Umbäranden på Hallandsåsen

Vi är på semester. Vi har inte rest långt, till Hallandsåsens södra sluttning, bara, där vi bor i en gul liten stuga nära Västersjön. Och hela idén med den här semestern är att vi ska slappa, lata oss, vila, chilla, ta igen oss etc etc. Sova länge på morgnarna. Läsa böcker. Äta oförsvarbara mängder godis. Spela PS3. Spela WiiU. Ta igen oss med en tupplur ifall det hela känns jobbigt. Bara laga lättlagad mat. Äta lite mer godis, och ostbågar. Byta till en annan bok.

Ja. Ni fattar.

För att kunna ta igen sig så här ohämmat behöver man tydligen väldigt mycket utrustning. Bilen var totalt fullpackad. Vi fick knappt igen bagageluckan, och ändå hade vi packning vid fötterna också. Kläderna var väl inte så mycket - joggingbyxor och möjligen en extra t-shirt att byta om med - men allt det där andra som krävs för att kunna lata sig. Jösses - att lata sig är en materialsport. Det krävs många böcker. En extra TV (så att ungarna inte behöver slåss om den som finns till TV-tittande och konsolspelande). Joggingkläder (så att man inte får total ångest över allt godisätande). Orienteringskläder, orienteringsryggsäckar (jo, för det råkar vara en orienteringstävling på Hallandsåsen på lördag, tänk så praktiskt!). Och så mängder av grejer från köket, sånt som känns onödigt att köpa nytt på plats typ olivolja, kryddor, flingpaket och sånt där. Egen huvudkudde är skönt att ha med sig också. När man ändå har en rymlig bil, liksom.

Men en sak hade vi missat att trycka in i packningen. Tändstickor. Tändstickor som i "överlevnadsutrustning". Tändstickor som i "kunna tända ljus om strömmen försvinner". Jo, för andra kvällen vi var här brakade ju stormen Judas/Simone loss, och den tyckte att Hallandsåsen låg i vägen så den tänkte sig jämna den med marken.
Nu lyckades den inte så bra med just det, men jestanes vad det stormade loss ett tag där. En hel del av träden i skogen bakom huset ligger numera på marken. Eller på varandra i ett läskigt plockepinn som vi inte vågar gå ut i. Och när det stormade som värst så blinkade ljuset till, och det var då vi började fundera. Om strömmen går - vad gör vi då? Finns här stearinljus? Ficklampor? Tändstickor?? Och, nej. Det fanns alltså inte en enda tändsticka i hela stugan. Fast Håkan hittade flera ficklampor så nöden hade nog inte varit så stor ändå.

De riktiga umbärandena började väl ganska snart efter att stormen kommit igång på allvar. För då försvann internettäckningen. Fatta! Skärmberoende familj på fyra i stuga utan ordentlig internettäckning i nästan två dygn! Man MÅSTE ju kolla mailen och man MÅSTE mata sina djur på bondgården och man MÅSTE kolla upp hur de där pokemonfigurerna bör tränas och man MÅSTE kolla facebooksidan man precis har startat upp och man MÅSTE ju blogga. Elände!

Nu är det onsdag eftermiddag och jag har 3G-täckning på mobilen igen. Och bara se! hur lyckligt jag knattrar loss i ett blogginlägg!

Jag vet inte - hur kunde man lata sig förr, då när det inte fanns internet?

"Hjälp Carolina att fira hennes födelsedag"

Att fylla år kan vara alldeles förträffligt - om man bara ser till att låta bli sånt där som att ha kalas och därför vara tvungen att städa och laga mat och vara trevlig och sånt jobbigt. Jag har gjort sånt jag tycker om idag på min födelsedag.

Allra först fick jag presenter från min fina familj. De hade varit finkänsliga nog att köpa exakt de saker jag hade önskat mig av dem, och alltså blev jag mycket nöjd. Nya tofflor som jag kan gosa runt med när toffelsäsongen börjar om några veckor. Ny bodybutter från Bodyshop - lite vardagslyx och sånt jag älskar. Och så operabiljetter, faktiskt. Det hade jag önskat, så att jag och Lisa kan gå och höra någon fin opera. Nu blir det La Bohème till våren.

