Nätterna, Verónica av Henrik Nilsson

Henrik Nilsson, född 1971, är poet, litteraturkritiker och kulturjournalist - verksam i dagspress och radio. Efter flera år i Lissabon bor han åter i sin födelsestad Malmö. Nätterna, Verónica är hans novelldebut. Jag hörde talas om honom första gången på Lunds Stadsbiblioteks novellcafé där jag fick höra hans novell Pianot i Sesimbra. Senor Dacosta, som novellen handlar om, en medelålders man som inte längre får höra pianisten spela Chopin, tilltalade mig och jag lånade med mig novellsamlingen hem. Samlingen består av sju noveller som alla utspelar sig i eller strax utanför Lissabon. Alla novellerna kan sägas handla om hur saker och ting tar slut, hur saker och ting förändras. 

I den inledande novellen är det en författare på väg till en författarafton på det lokala biblioteket i Beja, strax utanför Lissabon. Han råkar somna på vägen dit och missar stationen. Istället driver han runt, blir inbjuden till en förening för nattligt berättande och tillbringar natten tillsammans med detta sällskap. I inledningen av novellen funderar han över om huruvida han ska fortsätta sitt skrivande eller inte. Under natten kommer han till insikt. Även om det inte är uttalat så har han ännu förmågan: Någonstans skulle det finnas ett ord. Frågan är dock om han skriver ner orden eller återkommer till föreningen och istället berättar dem för föreningen för nattligt berättande. 

Även den andra novellen utspelar sig under natten, under de mörka timmarna då vissa människor trivs bäst. Man får vara ifred med sina tankar, sitt arbete och sitt eget. Detta är också titelnovellen och Eduardo, som är allvarligt sjuk, fortsätter trots sin sjukdom med sina efterforskningar på Sociedade de Geografica de Lisboa. En natt stöter han på städerskan Verónica och de fortsätter träffas om nätterna. Han börjar sakna henne om hon kommer för sent. En natt berättar han för henne om sin sjukdom. I den här novellen tar livet, som det är känt för oss, verkligen slut. Eduardo dör ensam men med ett uttryck i ansiktet som ingen annan än Verónica kunde förstå. Vemodig och sorglig betraktelse.

Andlig rådgivning berättar om Paula som jobbar åt professor mestre Nangula, astrolog, vetenskapsman, medicinman med att svara i telefon och boka in människor i behov av hjälp. Paula har till en början inga problem med att hålla distansen till de som ringer trots att många gråter i telefonen. En dag är personen i andra änden av luren så pass övertygande om att hon måste träffa Paula att hon går med på detta. Kvinnan behöver hjälp med att besöka en plats i kvarteret Alfama och allt hon begär av Paula är hennes sällskap. De beger sig dit. Det visar sig att det är Paula som är i behov av andlig rådgivning och Paula känner plötsligt ett begär efter att vara på ett annat sätt. Kanske var detta en vändpunkt, ett av dessa ögonblick som livet rör sig runt, på samma sätt som allt stoft som kretsar kring en himlakropp. Jag är inte säker på att vi människor så tydligt kan se och upptäcka när vi faktiskt är på väg att ändra riktning i våra liv. Ibland förändras livet utan att vi själva är medvetna om det.

Att skriva noveller som utspelar sig i Lissabon utan att beröra jordbävningen och hur livet förändras efter en sådan katastrof är kanske oundvikligt. Den nästsista novellen heter kort och gott Jordbävningen. Sergio föreställer sig ofta hur det skulle kunna vara den där novembermorgonen 1755. Han önskar att han hade kunnat besöka Lissabon före jordbävningen. Vi kan byta plats, land, kontinent, ändra våra namn, ja till och med vårt ansikte, men vi kan inte välja vår tid, inte byta våra dagar mot andra. Man ska vara försiktig med vad man önskar.

I den avslutande novellen handlar förlusten om Adriana som en dag bestämmer sig för att vara tyst. Hon har inga ord kvar, de tar slut, i äktenskapet där hon stagnerat. Det finns tystnader som är upptakter, och tystnader som innebär slutet. Jag vet inte om Adriana tillhör de förra eller de senare, men hoppas givetvis på att förändringen i hennes liv ska vara till det bättre.

Som helhet kanske novellsamlingen känns något pretentiös och lite romantiserande. Men med tanke på det existentiella draget och de filosofiska betraktelserna i alla novellerna kanske man inte kan vänta sig något annat. Henrik Nilsson kryddar novellerna med metaforer och språklig elegans och språket passar verkligen det högtravande temat. Innehåll och form går hand i hand. 

