Underbart är kort - säsongens sista Babel fokuserar på novellen

I säsongens sista program av Babel presenteras noveller av Daniel Sjölin, Jonas Karlsson och Fredrik Lindström och jag bara sitter och njuter. I ett lättsamt samtal pratar de bl.a. om att novellister är försynta mellanbarn och var de får sin inspiration ifrån. Favoriter bland klassiska novellister är Hjalmar Söderberg, Anton Tjechov, Guy de Maupassant, Vita Andersen och samtida novellister som Mats Kempe. De pratar givetvis också både om Jonas och Fredriks senaste novellsamlingar och slår fast att det våras för novellformen. Båda tycker att det är en kort och koncis form som de kan hantera även om Jonas säger att han har försökt skriva lite längre ibland. De går båda igång på surrealistska situationer som skulle kunna utspela sig i verkligheten, kanske framför allt Jonas, vilket inte minst märks i hans senaste novellsamling Spelregler. Jonas nämner speciellt en författare: Etgar Keret, som inspirationskälla. Jag blir också nyfiken på honom och beställer givetvis hans Åtta procent av ingenting. Daniel undrar försynt vad Jonas "går igång på" och han svarar, inte helt oväntat på att han omedvetet vänder och vrider på verkligheten och att man på något sätt är tvungen att förhålla sig till den. Han säger att han har 100-tals börjar som kommer av olika situationer eller replikskiften där tiden har stor betydelse. Det är dock inte alla börjor som blir en novell. Fredrik säger att han har gett sig ut på en jakt i sina noveller över vad som är lycka och framgång. Att hitta balansen i livet måste vara lycka. Han undrar också varför vi är så fixerade vid lyckan. För mig är den så enkel, säger han. Daniel undrar också om han är en politisk författare och det tycker han nog själv att han är; åtminstone mer politisk än politikerna själva. 
Vi fick också se ett inslag med författaren Colm Tóibín, en irländare som bl.a. har skrivit noveller och hävdar att melankoli är en viktig ingrediens, tillsammans med kallt väder, om man ska bli en skicklig novellist. Hans senaste The Empty Family, lämnar tydligen över mycket till läsaren att fylla i, precis så som noveller ska göra. Han hävdar att hans noveller följer en linje och rör sig mot ett ögonblick, antingen det som inspirerade honom att skriva berättelsen eller en enda mening. Vid ett tillfälle hörde han t.ex. den här meningen: Det var en sådan vind över havet den dagen. Och meningen har fått ett hem, en berättelse. Jag har också börjat samla på börjor och meningar. Vem vet, en dag kanske jag också får för mig att skriva en novell.

Taklagsöl av August Strindberg

Nästa år är det Strindbergåret och jag tänkte börja firandet här på Café de la nouvelle genom att läsa noveller av honom. Jag börjar med den som finns i årets upplaga av Noveller för världens barn: Taklagsöl. Den är uppläst av Torsten Wahlund. Novellen skrevs på beställning av tidsskriften Hvar 8 Dag, där den under sensommaren 1906 gick som följetong. Det är en bortglömd novell som brukar betraktas som ett av Strindbergs mest självbiografiska tillika modernistiska verk. I Svenskt biografiskt lexikon står det så här om novellen:  "Här skildras den sönderfallande människan som en mannekäng eller docka, som av omgivningen försetts med personlighet: den borgerliga individen avsöljad som en mekanisk apparat." Berättarjaget i novellen, konservatorn, ligger för döden, och det finns endast en sjuksköterska närvarande i hans lägenhet. Han ligger och mumlar för sig själv, förvirrad som han är av all morfin, om scener ur sitt liv. Utanför sjukhussängen och lägenheten byggs det ett hus, som blir färdigt under det att konsvervatorn fortsätter sin monolog. Och huset skymmer sikten för honom; han kan inte längre se sin fiende. I berättelsens slut dricks det taklagsöl vilket symboliserar att han inte längre är ute efter hämnd på sin fiende. Jag känner ingen som helst sympati för huvudkaraktären, och det är inte heller meningen. I stället är det hans hustru och hans barn som får mina sympatier; han har hela livet försökt sko sig på andra och har legat i fejd med släkten i många år. Han är inte heller förmögen att knyta an till sin son och har skilt sig från sin hustru. Om detta får vi läsa i inledningen av novellen och även om han försöker lappa ihop sitt äktenskap så tycker jag inte att han anstränger sig tillräckligt. Det är alltså detta som är novellens yttre händelseförlopp. Vad det gäller formen så har Strindberg skrivit novellen med en uppbruten kronologi, i inre monologer och med en formfulländad meningsbyggnad. Inte för inte anses den moderna svenska litteraturen börja med honom. Han är en språkkonstnär och förnyare av stora mått. Detta erkännnande fick han dock inte så länge han var i livet; det är först efter sin död som vi kallar honom för vår enda litterära superstjärna.