Därefter såg min finkänsliga och fina familj till att raskt äta frukost medan jag såsade runt och gjorde annat (jag är specialist på att göra det helgmorgnar när vi inte ska någonstans) så att jag sen fick hela frukostbordet för mig själv, kunde bre ut alla tidningsdelar framför mig och äta frukost läääääänge.

Jamen, skönt, va?

Och sen plingade det på dörren, och utanför stod ett blomsterbud med en gigantisk blombukett från min Gotlands-familj. Helt underbar!

Kalas var alltså uteslutet - men äta gott vill man när man fyller år, så alltså åkte vi in till Elysée och åt fondue (familjen LGs gemensamma favorit-nom-nom). Svärföräldrarna kom också med, det var planerat. Vad som inte var planerat och som var en överraskning till mig från min finkänsliga och fina familj var att min mor och hennes man också satt vid restaurangbordet när vi kom. Ditresta från Kalmar bara för min skull, och bara för att överraska. Fint!

Presenter hade de med sig också. Min mors egenhändiga teckningar av Erik och Lisa:

Hm, ja, de heter Suddig 1 och Suddig 2. Ljuset var väl inte det allra bästa vid fotograferingstillfället.

Lägg sen till det här med den moderna tidens gratulationskort - alla gratulationer man får på Facebook när man fyller år. Den första plingade in strax efter midnatt, och sen blinkade telefonen hela dagen av alla nya facebookuppdateringar. Tänk att man kan bli så himla glad för en massa korta "grattis på födelsedagen" - men jag blir verkligen det! (och jag försöker återgälda med att gratta andra på fb när de fyller år, om jag kommer ihåg det)

Tack, finkänsliga och fina familj, jag älskar er! Och tack, alla andra för att ni har gett mig en bra födelsedag!

Läsktokfnatt à la matsalspersonal

En gång om året får personalen i Klågerupskolans matsal ett underbart tokfnatt och förvandlar hela matsalen till ett läskigt och fantastiskt äventyr. Det är på fredagen innan höstlovet, alltså inför Halloween.

Det hängs alltså inte bara upp några halvhjärtade skelett i några snören och fejkade spindelväv över tallriksställen - nej nej nej. För det första sätter de upp svart plast på alla väggar och fönster så det blir helt mörkt därinne. Sedan Dekorerar de. Och då menar jag Dekorerar med stort D. Det är liksom lite som att gå in i Aladdins skattkammargrotta, fast med skräcktema. Där finns råttfamiljer precis invid blecken med mat, där hänger skelett i alla möjliga storlekar, där är ljus i pumpor, höstlöv, ormar. Och dekoreringen ser dessutom olika ut från år till år. Höjdpunkten tror jag var när det var tema "pumpa" med pumpansikten i olika former varav en faktiskt kräktes (nära mjölken...).

Och givetvis är det inte nog med det. Hela personalen själva, plus inhoppade "statister" från skolans övriga personal, klär ut sig å det gruvligaste. Det gäller att inte tappa pyttipannan när Döden-dockan precis intill visar sig inte alls vara någon docka utan någon som sträcker fram en skeletthand...

Lägg så till läskig musik ur högtalarna och du fattar varför ungarna på skolan ser fram emot denna skollunch veckovis innan. De är skräckblandad förtjusta. Nästan väl läskigt, tycker de, men ändå å så väldigt spännande.

I dag tog jag en del foton - men det blir ju aldrig samma sak på bild, sånt där (och definitivt inte med Iphone-kameran). Utan blixt blir det för mörkt och svårt att se - med blixt på tok för upplyst och stämningspajande. Men försök ana er till hur det ser ut av de här:

Det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli

Häromdagen skrev jag ett inlägg om det här med att bli gammal, och om medeltidskonst med motiv där unga människor mitt i livet mötte uppståndna lik eller skelett som påminde dem om att även de en dag skulle bli gamla och dö. (Här kan du läsa inlägget)

Igår fick vi vår nya (eller fick och fick...vi hade minsann betalt dyra pengar för den) torktumlare. Den gamla, som aviserat sin snara föregående bortgång i över ett år ungefär drog nämligen häromveckan sin absolut sista gnisslande och skorrande suck och lade sig ner och tvärdog. Den har jobbat och slitit hårt de senaste tretton åren, så man får väl förstå att den inte orkade längre.