Nätterna, Verónica har också kommit ut i portugisisk översättning, under titeln Um Piano em Sesimbra.

Vårens sista novellcafé på Lunds Stadsbibliotek

Vad göra när våren verkar vänta på sig om inte dra sig till Lunds Stadsbibliotek, sjunka ner i en stol, bli bjuden på fika och lyssna på högläsning. Det var precis vad jag gjorde idag. 

Först ut var novellen Pianot i Sesimba ur novellsamlingen Nätterna, Verónica av Henrik Nilsson. Om honom hade jag inte hört tidigare och det var en väldigt trevlig bekantskap, så trevlig att samlingen lånades på studs. På baksidan kan man läsa följande: Novellsamlingen består av sju noveller som utgår från staden Lissabon och dess omgivningar. De smala gränderna, kaféerna, Tejofloden och hamnområdena utgör fonden till dessa allmängiltiga berättelser. På en både exakt och poetisk prosa skriver Henrik Nilsson om existentiella frågor som berör på djupet." Henrik Nilsson är född 1971, poet, litteraturkritiker och kulturjournalist. Han har tidigare bott i just Lissabon men bor nu åter i sin födelsestad Malmö. 

Den andra novellen för dagen var av en klassisk novellist: Guy de Maupassant. Passande nog hade Eva, en av bibliotekarierna på Stadsbiblioteket, valt att läsa novellen Om våren. Om våren kan mycket hända och visst blir vi alla mer eller mindre upplyfta och kanske rent utav lite kära under den här årstiden. Det är just vad den här novellen handlar om. En luttrad, äldre man försöker förhindra att en yngre man faller offer för kärleken. Han säger: Akta er för kärleken. Den är mycket farligare än snuva, bronkit och lungsäcksinflammation. Han tycker t o m att vi ska sätta upp plakat med detta budskap över hela stan annars kommer det att gå illa med oss allihopa. Vilken tur att vi inte lyssnar på honom utan tar till oss kärleken i alla dess former och även sprider dess budskap.

Pia Juul, dansk poet, novell- och romanförfattare, bidrog med den tredje novellen: En hyvens karl ur novellsamlingen Den gången med hunden. Tydligen hör det till hennes berättarstil att lämna väldigt mycket outtalat i sina noveller. Hon lämnar väldigt mycket till läsaren att tolka och lägga in mellan raderna, ibland kanske lite väl mycket. Det har hon gjort även i den här novellen som handlar om ett par vars granne just blivit mördad. De två har olika sätt att hantera sorgen. Han anklagar t ex sin fru för att vara okänslig: Kalle är död och du vill bara prata om gräset... Då det är en spänningsnovell vill jag inte förta spänningen för någon och lämnar den därför till er läsare att läsa. 

Till sist fick vi lyssna till ytterligare en klassisk författare: Virginia Woolf. Hennes novell Arvet handlar om en änkeman, en politiker vars fru just dött i en bilolycka. Hon har varit ordningsam och lämnat till var och en av vännerna en liten gåva, t o m hennes sekreterare får en gåva, en brosch. Maken blir lämnad med hennes dagböcker, som var det enda de inte delade under sitt liv tillsammans. Han och vi får genom dagböckerna ta del av deras liv och hon lämnar honom med sanningen, den sanning som hon inte tidigare har kunnat säga honom. Han tycker att det är olikt henne att dölja något men det visar sig att han inte kände henne alls. Hon var inte den hon verkade vara. 

En blandning av samtida och klassiska noveller, av kvinnliga och manliga novellister, av olika berättartekniker fick vi höra på dig men alla har de det gemensamt att de är skrivna för att läsas högt.  

Stockholm stories - filmpremiär imorgon

Stockholm stories har premiär imorgon och jag lär bli en av biobesökarna. Kanske inte just imorgon men ganska snart. Karin Fahléns långfilmsdebut bygger nämligen på Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet. Och Jonas är en stor favorit. Samlingen bjuder på människor som alla söker bekräftelse men inte alltid får det. Och det är de vardagliga situationerna som man ler så igenkännande åt trots att de kanske inte är så vanliga som de först verkar vara. Familjefaderns funderingar i kön till ett multinationellt företag vars Familjemeny han inte vill beställa är ett bra exempel på Jonas novellkonst. Underfundigt, formsäkert och smått absurt.