Den oväntade novellkungen: Fredrik Lindström

Det som började som en halvdan diktsamling slutade som Sveriges mest sålda novellsamling. Nu är Fredrik Lindström klar med uppföljaren När börjar det riktiga livet?. I senaste numret av Vi Läser porträtterar Ingemar Unge en osäker men omåttligt framgångsrik man som lider valfrihetens alla kval. Jag vill läsa både artikeln och hans båda novellsamlingar. Ska genast beställa dem och sedan inhandla tidningen.

En klassisk novellist tillsammans med en klassisk paj

Idag har jag bakat en Key Lime Pie som serveras överallt på Key West, den sydligaste spetsen av Florida, där man fortfarande kan besöka Ernest Hemingways hem. Och Hemingway är ju en klassisk novellist som brukar framhävas i novellsammanhang för sin hårdkokta stil. Man menar att han har en fåordig och effektiv berättarstil som på ytan verkar oberörd. Den registrerar vad som sker, vilka som säger vad och hur de säger det. Han själv kallade sin berättarstil för isbergsteknik eftersom det endast var 1/7 av textens verkliga innehåll som syntes på ytan, resten var man tvungen att läsa mellan raderna. I novellen Berg som vita elefanter ser man t.ex. i nyanserna i replikerna och i tonfallet vad det är det unga paret egentligen diskuterar: huruvida deras liv blir bättre efter aborten som hon ska utföra eller inte. Hemingway har skrivit tre novellsamlingar: I vår tid  (1925), Män utan kvinnor (1927) och Vinnaren blir utan (1933). Han fick för övrigt Nobelpriset i litteratur 1954.

Nordiska Rådets litteraturpris till en skicklig novellist

I början av november ska Gyrðir Elíasson ta emot Nordiska Rådets litteraturpris, 350 000 danska kronor. I motiveringen står det att han bl.a. får det för sin "stilistiskt högstående ordkonst som skildrar yttre och inre hot i dialog med världslitteraturen". Det är inte första gången han är nominerad för det här priset. Redan 2003 nominerades Det gula huset, en novellsamling med 29 korta noveller, några av dem på bara några sidor, men där de olika småstyckena kan kopplas ihop via en säregen associationsteknik. Då gick utmärkelsen till Eva Ström som numera sitter i den kommitté som nominerar och utser pristagare. Elíassons senaste novellsamling heter Bland träden. Jag har dock inte hunnit läsa den men tänker köra inom bokhandeln idag och inhandla den.

DNS Boklördag skriver om Novellix

Maria Schottenius skriver i dagens DN om det lilla förlaget Novellix "som sprutar av kreativitet".