Men då, precis när vi släpat ut den gamla torktumlaren från badrummet, och parkerat den i uterummet bredvid den precis uppackade nya och fina torktumlaren - ja då såg jag ju det där medeltidskonstmotivet! Det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli.

- Hur är det? Trött?
-....jaaaa....(stön)
- Så det är ett tufft liv därinne, alltså?
- Du anar inte. Slit och släp och slaveri. Så fort du har torkat en tvätt ligger nästa på golvet nedanför och väntar.
- (gulp)

Filosofisk frukostfundering nr 578

- Mamma?

- Mmmm?

- Om en människa skulle födas helt utan några sinnen? Alltså inte kunna höra, inte kunna se, inte kunna känna, inte känna några lukter eller smaker?

- (ryser). Läskigt. Ja?

- Skulle den personen då kunna tänka överhuvudtaget? För vad skulle tankarna kunna innehålla?

Kloka svar efterfrågas i kommentarsfältet för vidare befordran till min son.

Små, fina stunder som inte vill bli glömda

Hur märker man att det är höst och gråvardag? Tja, på att dagarna ofta har hunnit ta slut när jag kommer på att "ja just det ja, nu har jag glömt att skriva på Carolina lever-bloggen...fast, äsch, det har väl inte hänt något särskilt idag att skriva om? Jag har jobbat. Och jobbat. Och återigen ätit godis på kvällen fast jag inte borde. Och läst något. Som jag skriver om på min andra blogg. Och kört bil. Och, näää...det är nog inget viktigt." Och så går dagarna. Men det är klart det händer saker! De där små, små sakerna i vardagen som inte är tråk, utan livet självt! Jag glömmer bara bort dem just då på kvällen när allt är sömnigt och det väntar en ny vardag bara sex sovtimmar kvar.

Så det här får bli ett litet samlingsheat på gyllene ögonblick de senaste dagarna som jag nog borde skrivit om:

Det här med att Lisa hade tjejkväll i lördags. Lite bävade jag ju efter förra årets övernattningskalas, men hon behövde verkligen få ha en kul kompiskväll. Men det blev ju så bra! När Håkan och jag kom hem efter förmiddagens orienteringsövning, sisådär vid tolvtiden, så hade Lisa och hennes kompis (som kom tidigare) redan bakat en tårta inför kvällen samt gjort iordning vardagsrummet med madrasser och kuddar på golvet där alla skulle sitta och mysa sen. De hade kånkat ner grejer själva från vinden och in från husbilen. Duktiga tjejer! Och kvällen (eller, ja, gästerna kom vid 16 och stannade till 22) var bra. Det fnissades och tjoades mycket från vardagsrummet men det värsta som hände var ett glas utspilld päronsaft. Mycket godis åts, mycket Wii spelades, film sågs och Lisa var mycket, mycket lycklig.

Och så det här med att Håkan och jag var med i en orienteringstävling på söndagen där man sprang i par. Man får varsin karta där ett antal kontroller sitter utplacerade, och så delar man upp kontrollerna i mellan sig på ett så smart sätt att den gemensamma tiden för att ta alla kontrollerna blir så liten som möjligt. Riktigt svårt, och med mycket prestige inblandat när man som par tävlar mot andra par exempelvis i den egna klubben. När jag sprang in på upploppet stod Håkan redan vid målet och skrek "öka! öka! sekundstrid!". Och jag sprang allt vad jag kunde. Bra det, för vi vann över våra klubbkompisar med en sekund! Det är inte mycket, det. Väldigt roligt att ha den sekunden på sin sida, för en gångs skull.