Det ska bli spännande att se hur bra novellerna gör sig på film och säkerligen är det så att vissa berättelser får ta överhanden medan andra får stå tillbaka. Det förstår också jag. Handlingen i filmen beskrivs så här: Johan, en ung storstadskille med storslagna teorier om stadens ljus och mörker lever i skuggan av sin berömde författarpappa. Överklasspojken Douglas är hemligt förälskad i Anna som dumpats av landets finansminister. Reklamgeniet Jessica som nekas adoption för att hon har för få vänner, skriver ett desperat och slumpmässigt riktat kärleksbrev till ministerns assistens Thomas, en överpresterande perfektionist.

Och inte blir saken sämre av att Jonas själv har en roll i filmen! Är det fler som tänker se filmen? Skulle vara roligt att höra vad ni tyckte om den.

Noveller att läsa på Alla hjärtans dag, kanske...

I fredags firades Alla hjärtans dag, denna kommersialismens högtid som firar nya triumfer. Det senaste påfundet är ätbara trosor (!). Och om man nu inte rusade åstad och köpte blommor, oätliga chokladhjärtan, geléhallon, dyra middagar eller annat trams så kanske man hade högläsning av noveller för sin älskade. Ett billigt,men ack så mycket sexigare, alternativ. Men om du är det minsta romantiskt lagd så kanske du ska sluta läsa här. Det här inlägget handlar framför allt om erotiska noveller och har kanske inte så mycket med riktig kärlek att göra, bara kär lek...

Mix förlag har satsat på en app, som än så länge bara finns i App Store, som kallas Dötid. Dötid Erotik består av sju noveller och tre romanutdrag och tanken är att läsaren ska välja novell beroende på hur många minuter hen har på sig till läsning. På Bonnierförlagens hemsida står det bl.a. Att läsa korta berättelser digitalt har blivit allt mer populärt. För den som åker buss, sitter i väntrummet, väntar på tåget och har några minuter över - finns nu möjligheten att ladda hem en litterär upplevelse. Visst kan man läsa de här erotiska novellerna i sin ensamhet medan man är på väg men jag föreslår ändå att de läses högt.

Förutom den här appen kan man även ladda ner sexnoveller ur Bonnierförlagens digitala katalog på deras hemsida och där är utbudet ett helt annat. Och där finns även noveller om kärlek och man kan hitta några riktiga pärlor. Jonas Hassen Khemiris Oändrat oändlig och Alejandro Leiva Wengers Du är den första som förstår vad jag menar. Om man nu inte vill ha en nyskriven novell kan man alltid satsa på en klassiker. Varför inte något ur Tusen och en natt eller Aurore Bunge av Anne Charlotte Leffler? Men visst ja, det var erotik det skulle handla om. Bästa kärleksnovellen får bli ett annat inlägg.  

Ytterligare ett förlag som satsar på e-noveller är Hoi förlag. Deras intention är att släppa nya noveller varje månad av både etablerade författare och debutanter. Och även här är novellerna uppdelade efter genre och det finns både erotiska noveller och noveller om relationer som lämpar sig väl för högläsning en Alla hjärtans dag. 

Jag laddade för ett tag sedan ner Lunatique av Håkan Lindgren och förväntade mig faktiskt att möta en månsjuk kvinna, en översexualiserad varelse. Men så fel jag fick. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte var så mycket "in och ut och sprut" utan något mer subtilt. Visst, till största delen utspelar sig novellen i Boulogneskogens park utanför Paris, som är känd för att många prostituerade söker sig dit under natten, och visst är det så att den manliga karaktären har sex i parken. Det har förvisso Vanessa, den kvinnliga karaktären, också men hon gör något mycket mer än så. Att läsa den här novellen högt för sin partner kanske kan få igång en diskussion om vad vi drömmer om och hur vi vill att vårt sexliv ska se ut. Kanske är de drömmarna inte lika könsstereotypa som i den här novellen. 