Istället för lördagsgodis: Monika Fagerholm och Jonas Hassen Khemiri

Två noveller från Novellix har jag läst idag samtidigt som jag bakat hasselnötsskorpor och druckit massor utav te. Jag har med andra ord haft en underbar lördag. Novellerna då? Vi tar damerna först. Monika Fagerholm har skrivit prisbelönta romaner såsom Underbara kvinnor vid vatten och Den amerikanska flickan. Jag erkänner villigt att jag inte har läst några av hennes romaner. Däremot har jag läst den här novellen: Arielles första kärlek, som känns modernistisk till sin stil. Den handlar om den flyktigt beskrivna flickan Arielle, 12 år när novellen tar sin början. I brottstycken möter vi henne tillsammans med sin farfar Diplomaten, sedan en sommargäst som försvinner spårlöst efter en olycka i ett hopptorn, hennes första kärlek Daniel och till slut även tillsammans med pappan Geniet. Även om Fagerholm skriver att det är Daniel som är hennes första kärlek så är jag inte övertygad om det. Alla de här männen, speciellt Diplomaten och Geniet, ser Arielle upp till och dyrkar så som bara små flickor kan göra. Förutom Arielle så existerar det även två kvinnor i novellen: hennes mamma Trasan och hennes faster Saga Ellinor. Den sistnämnda har stor betydelse för Arielle när hon som sjuttonåring i slutet av novellen tillbringar sommaren med henne i Madames lägenhet. Arielle träffar också denna sommar sin gamla kärlek Daniel och tar hem honom till lägenheten. Mitt i deras lekar kommer Madame hem och med sig har hon sin son: sommargästen från förr. Arielle blir förvirrad. Hon börjar på Interantionella skolan och flyttar till internat. Där träffar hon en flicka, F, som det känns som om hon känt i hela sitt liv. Även här dyker den mörke pojken, sommargästen från förr, upp. Han berättar om sitt liv och sina fantasier. Han berättar också att han har varit besatt av Lovecraft, som precis som han, hade varit tvungen att lämna ett hus som han återkommit till. Han hade varit Lovecraft sommaren då hon hade träffat honom. Sedan ringer mamma och berättar att hon ska skiljas och två månader senare så skjuter sig farfar Diplomaten och nu vet Arielle att hon är fri, fri från förtryckande kärlek. Novellen kräver nog en omläsning och ev. en läsning av romanen Nattens skogar av Djuna Barnes eftersom den nog ger en del nycklar till texten. Det är inte heller bara den här romanen som Fagerholm hänvisar till utan även till Educating Rita av Willy Russell, På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust, eller åtminstone den bästa delen I skuggan av unga flickor i blom, William Shakespeare och som sagt H.P. Lovecraft. Det finns också en metadiskussion mellan tjejerna på internatet när de läser Kathy Acker: Kathy goes to Tahiti, om berättelsers olika dramaturgier. Jag medger att novellen inte är helt lätt att läsa men den känns ändå inte obegriplig eller snårig som någon har kallat den. Jag gillar att hon har valt ut de här personerna och att hon låter dem träffas vid olika tidpunkter i livet. Men en omläsning är nog på sin plats.
Vad det gäller Jonas Hassen Khemiris novell Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog så är det en ganska typisk Khemiri-novell med ett uppskruvat tempo och en väl dramatiserad intrig. Det är inte heller sällan som man blir överraskad många gånger när man läser en novell av honom, och så blir jag även i den här. Inte bara en gång, utan tre, fyra gånger. Novellen börjar med att det ringer på dörren till berättarjagets lägenhet och där utanför står ett helt kompani med beväpnande poliser. Poliserna stormar in och tar honom med sig. Han tror hela tiden att det är hans kompisar som har iscensatt en oerhört utstuderad svensexa åt honom eftersom han snart ska gifta sig med K. Han blir dock körd till häktet, tagen i förhör och senare även åtalad och vi får följa rättegången. Kopplingen till Franz Kafkas Processen är lätt att göra; Josef K. häktas också utan att få reda på varför och inte heller vilket brott han anklagas för. Jaget i den här novellen döms till fängelse i drygt tre år och kommer därefter ut. Han funderar på att ta kontakt med K igen men gör det inte. Novellen avslutas med ytterligare en "knorr" som jag av förklarliga skäl inte kan avslöja här, om man nu blir nyfiken på den och vill läsa den. Det är alltså ännu en klart läsvärd novell av Jonas Hassen Khemiri och jag börjar undra om den här mannen kan skriva något dåligt. Jag har i varje fall inte läst något sådant av honom.

Äldre noveller på Stockholmskällan

Idag har jag läst äldre noveller på Stockholmskällan: 1800-talets kiosklitteratur. Själv läste jag bl.a. Uteliggare av Maria Sandel som det också fanns en lärarhandledning till. Den handlar om två uteliggare: Bring och Jansson, som i början av berättelsen träter om vem som har druckit upp spriten, den enda värme som finns att få för tillfället. Det har deras följeslagare, den kvinnliga uteliggaren gjort, men hon ligger och sover och de väcker henne inte. Mitt i deras bråk blir de avbrutna av ett första maj-tåg och Bring får något lystet i blicken. Han är inte längre uteliggaren Bring utan han är också en kämpe för människorätt, han är en av dem. Han lämnar de två andra som också börjar drömma om ett annat liv med jobb, lön, hem och t.o.m. ett gemensamt liv som makar. Efter att ha drömt sig bort en stund återkommer de dock till verkligheten och inser att de är fångade i hemlösheten och alkoholens klor. Novellen avslutas med att kvinnan får ett erbjudande av sexuell natur men att hon på självaste 1:a maj inte kan tänkas jobba. Den här novellen ingår i boken Svältgränsen, publicerad 1908, som innehåller ytterligare åtta noveller.

Novellcafé i verkliga livet - igen

Nuvarande kollegor och f.d. kollegor, mycket god mat och dryck och massor av högläsning. Visst är det roligt att skriva om sina noveller som man läser här på bloggen men ännu roligare är det att göra det i verkliga livet.

Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell

Det är en underbar höstdag ute, hög klar luft och inte ett moln på himlen. Jag har varit nere i trädgården och plockat några äpplen för att baka kanel-och äppelmuffins. Egentligen borde man ta på sig promenadskorna och ge sig ut i det vackra vädret men jag tror faktiskt att jag stannar inne idag. Jag har några noveller kvar att läsa från senaste bokpaketet från Novellix. Idag blir det Han tänkte på dem som färger av Johanna Thydell. Av henne har jag tidigare läst ungdomsromanerna I taket lyser stjärnorna och Ursäkta att man vill bli lite älskad. Hon har även skrivit Det fattas en tärning, men den har jag tyvärr inte läst. Hon är också krönikor och recensent i bl.a. Dagens Nyheter och har även skrivit TV-manus. Och givetvis en och annan novell.
Den här novellen handlar om en kärlekstörstande och målande kille som, efter att ha haft många one-night-stands, träffar tjejen som han vill göra allt annorlunda med. Han tänker på både tjejer och blommor som färger för han kan inte namnen på dem. Samtidigt som han träffar den här tjejen så dör också mamma och Ettan, som mamman brukade kalla honom, är ensam kvar med sin nya kärlek och sin lillasyster.

Noveller för världens barn 2011

Jag har givetvis köpt novellsamligen Noveller för världens barn även det här året. En nyhet för det här året är att det tillkommer en CD-skiva med alla novellerna inlästa. I helgen hoppas jag kunna lyssna på några av dem. Jag tror att jag ska baka mig något gott och köpa ett nytt te och sedan krypa upp i soffan....

Dimensioner av Alice Munro

I årets Noveller för världens barn finns det en novell av Alice Munro med: Dimensioner. Ikväll har vi i min bokklubb lyssnat på den. På menyn stod grönsaksoppa, surdegsbröd och några flaskor rödvin, men det kan ju inte vara ett novellcafé utan kaka så till efterrätt blev det en morotskaka. Vad det gäller novellen så känns det som en ganska typisk Munro-novell berättad på ett lågmält sätt trots det omvälvande som sker.

Lära sig av Cilla Nauman

Det senaste paketet från Novellix har blivit liggande i bokhyllan ett tag. Inte förrän idag har jag börjat läsa dem. Jag började med Lära sig av Cilla Nauman eftersom jag inte tidigare har läst något av henne. Jag har endast hört talas om henne i ungdomsbokssammanhang men vad jag förstår så är hon journalist och har även skrivit manus till novellfilmer. De senare blir jag väldigt nyfiken på, framförallt Blindgångare i regi av Pernilla August.
Lära sig handlar om en lärare och hans speciella förhållande till en av sina elever, Ingrid. Jag blir inte riktigt klok på vem det är som ska lära sig och vad han eller hon ska lära sig. Jag får kanske läsa den en gång till.... I vanliga fall betraktar man ju skolan som en plats där eleverna ska lära sig, men i den här berättelsen är det nog tvårt om. Huvudkaraktären känns varken speciellt sympatisk eller ödmjuk; det är snarare så att han vill få eleverna att känna sig dumma eller att de ska göra bort sig. Men han råkar ut för något som gör att han till slut inser att han har en skuld i det hela och som förhoppningsvis gör att han ändrar inställning. Så kanske är det han som till slut lär sig något. Åtminstone hoppas jag det.
Nästa novell från Novellix blir nog Monika Fagerholms Arielles första kärlek.

Läser Göken av Tomas Tranströmer för att fira Nobelpristagaren 2011

Skriver mer sen...

Spelreglerna...

... av Jonas Karlsson kom i mitt bokpaket idag och jag vill inte gå till jobbet, inte träna, inte gå ut med hunden, inte laga mat.... Jag vill bara läsa, läsa, läsa! Den första novellen Utgången är en smått absurd historia om en skådespelare som totalt tappar greppet om den föreställning han är med i. Som vanligt när det gäller Jonas Karlsson så fungerar språk och innehåll som en oupplöslig enhet och det flyter så väl att man inte lägger märke till det. Den andra novellen Högläsning lämpar sig kanske inte för just det... Eller så gör den det. När jag ska träffa mina bokklubbsvänner i nästa vecka så är det kanske den här novellen jag ska läsa högt för dem. Vi får se - jag har inte bestämt mig; jag har dessutom fler noveller kvar att läsa i novellsamlingen men att det blir en novell av Karlsson är jag ganska säker på.