Och så mamma-dotter-grejer part 2: igår var jag och Lisa på Emporia. Jag behövde köpa mer te på Bönor & Blad, och hon ville följa med. Sen strosade vi runt i affärerna bara för att det var mysigt. Provade alla dofterna på Bodyshop. Och mängder av badskumsdofter i en annan affär som jag har glömt vad den heter. "Lagun" var godast, så den köpte jag en flaska av för 80 spänn. Varma bad med doftande badgrejs är sånt som får en att överleva mörka höstkvällar. Och så fikade vi på Espresso House där vi delade på en stor varm choklad, vit choklad. Mycket gott. Varsitt sugrör. Mys.

Små, fina saker här i livet: när ens dotter är lycklig, sekundvinster och väldofter.

Det här är INTE en bok för dig? Ska försöka med den nästa gång.

Jag läser ju mycket. Och jobbar med böcker. Och skriver om böcker. Och lånar ut böcker till folk som kommer till biblioteket. Och tipsar dessa besökare om böcker.

Men en person finns det jag aldrig, aldrig kan tipsa om en bok. Min oäkte make.

Det är ett idiotsäkert sätt att få honom att aldrig, aldrig någonsin ta upp en särskild bok - att jag rekommenderar den till honom. Aldrig ens andas om att "den här tror jag du skulle tycka om", eller "den här är så himla bra, du bara måste läsa".

Jag har ingen aning om varför - det är väl en särskild märklig gen han har. Han läser mycket. Thrillers, polisromaner, sånt. Ibland kan jag använda mig av honom och hans läsvanor när jag jobbar: "nej, jag har inte läst den själv, men min sambo har läst hela den där serien och gillar den mycket".

Och just nu läser jag Jo Nesbös deckare om Harry Hole mycket bara för att Håkan säger att de är något av de bästa han har läst.

Själv läste jag nyligen Adler-Olsens serie om avdelning Q, och tänkte att det här är verkligen något för Håkan. Och så råkade jag tyvärr säga det till honom (att jag aldrig lär mig). Nu är liksom hela den serien bränd för honom. Ska inte läsas.

Tur att skolbarnen läser det jag sätter i händerna på dem, i alla fall. Så att jag får fortsätta gå runt och tycka att jag är duktig på det där med boktips.

En mor-dotter-grej

Riktigt kul har vi haft det ikväll, Lisa och jag. Och jobbigt. Vi har varit på Friskis & Svettis! Ett vanligt medelpass i en vanlig gympasal. Men för mig var det första gången på säkert fyra-fem år eller så jag var på gympa. Och Lisa har aldrig varit på F&S.

Jag undrade lite innan - ska min axel orka? Vältränad är jag ju - men från midjan och neråt, liksom. Jag har sedan länge problem med vänster axel, och senaste tiden har det varit värre än vanligt. Dessutom behöver jag verkligen träna magen och ryggen, och det gör man nästan inte ett dugg när man springer. Men jag trodde nog det skulle gå OK.

Men Lisa, då? Som mest tränar sig genom att byta kanal på fjärrkontrollen? Skulle hon hänga med? Orka hela passet? Tycka att det var pinsamt?

Hon såg lite misstänksam ut halva första låten ("mamma, det här känns rätt konstigt, faktiskt"). Men sen kom hon in i det. Och orkade! Jag kollade åt hennes håll ett par gånger och såg ett svettigt rött ansikte och en kropp som envist kämpade vidare, och ett stort leende faktiskt.

Och efteråt pratade vi om "nästa gång". En gång i veckan ska vi gå, har vi tänkt. Det ska bli en Lisa-mamma-kväll, och det ska bli hur kul som helst.

Skönt för Lisa att på väg till bilen få påpeka att "jag har faktiskt bättre kondis än vad du tror!"

Inget drag under galoscherna här inte

Det där kalaset vi var på i lördags? Med kanske hundra personer sittandes i en lokal? Det var hundra grader varmt där inne. Man fick andas lugnt och sansat för att få i sig något syre alls. Alla fönster och dörrar var stängda.

Vi satt precis vid en dubbel altandörr som vette ut mot en trädgård. Och vi försökte öppna den där dörren ett antal gånger för att få in lite luft och svalka. Varje gång gick det ungefär tio sekunder innan det kom någon pigg 75-åring ilande och drog igen dörren med en smäll, varpå det alltid skickades en förebrående blick åt vårt håll.