Lotusätaren och andra noveller av W. Somerset Maugham

För drygt ett år sedan satt jag på Lunds Stadsbibliotek och lyssnade på högläsning. Man läste bl.a. William Somerset Maughams novell Kyrkvaktmästaren. Jag har skrivit om detta tidigare. När jag så fick novelltips från oväntat håll styrde jag kosan mot biblioteket igen för att låna novellsamlingen. Jag drar ofta på smilbanden under läsningen även om humorn och satiren kan kännas något föråldrad. Berättaren av novellerna rör sig i olika miljöer, både i London och Vladivostok vilket även Somerset Maugham gjorde. Han föddes i Paris, studerade både i Canterbury och Heidelberg och sedermera även i London. Han var under första världskriget hemlig agent i Ryssland. Det är kanske inte så konstigt att han rör sig hemtamt i exotiska miljöer och att novellerna berättas av en utomstående berättare "som har sett det mesta och en gång för alla lärt sig att det mest normala är det mest sällsynta i hela världen". Inte heller är det speciellt konstigt att man har tolkat detta som ett porträtt av författaren eftersom det är densamme som berättar i novell efter novell. Det är inte helt lätt att ta ut någon speciell favorit i den här samlingen men de tre tjocka damerna i Antibes och deras fruktlösa försök att gå på diet när det visar sig att passionen för god mat och dryck är för stor och hur den respekterade författaren började skriva deckare är två som har etsat sig fast. En sak till: det här är noveller som lämpar sig alldeles, alldeles utmärkt för högläsning! Varför inte samla de nära och kära och läsa högt ikväll?

Dagens novell på Litteraturbanken...

... är I ödestugan vid Blybärg ur novellsamlingen Det kallas vidskepelse av Dan Andersson. Den utkom 1916 efter det att Dan Andersson lämnat Brunnsvik 1915 och var upprörd över de åskådningar som skolan stod för: ateismen, utvecklingsoptimismen och natur- och soldyrkan. Han påbörjade en hatskrift mot den "röda skolan" men gav upp tanken. Dock finns hans angrepp kvar i den här novellsamlingen. Olle, som är Dans alter ego, och Moris kommer i kontakt med den andra världen i den här stugan där tidigare en man har hängt sig. Det visar sig också att tegelstenar kan få fötter och det är just så novellen inleds. Moris hyr stugan och ska bo här medan han fiskar och gillrar fåglar. Men tanken på att en man har hängt sig just i den här stugan gör honom olustig. Han börjar tro att även en gryta har fått fötter och gett sig iväg från spisen. Plötsligt knackar det på dörren och Moris är övertygad om att det är antingen djävulen själv eller någon som vill honom illa. Han ser dock ingen. Det knackar både en andra och en tredje gång på dörren, och den sista gången visar det sig vara Olle utanför. Han får komma in men Moris är noga med att inte berätta om vad han tror händer och sker i stugan. Han är rädd för att bli betraktad som galen. Olle däremot försöker komma med rimliga förklaringar. De ordnar det för sig inför natten och vad som sker sedan får vi inte veta förrän i den nästföljande novellen.

Hos Litteraturbanken kan man läsa och söka i svenska klassiska verk och ladda ner e-böcker gratis. Vilken kulturgärning Litteraturbanken gör med sin webbplats som rymmer det viktigaste inom svensk skönlitteratur. De utökar kontinuerligt materialet och nya texter tillkommer i stort sett varje månad. Man kan också följa deras arbete på Facebook.

Främmande jord av Jhumpa Lahiri

Att ingå i Barack Obamas the President's Committee on the Arts and Humanities är inte fy skam! Att vinna Pulitzerpriset är inte heller fy skam! Och att vara med i novellcaféet är definitivt inte heller fy skam! Jhumpa Lahiri är en amerikansk författare, född -67, med bengalisk härkomst. Hon skriver gärna om andra generationens indier boendes i USA. Jag har precis läst ut hennes roman I väntan på ett namn, som även blivit filmatiserad. Men det är inte därför hon får vara med här. Hon har nämligen också skrivit en novellsamling som jag nyligen läst ut: Främmande jord. Det är inte hennes första novellsamling. Redan 1999 debuterade hon med den Pulitzerprisvinnande samlingen Den indiske tolken som jag lägger till min att läsa-lista. För hon är klart läsvärd både genom sin enkelhet i sitt språk och sin förmåga att skriva så självklart om existentiella frågor. Vem är jag? Hur skapar jag min identitet i förhållande till den mer traditionella kontra den moderna världen? Det är som sagt ofta andra generationens invandrare som porträtteras och hur de ibland vill hålla kvar vid de traditionella värderingarna och ibland vill anpassa sig till det nya landets möjliga identitetsskapande. Hon ger inga direkta svar, och skriver inte läsarna på näsan. Inte heller skriver hon om politik eller rasism även om temana kunde ligga nära hennes egna erfarenheter. Den här novellsamlingen består av åtta noveller, varav de tre sista skulle kunna betraktas som en kortroman; de är sammanhållna trots att de har olika berättarröster. De handlar om Hema och Kaushik som känt varandra sedan de var barn men först senare lär känna, och blir förälskade i, varandra. I den sistnämnda novellen finns det en inbyggd önskan om att de ska bli ett par, men tragedin som sker känns ändå oundviklig. Eftersom vi fortfarande har bilderna av tsunamin i Indiska Oceanen i färskt minne vet vi vad som kommer att ske. Men det gör ingenting; hon briljerar med sina noveller och jag förlåter henne!

