag skulle velat vara en av dem som byggde upp Ankan city, för oj vad kul de måtte ha haft!
Nu ligger den där för den som hittar dit. Den är inte stor, ankstaden. Kanske en gånger tre meter eller så? Men du ska krypa nära den, och titta på varje liten ankgrupp för sig!
Det finns alltså inga skyltar som visar var Ankan City ligger. Rätt vad det är dyker den bara upp där mitt i skogen. Tydligen grundades den av att några barn lämnade en gul anka som riktmärke i stigkorsningen. Den lilla ankan låg ensam och övergiven mitt i den villande mörka och ank-ovänliga skogen. Men snart kom någon som tyckte att ankan behövde sällskap och lade dit en anka till. Och sedan anlände allt fler ankor till den lilla informella ank-kongressen, som snart utvecklades till en liten stad med skyltar, affärer, båtar, hus och sjujäkla massor humor. Jag skulle velat vara en av dem som byggde upp Ankan city, för oj vad kul de måtte ha haft!
Nu ligger den där för den som hittar dit. Den är inte stor, ankstaden. Kanske en gånger tre meter eller så? Men du ska krypa nära den, och titta på varje liten ankgrupp för sig!
På skylten står: "Ser jag ingen kontroll spelar det ingen roll. Bara vildmarkens anka jag mött." |
Ordningsmakten i Ankan City verkar ha mycket att göra. Och stränga straff? |
Men kolla: ankornas eget lilla helvete??! |
Åker de nu raka vägen i buren ovan, tro? |
"Meh! Det där är väl inga ankor!" tyckte vi först. Sedan såg vi skylten. Det står ju "Zoo", hur klart och tydligt som helst... |
Om det är en skönhetssalong...? |
Det finkulturella inslaget. |
Och här har vi ett Duck Wedding |
Och i stadens yttersta spets finner vi hamnen. Och posten. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)