"Pfff. Låta dörren stå öppen så där." kunde man riktigt höra hur de tänkte. "Då blir det drag. Jag vill inte sitta i drag."

Drag. Det är farligt, det.

Fast jag tycker att om man öppnar ett fönster i ett överhettat rum så blir det inte drag. Det kommer in kylig luft, ja. Men för att få drag måste det väl vara öppet någon annanstans i rummet eller huset. Eller så är det en felaktig ventilation som skapar drag - inte det öppna fönstret. Men det där verkar vara en generationsfråga. Flera äldre personer i vår omgivning (och definitivt på det där kalaset) är paniskt rädda för drag. Jag undrar varför?

Själva sover vi med öppet fönster varje natt, även vintertid. Vi är nästan aldrig sjuka. Den enda gången jag kanske fått ge de drag-rädda människorna lite rätt är när jag för tolv år sedan ammade Lisa vid öppet bilfönster (högsommar) och nästa dag fick mjölkstockning. Men jag vet ju egentligen inte om den berodde på det där draget eller på något annat.

Och det är dragigt vintertid i biblioteket där jag jobbar. Då fryser man alltid hur mycket kläder man än tar på sig. Men det beror som sagt var inte på något öppet fönster utan mer på ventilationen som inte låter rätta till sig.

Frisk-luft-från-fönster-drag? Nä, någon måste ha skrämt alla de här människorna med läskiga drag-historier när de var barn. Eller nåt.

Social (in)kompetens

Vi var på dubbelt 70-årskalas igår. (ja, det blev det jag valde till sist, läs här om min beslutsångest) Det började redan vid 15 på eftermiddagen, och gick av stapeln på Staffanstorps Gästgiveri. Festarrangörerna/födelsedagsbarnen hade inte sparat på något och det bjöds på champagne, buffé med rikliga mängder god mat, vin så mycket man ville ha och lite till och snaps i stora och bräddfulla glas (jamen det var gästgivare Möller själv som skänkte i glasen, och han hade två egna kryddningar på snapsen och man säger liksom inte nej i ett sånt läge), tårta, kaffe, konjak och ja....allt.

Och eftersom ena födelsedagsbarnet är med i både Staffanstorps Dragspelsklubb och i Evert Taube-kören så bjöds det riklig underhållning till maten med sång och musik.

Så jag känner mig ytterst otacksam när jag säger att jag nog mest satt och längtade hem. Men jag är nu en gång skapt på det viset. Tyvärr har jag överfört min sociala oförmåga till bägge mina barn, verkar det. Ungefär när sista tuggan av första omgången mat hade svalts så påbörjades nämligen diskussionen vid vår del av bordet. Diskussionen kring ämnet "när det är socialt accepterat att gå hem från ett kalas".

Jag tyckte någon gång ganska långt efter kaffet och tårtan (som det vid diskussionens påbörjande fortfarande var väldigt långt till). Och definitivt inte som första familj. Nä, kanske när det hade börjat droppa av en hel del folk?

Min son tyckte i princip att det var helt OK att lämna när man ätit upp maten. Min dotter var lite inne på idén att inte ens äta maten (eftersom hon nöjde sig med att äta brödet). Barnens kusin tyckte att "typ 15.05" var lagom.

Det blev lite av en kompromiss. Kaffet, tårtan och konjaken var avklarade. Första familjen hade lämnat (de hade nämligen mycket små barn som behövde komma hem och sova...). Andra familjen också (som egentligen inte var en familj utan ett ungt par i 20-årsåldern och alla hade full förståelse för att ett sådant par vill dra vidare på andra festligheter en lördagskväll). Vår familj har inte längre små barn. Inte heller är de i dra-vidare-till-annan-fest-åldern. Däremot är de i den precis så mellanstora ålder att de inte kan leka loss i bakgrunden av festen men inte heller sätter sig att konversera de andra kalasdeltagarna.

Vi lämnade kalaset någonstans där, efter att det unga paret hade gått men innan det hade börjat droppa av så där värst många folk i övrigt.