Två enkelsängar i Rom och andra noveller av John Updike

Det var ett tag sedan jag hade julledigt, men inte desto mindre tänkte jag skriva om min jullovsläsning. I ett tidigare inlägg har jag nämligen skrivit om novelltips från oväntat håll och då får jag kanske se till att ge er dem också. För läsvärda var de nämligen allihopa. Jag tänkte börja med Två enkelsängar i Rom och andra noveller av John Updike.

Noveller av John Updike har jag, ska jag i ärlighetens namn erkänna, inte läst några. Trots att han anses vara en av de "främsta engelskspråkiga novellförfattarna" finns han inte representerad i min bokhylla. Det har helt enkelt lockat med att läsa en ofta självgod och sexistisk författare, hur många utmärkelser han än fått. Däremot har jag sett filmen Häxorna i Eastwick som filmatiserades med bl.a. Jack Nicholson och Susan Sarandon. Och nu har jag som sagt också läst en novellsamling.

Redan i sin ungdom intresserade Updike sig för litteratur och skrivande. Han sommarjobbade t.ex. på en lokaltidning och fortsatte efter studierna med att jobba inom tidningsvärlden. Han har publicerat otaliga texter i The New Yorker, skrivit litteraturkritiska verk och essäsamlingar. Skönlitterära texter har han utgivit i form av romaner, dramer och, givetvis, noveller. Från slutet av 60-talet till början av 2000-talet har han gett ut ett tiotal novellsamlingar. I Två enkelsängar i Rom och andra noveller finns noveller från 1960 till 1974.

I just den här novellsamlingen går han från barndomen, via äktenskapet till dess upplösning. I flera av novellerna får vi möta makarna Maple och även om novellerna följer en röd tråd så är det inte fråga om en roman, utan korta avslutade berättelser, som skildrar det vardagliga på ett ganska stillsamt vis. Han sägs ju vara expert på att skildra kvinnors och mäns relationer men även om landet Amerika. Det är den vita medelklassens Amerika som han skriver om och om dess familjeliv. En av de starkare novellerna handlar dock om ett par som är på väg att separera: Skiljas. Paret Maple har bestämt sig för att berätta för sina barn samtidigt, att de ska skiljas, men det blir inte så. Deras ena son får reda på det senare, då maken Richard berättar det för honom. Han undrar varför men Richard hade glömt varför. Det finns en psykologisk spänning i Updikes noveller och en förmåga att gestalta både personer och miljöer konkret, som gör att man känner sig som en del av berättelsen. Snyggt och stilistiskt skickligt; jag tror att jag ska läsa fler noveller av John Updike.

Katarina Mazetti på Lunds Stadsbibliotek

Atriumgården på Lunds Stadsbibliotek var fylld av kulturtanter och en och annan herre som verkade ha förirrat sig när Katarina Mazetti pratade om sitt författarskap i tisdagskväll. Med en bakgrund som lärare och som radioröst så var steget inte långt till att även ge sig i kast med att skriva texter möjliga att publicera. Hon har skrivit både barn- och ungdomsböcker, vuxenböcker, kåserier och kortare berättelser. Nu senast har hon gett ut en novellsamling: Berättelser från till- och frånskilda. Och det var den jag var nyfiken på att höra henne berätta om. Även om hon läste en av novellerna låg fokus i hennes framträdande på mycket annat. Hon började skriva ganska sent, berättade om vilken osannolik tur hon tycker sig ha haft som författare och vilken resa hennes enorma succéroman Grabben i graven bredvid har gjort. Översatt till en mängd olika språk, filmatiserad inte bara i Sverige utan snart även i Frankrike, teaterpjäs och mindre lyckad musikal. Katarina försökte också ge sig in i bokbranschen med att öppna ett bokcafé i Malmö. Det gick inte vidare bra. Stället heter numera Poeten på hörnet och bjuder på både lyrik, uppläsningar, författarkvällar och musik. Som så ofta på sådana här tillställningar fanns det möjlighet för åhörarna att ställa frågor. Jag var nyfiken på om hon hade en novellist som litterär förebild och vem hon senast läste. Inte helt oväntat svarade hon Alice Munro på den sistnämnda frågan och svävade lite på den förstnämnda. Hon berättade dock att hon var förtjust i både Oline Stig och Jens Liljestrand. Vi får väl se om jag läser hela hennes novellsamling som har fått ganska ljumma recensioner av kritikerna. Men vad bryr jag mig om dem? Det är inte lätt att skriva sådant som anses lättläst och blandningen mellan humor och allvar när kärleken och passionen går vilse i vardagen tilltalar mig. 

Novellcafé med hemlig gäst

Jag har tidigare skrivit om det novellcafé som bjuds på Lunds Stadsbibliotek. Igår var det dags för ytterligare ett sådant, och den här gången även med en hemlig gäst. Rekordmånga hade sökt sig till caféet och fick lyssna på Åsa Foster, hyllad debutant, som berättade om sin novellsamling Man måste inte alltid tala om det. Hon har fått väldigt fina recensioner för novellsamlingen som kom ut för bara några veckor sedan och mycket uppmärksamhet i media, både i dagstidningar och i TV. 

Hon berättade om bakgrunden till novellerna, att hon försökte skriva en annan novellsamling från början, men att berättelserna som utspelar sig i Sydafrika, i regionen KwaZulu-Natal, kändes så naturliga. Hon skrev en, sedan ytterligare en som hängde ihop och så småningom blev det en novellsamling. Hon reste runt i Sydafrika i drygt 15 år, hennes man är därifrån, och hon tänker återvända dit igen. Hon hade dock ingen som helst tanke på att i skönlitterär form gestalta landet men det blev så när hon började på Författarskolan vid Lunds Universitet. Ett genomgående tema i novellerna är makt. Vad händer när maktbalansen förändras, såsom till exempel i Sydafrika? I mitten av 90-talet trodde nog många att förändringarna skulle vara större än de i själva verket blev. I hennes noveller står relationerna mellan människor i centrum och det förflutna får också stor plats. Personliga upplevelser berättas genom landets våldsamma historia och människornas rädslor får dem att både göra och inte göra saker som för dem framåt. 

Åsa avslutade eftermiddagen med att läsa titelnovellen högt och det var inte svårt att känna med pappan som inte alltid måste tala om allting. Ibland går det att bara vara tyst och bara ta in också. Vilken tur att novellsamlingen kom som ett brev på posten. Nu vet jag vad jag ska göra i helgen och så får vi se om jag sällar mig till hyllningskören! 

Julnoveller

Julhelgerna är sedan länge över och förhoppningsvis har ni fått läst massor. Själv lyssnade jag på Klas Östergrens julnovell: Vinternattens frusna leende som gick i Sveriges Radio P1 på julafton. Klas har själv sagt att det här nog blir hans sista julberättelse trots att han är förtjust i högtiden. 

Jag läste även Sydsvenska Dagbladets julnovell av Oline Stig: Vad ni inte visste om änglar. Hennes huvudkaraktär är en inte så lite trögtänkt ängel som vet om att hen ska få uppleva ett mirakel på självaste julaftonsnatten. 

I GP hade Henning Mankell publicerat sin julnovell: En julafton i biskopsgården. Hans moster firar inte jul sedan hennes man gått bort och den här novellen får mig att tänka på alla dem som sitter ensamma under helgerna och inget annat önskar sig än lite sällskap. 

Förutom de här tre julnovellerna laddade jag även ner två noveller från Hoi förlag till min läsplatta: Den perfekta julklappen av dels Bodil Mårtensson och dels Sölve Dalhgren. Jo, ni läste rätt. De har båda skrivit varsin novell som har samma titel. Där slutar dock likheterna. Där Bodils novell inte har speciellt mycket med julens budskap att göra känns Sölves betydligt mer gemytlig och oskyldig. Klart läsvärda båda två och så lätta att ladda hem! 

Nu ska jag ge mig i kast med läsningen av 2014 års noveller och det verkar bli ett riktigt bra novellår. Jag börjar med att läsa Brasilien berättar: Ljud av steg. Det är nämligen dags för ytterligare en facebook-cirkel med andra bokbloggare. Med hopp om massor av bra novelläsning även det här året!  

Dalby stenbrott av Amanda Svensson

Den här specialskrivna novellen för SR P1s Novellen/Radioföljetongen utspelar sig i Dalby, inte långt från Lund. Själv har jag aldrig badat i stenbrottet men varit där många gånger. Stenbrott är även en låt av Kent, vilka verkar vara en stor inspiration till den här novellen. Amanda Svensson nämner även låtarna Elvis och Beskyddaren, och väver ihop novellen på ett skickligt sätt med Kents låtar.