Husfrid eller släktfrid?

Budgetdisco - så här kul har vi på landet på höstkvällarna

Jag älskar hösten med alla vackra färger och allt det där - men nu i kväll så kastades jag in i det som jag avskyr med hösten och vintern: Att köra bil på kvällarna när det plötsligt har blivit så mörkt. Vänja mig vid att få möte på landsvägarna med bilar som bländar mig med strålkastarna. Köra bil inne i stan där det är ljus som bländar överallt, värst när det är regnigt och gatorna också blänker.

Man vänjer ju sig, och framåt januari så brukar jag inte tänka så mycket på det. Det är så livet är, liksom. Mörkt.

Men nu i kväll så blev det så väldigt abrupt eftersom jag dessutom var tvungen att köra igenom ett antal vägbyggen på kvällen. De bygger ju om 108:an, och jag jublar ju för varje litet framsteg som görs i det där vägbygget (oh, rondelll! oh, vägtunnel!). Men just i dagarna håller de på att asfaltera i både den blivande rondellen och på arbetsplatsen omkring vägtunneln, och de leder om trafiken hej vilt med hjälp av vägkoner så att man får köra där de inte asfalterar för tillfället. Det är inte helt lätt att kunna se var man ska köra ens på dagen när allt bara ser ut som en skog av vägkoner, lastbilar och blinkande varningslampor. Men på kvällen...mardröm! De jobbade på, fast det var mörkt. Och alla vägg-byggar-fordonen blinkade orange. Alla vägarbetarnas reflexvästar blänkte. Alla vägkoners reflexer lyste. Alla mötande bilar bländade. En orangeblinkande lastbils personal var ute och flyttade om de provisoriska vägräckena (som annars leder trafiken rätt under ombyggnaden) - man kunde alltså inte längre få lite vägledning av dem heller.

Ni ser det framför er? Något slags improviserat disco, fast med tusenkilos tunga fordon som kör i bästa fall i de 50 km/h som är tillåtna? Där ska man hitta rätt och lyckas svänga in på det som så småningom blir landsvägen som leder av via Hyby till Vismarlöv. Utan att meja ner någon vägarbetare. Utan att råka köra fel mellan konerna och pinsamt kana ner i de nu väldigt djupa vägrenarna. Utan att köra in i någon annan bil eller dumper eller ens någon vägkon.

Armsvett. Hålla hårt i ratten. Längta efter maj och ljusa vårkvällar. Hitta rätt. (för den här gången?)

Jag har dyrt och heligt lovat att aldrig klaga på vägbygget på 108:an. Det gör jag inte heller - det är bara i kombination med mörkerkörning det blir så att jag NÄSTAN klagar lite.

Hodie mihi, cras tibi

Jag tycker att jag tappar så mycket hår nuförtiden. Visst, har man halvlångt hår, eller ännu värre: riktigt långt hår (hej Lisa!) så känns det som att man lämnar en halv peruk efter sig i hårborsten, i avloppet till duschen, på kläderna. Det har man vant sig vid. Men det är värre nu, och jag tycker inte riktigt att håret känns lika ymnigt och tjockt som det alltid har gjort.

Det är nog inte så konstigt. Jag blir äldre. Då blir håret tunnare. (Speciellt på en del män.) Men (och detta är ett tungt "men") det jag inte förstår är att detta gäller även MIG?? Andra blir äldre, och tunnhåriga, och behöver läsglasögon, och får rynkor och allt det där. Men jag är ju fortfarande bara jag! Samma som alltid!

Gah!

Jag är väl inte helt ensam i min det-händer-inte-mig-förnekelse. Jag minns från när jag läste medeltidskonst mängder av bilder som föreställde levande människor som mötte döda, och där bildtexten (ja, konstnärerna då var väldigt förtjusta i bildtexter) löd ungefär så här: "det du är har jag en gång varit - det jag är kommer du att bli".

Här är en (av Traini):

Dödens triumf: ett jaktsällskap träffar på tre öppna kistor, med budskapet "Vad ni är, var vi. Det vi är, kommer ni att vara."