Den fjortonåriga tjejen i novellen har ett starkt musikintresse men gillar även löpning, djur och natur. Och döden! Hon har börjat intressera sig för killar också och har skaffat sig en pojkvän. En varm sommardag föreslår hon för honom att de ska åka till Dalby stenbrott och bada. Hon har varit där tidigare och man kan faktiskt dö om man hoppar från den tio meterhöga Elvisklippan. Varför den kallas så vet hon inte. Väl på plats finns det ett gäng moppekillar som försöker imponera på henne. Hennes pojkvän blir beskyddande gentemot henne men det bryr hon sig inte om. Hon är stark och självständig och behöver inte spela med i könsrollsspelet. Hon behöver inte mäta sig med de andra men även hon vill känna sig odödlig. Samtidigt inser hon att livet är bräckligt; när som helst kan man dö.

Hade jag haft en högstadieklass hade jag låtit dem lyssna på novellen och diskutera identitet, spelet mellan tjejer och killar, 
hur mycket media påverkar oss och kanske även om vad som händer vid ett självmord. Här finns många uppslag. Sist, men inte minst, så hade vi lyssnat på Kent och diskuterat musikens betydelse i våra liv! Radionovellen ligger kvar på webben t o m den 19 januari.

Novelltips från oväntat håll

Jag försöker hålla mig á jour med novellutgivningen, både från de etablerade förlagen och de mer nischade förlagen som specialiserat sig på det korta formatet. Jag läser, om än något motvilligt, recensioner av novellsamlingar. Ibland får jag uppslag till novelläsning från kollegor och vänner, ibland via bloggare och ibland på bibliotekets novellcafé. Den här gången har jag fått ett par novelltips från oväntat håll: romanen Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe. Kanske inte så oväntat ändå, med tanke på att han skriver om de böcker, både romaner och noveller, som han läser tillsammans med sin döende mamma. Jag har lyssnat på romanen när jag varit ute och gått med hunden och känt igen en del av de böcker han och hans mamma har diskuterat men inte tänkt att jag skulle läsa någon av de romaner de nämnt. Jag tänkte dock annorlunda när de pratade om novellsamlingarna de läst av Jhumpa Lahiri, W. Somerset Maugham, John Updike och Alice Munro. Det är inga nya bekantskaper för mig; jag har läst dem alla tidigare. Men jag gav mig av till bokhyllan för att kontrollera vilka som finns hemma och såg att den enda jag saknade var Updike. Snabbt iväg till biblioteket där jag fick tag på Två enkelsängar i Rom och andra noveller, vilket är en novellsamling med noveller från 1953 till 1975. Min julläsning är räddad! Vad ska ni själva läsa för noveller under julledigheten?

Novellpriset - Nobelpriset

Och så var det så äntligen dags för utdelningen av Novellpriset, nej, förlåt mig, Nobelpriset i litteratur, ska det ju vara. Tyvärr tog inte Alice Munro emot det själv men det visste vi om sedan tidigare. Istället var det hennes dotter som tog emot det. Och nu pågår banketten som bäst. Själv firar jag idag både genom att ha läst en av hennes noveller högt under vår After noon tea-sittning på jobbet och genom att skriva det här blogginlägget. Vi är ett gäng bloggare som uppmärksammar ”den samtida novellkonstens mästare” genom Munromania. Se längre ner vilka andra bloggare som är med.

Jag har, ända sedan tillkännagivandet av priset, gjort allt för att hylla henne. Jag har bl.a. varit med i en Facebook-cirkel om novellerna i Brinnande livet. Vi var tjugo stycken som anmälde vårt intresse för att diskutera dem och formatet är ypperligt; två noveller per vecka och man skriver ett inlägg precis när man vill. Jag ska villigt erkänna att jag gärna diskuterat ännu mer än vad jag gjorde men att tiden var knapp. Två noveller av Alice Munro är inget som man hastar igenom. Och när sedan någon har kommenterat något som man själv inte uppmärksammat så ville man gå tillbaka och läsa ännu en gång. Egentligen skulle man läst dem ytterligare en gång för att verkligen tränga på djupet i dem.  Det har jag gjort med ett par av dem då jag var tvungen att bestämma mig för vilka jag skulle läsa högt dels på mitt novellcafé och dels på dagens After noon tea. I söndags blev det den självbiografiska novellen Natt och idag blev det Ett hus i modern stil. 