Hodie mihi, cras tibi - "Idag mig, imorgon dig"

Tjolahopp - ha en bra onsdagskväll nu då, nu när jag har muntrat upp dig rejält :)

Ombytta roller

Det är så mycket man måste förklara och visa av världen och livet för sina barn när de är små: Att titta till höger och vänster innan man går över gatan. Hur man borstar tänderna. Använda kniv och gaffel vid bordet och säga tack för maten. Stjärnbilderna och att man kan se Karlavagnen på höstkvällar och Orion på vårkvällar. Hur man ser om en tröja sitter rättvänd eller bakochfram.

Sen rätt vad det är så har de blivit större.

I går morse satt min son vid frukostbordet och förklarade amerikansk inrikespolitik. För mig.

Nu ska vi prata om saltgurkor

Kolla in de här mackorna. Det är inte ofta man kan få se såna mackor här i Skåne:

Det är Brinks vita färsksaltade saltgurka som ligger på leverpastejen. Den köper man i Östergötland. Här i Skåne kan man oftast bara köpa två sorters saltgurka: Felix skivade saltgurkor och Felix hela saltgurkor. Sorgligt är vad det är. Så varje gång vi kör igenom Östergötland av en eller annan anledning så ska jag nödvändigt in på någon stormarknad och bunkra saltgurka.

Det är en grej från barndomen, det där. Jag är född i Östergötland, och har släkten i Östergötland. Och i Östergötland äts det väldiga mängder saltgurka. Vi flyttade till Kalmar när jag var ca 3 år, och i Kalmar fanns det inte saltgurka att köpa (nej, inte ens Felix på den tiden). Varje gång vi åkte till mormor och morfar, eller kusinerna, eller farmor och farfar så fanns den där på middagsborden: saltgurkan. Vit eller grön, men obligatorisk. Man köpte den spannvis, och så stod spannarna i källaren eller skafferiet och hämtades upp som en självklarhet. Och jag, från saltgurklöseland, var helt fascinerad. Tänk att ha hela hinkar av denna fantastiska föda i källaren!

Det är klart att mamma (som förstås också kommer från Östergötland) lade in saltgurka själv när det nu inte fanns att köpa. Och visst, de var väl OK. Men inte som de där från de östgötska spannarna.

Så nuförtiden får jag mest klara mig med den där Felix. Samt ha högtidsstunder när vi har varit i Östergötland.

Är saltgurkor en anledning till att flytta till en annan stad? Nej, vi har inga planer på att flytta, men ibland leker vi med tanken att "man skulle flytta till Norrland för tänk vilket fint hus man skulle kunna få för lite pengar där" eller "man skulle flytta till mellansverige för tänk vilka fina orienteringsskogar det finns där" eller " man skulle flytta till Dalarna eller så, för tänk vad kul det hade varit att självklart kunna åka längdåkning som träning på vintern". Nu lägger jag till att "man skulle flytta till Norrköpingstrakten, för tänk vad många saltgurkor vi skulle kunna köpa hem då".

Mmmmm...lördag

Idag är det den allra, allra bästa sortens dag. Det är lördag, och det finns ingenting som är inskrivet i almanackan. Hela helgen är kvar och det finns ingenting jag måste eller borde göra. Eller, ja, trädgård, jag ser dig. Och nej, trädgård, jag tänker inte göra något med dig idag. Kanske i morgon. Eller till våren.

Sovmorgon. Länge. Bara det!

Äta frukost. Länge!

Sen? Läsa bok, kanske? Baka något med Lisa? Återuppta bekantskapen med Skyrim?

Det är de där lådorna och garderoberna med barnens kläder som snart måste gås igenom. Slänga urvuxet (igen). Kolla vad som behövs köpas nytt (igen). Men det kan jag lika gärna göra i morgon, eller hur?

Och så borde vi nog åka till affären och köpa nya vinterjackor till barnen (igen). Fast det kan vi också lika gärna göra i morgon, eller hur?

Hej Skyrim! Hej bok!

Tänk om jag hade fåttt en 50-lapp för varje...