Förutom att jag själv har haft högläsning och samtalat om novellerna har jag också lyssnat på när andra har samtalat om henne och hennes författarskap, både på Akademibokhandeln här i Lund och på Språk- och litteraturcentrum i samma stad. Och njutit lika mycket varenda gång! Och sedan ska vi inte tala om alla de radio- och TV-program, tidningsartiklar och recensioner jag läst. Om novellen har varit i ropet ett tag så hoppas jag verkligen att den nu kommer uppleva en riktig renässans. För övrigt hoppas jag att novellen inte längre ska bemötas nedlåtande och behandlas styvmoderligt. Låt novellisterna få slippa frågan om när de ska skriva sin roman!

lyrannobel.blogspot.se
feministbiblioteket.se
endagkanske.blogspot.se
vastmanbok.blogspot.se
elilaserochskriver.wordpress.com
lottensbokblogg.wordpress.com
miaeggimann2.blogspot.se
bokmania.net
detmorkatornet.blogspot.se
kultursnack.blogg.se
bokmoster.blogspot.se
erikasbokprat.blogspot.se
somettsandkorn.blogspot.se
lillasolberga.blogspot.se
bokdivisionen.wordpress.com
www.litteraturmagazinet.se/linda-oden
hermiasay.blogspot.se
fruesbocker.wordpress.com
kim-m-kimselius.blogspot.se
lacrimamens.com/blog/
joanna-ochdagarnagar.blogspot.se

Litteraturporträtt, Nobelföreläsning och novellcafé

Det nästsista blogginlägget, innan det är dags för Alice Munros dotter att motta Nobelpriset, om Alice Munro ska handla om litteraturporträttet som sändes på SVT i fredags, om Nobelföreläsningen "In her own words" och om mitt senaste novellcafé. 

I litteraturporträttet fick vi möta hennes förläggare, grannen som ser efter hennes hus, hennes exmake och givetvis henne själv. I otaliga intervjuer har hon berättat om sina villkor som författare, den långa vägen till skolan där hon började fantisera ihop sina berättelser och om den enstöring hon tyckte sig vara. Hon ville ha ett annat liv än sin mamma. Och det fick hon! Hon fick ett stipendium på två år vid University of Western Ontario men avbröt studierna. Hon gifte sig, blev hemmafru och skrev. Hon publicerade noveller i olika tidskrifter men skrev mest "för byrålådan". Hon drev även en bokhandel tillsammans med sin man men slutade då att skriva eftersom jobbet tog så mycket av hennes tid. När hon blev gravid kunde hon lämpligt nog börja skriva igen. Givetvis berättade hon också om sitt skrivande och att hon inte berättade för andra att hon skrev. Hon sa också att hon var tvungen att smyga mig på det och att en del av det hon skrivit har varit smärtsamt för de jag känner. Men jag skrev ändå. Jag skriver det jag tycker behöver sägas. Nu påstår hon att hon vill leva som andra, att hon har slutat skriva, men det kan man inte vara så säker på. Kanske kommer det en ny novellsamling då hon efter tillkännagivandet av Nobelpriset faktiskt uttryckt en viss tvekan om att hon skulle ha gett ut sina sista noveller. Och även om hon bryter mot alla regler i sitt novellskrivande så är det med igenkänning jag läser hennes noveller, precis som många andra gjort och gör. Jag har förvisso inte gjort de livserfarenheter hon gjort men det är fortfarande kvinnor och kvinnors öden som står i centrum. 

I hennes Nobelföreläsning berättar hon att hon började läsa i tidig ålder. HC Andersens Den lilla sjöjungfrun fick henne sedan att börja skriva då hon inte gillade slutet. Hon fick till ett lyckligt slut istället. Hon fortsätter berätta om hur hon utvecklats i sitt skrivande, vilka förebilder hon haft och hoppats vara åt andra kvinnor och att hon är oerhört fascinerad av minnet och att vi människor har olika minnen av samma händelser.  

Och slutligen en liten kommentar om söndagens novellcafé. Det serverades en variant av en nobeldessert, en färskostmousse, en cupcake och en minibrownie. När vänner, kolleger och ena dottern tog för sig av sötsakerna läste jag högt novellen Natt ur novellsamlingen Brinnande livet. Efter läsningen diskuterade vi både den novellen, andra som vi läst tidigare och hennes författarskap. Mysigare söndagseftermiddag får man leta efter. Vi får se vad nästa novellcafé erbjuder. Med tanke på att novellen är i ropet just nu blir det nog inga svårigheter att hitta lämpliga kandidater.