Idag är bägge barnen på skoljogg i Bokskogen. De har säkert en fantastisk dag med klarblå hösthimmel och allt sånt där. Och så har de matsäck med sig. Skolan skickar med lunch, men det behövs alltid lite extra fika när de ska vara ute hela dagen. Och dessutom har Lisa aviserat att lunchen som skolan skickar med (kebabpytt) är oätlig, så hon vill ha extra många mackor med sig.

Matsäck - ja, det har man rätt bra rutin på att göra. Man får det om man skaffar barn.

Först är det dagis. Där våra barn gick var det utedag en dag i veckan. Minst. Och då skulle man skicka med en "liten matsäck". "Liten matsäck" består av macka + dricka. Kall dricka den varma halvan på året, varm oboy i termos den kalla halvan på året.
Ibland var det större utflykter som krävde "stor matsäck" och då skulle man skicka med lite extra så att barnen stod sig hela dagen (även om dagis också hade med lunchmat). Då ingick det förutom ingredienserna ovan ofta kalla pannkakor, och/eller frukt.

Ja, och sen började barnen skolan i tur och ordning. Även där var det utedag en dag i veckan de tre första åren. Och från trean och uppåt ganska ofta andra arrangemang: studiebesök, cykelutflykter.... "Ta med matsäck!"
Nu går de i högstadiet. Matsäckspackandet är inte lika frekvent, men förekommer ett par gånger per termin.

Enkel matematik: 2 (barn) x ca 40 (veckor) x 5 (år på dagis) = 400
2 (barn) x ca 40 (veckor) x 3 (förskoleklass + ettan + tvåan) =  240
2 (barn) x ca 10 (antal tillfällen på ett år) x 3 (resten av skolåren lite ovetenskapligt sammanräknade) =  60
400 + 240 + 60 = 700
Min matte håller säkert inte i den här uträkningen, men jag har alltså gjort 700 matsäckar sedan barnen föddes. Minst. Två runda mackor med pålägg, inplastas, lägges i burk, något litet gott läggs med (=kärlek, kan vara en liten förbjuden kaka eller minichoklad eller så), festisdricka (ska finnas inköpta och på plats hemma) eller oboy på termos (som ska funka att stänga), muggar, sittunderlägg...700 gånger.

Och då har jag inte ens räknat med alla de matsäckar en orienterande familj tar med sig på alla orienteringstävlingar de ska på. Eller alla de familjekvällar man varit på som skolan/olika föreningar arrangerar.

Det stod ingenting om detta i  Vill-du-skaffa-barn?-kontraktet.

Eller om vi ska köpa några trisslotter i stället?

Nu, när benen börjar närma sig sin normala status efter Lidingöloppet, har vi alltså börjat prata om "nästa gång". Berlin Marathon och Lidingöloppet går samma helg även 2014 så då måste man välja. Jag kollade på hemsidan för Berlin Marathon för att se när man kunde anmäla sig och lite annat - och kunde läsa mig till att man inte kan anmäla sig direkt till att springa nästa år. Däremot kan man anmäla sig till att vara med i en utlottning av möjligheter till att anmäla sig.

Jag trodde först jag fattade fel. Vadå lottning? Var det utlottning av några gratisstarter eller vad?

Nä.

I årets upplaga av Berlin Marathon deltog 40 000 löpare. Fyrtiotusen!! Och de 40 000 platserna tog slut på 3,5 timme. TRE OCH EN HALV TIMME! FYRTIOTUSEN LÖPARE!!!

De ordentliga tyska arrangörerna tyckte att så kunde man inte ha det. Alla ska ha samma chans. Så inför 2014 års Berlin Marathon skickar man in en anmälan till det stora lotteriet. Den 1 november meddelas de 40 000 lyckliga som får en registreringslänk per mail och som sedan har två veckor på sig att anmäla sig på riktigt.

Vi har anmält oss till lotteriet. Så om vi nu skulle ha turen med oss - ja då kan vi vinna möjligheten att betala 110 euro för att få jogga oss igenom 42 km Yej!

Eller också kan vi springa till Eslöv. Helt gratis.