Noveller att läsa på Alla hjärtans dag, kanske...

I fredags firades Alla hjärtans dag, denna kommersialismens högtid som firar nya triumfer. Det senaste påfundet är ätbara trosor (!). Och om man nu inte rusade åstad och köpte blommor, oätliga chokladhjärtan, geléhallon, dyra middagar eller annat trams så kanske man hade högläsning av noveller för sin älskade. Ett billigt,men ack så mycket sexigare, alternativ. Men om du är det minsta romantiskt lagd så kanske du ska sluta läsa här. Det här inlägget handlar framför allt om erotiska noveller och har kanske inte så mycket med riktig kärlek att göra, bara kär lek...

Mix förlag har satsat på en app, som än så länge bara finns i App Store, som kallas Dötid. Dötid Erotik består av sju noveller och tre romanutdrag och tanken är att läsaren ska välja novell beroende på hur många minuter hen har på sig till läsning. På Bonnierförlagens hemsida står det bl.a. Att läsa korta berättelser digitalt har blivit allt mer populärt. För den som åker buss, sitter i väntrummet, väntar på tåget och har några minuter över - finns nu möjligheten att ladda hem en litterär upplevelse. Visst kan man läsa de här erotiska novellerna i sin ensamhet medan man är på väg men jag föreslår ändå att de läses högt.

Förutom den här appen kan man även ladda ner sexnoveller ur Bonnierförlagens digitala katalog på deras hemsida och där är utbudet ett helt annat. Och där finns även noveller om kärlek och man kan hitta några riktiga pärlor. Jonas Hassen Khemiris Oändrat oändlig och Alejandro Leiva Wengers Du är den första som förstår vad jag menar. Om man nu inte vill ha en nyskriven novell kan man alltid satsa på en klassiker. Varför inte något ur Tusen och en natt eller Aurore Bunge av Anne Charlotte Leffler? Men visst ja, det var erotik det skulle handla om. Bästa kärleksnovellen får bli ett annat inlägg.  

Ytterligare ett förlag som satsar på e-noveller är Hoi förlag. Deras intention är att släppa nya noveller varje månad av både etablerade författare och debutanter. Och även här är novellerna uppdelade efter genre och det finns både erotiska noveller och noveller om relationer som lämpar sig väl för högläsning en Alla hjärtans dag. 

Jag laddade för ett tag sedan ner Lunatique av Håkan Lindgren och förväntade mig faktiskt att möta en månsjuk kvinna, en översexualiserad varelse. Men så fel jag fick. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det inte var så mycket "in och ut och sprut" utan något mer subtilt. Visst, till största delen utspelar sig novellen i Boulogneskogens park utanför Paris, som är känd för att många prostituerade söker sig dit under natten, och visst är det så att den manliga karaktären har sex i parken. Det har förvisso Vanessa, den kvinnliga karaktären, också men hon gör något mycket mer än så. Att läsa den här novellen högt för sin partner kanske kan få igång en diskussion om vad vi drömmer om och hur vi vill att vårt sexliv ska se ut. Kanske är de drömmarna inte lika könsstereotypa som i den här novellen. 

Lotusätaren och andra noveller av W. Somerset Maugham

För drygt ett år sedan satt jag på Lunds Stadsbibliotek och lyssnade på högläsning. Man läste bl.a. William Somerset Maughams novell Kyrkvaktmästaren. Jag har skrivit om detta tidigare. När jag så fick novelltips från oväntat håll styrde jag kosan mot biblioteket igen för att låna novellsamlingen. Jag drar ofta på smilbanden under läsningen även om humorn och satiren kan kännas något föråldrad. Berättaren av novellerna rör sig i olika miljöer, både i London och Vladivostok vilket även Somerset Maugham gjorde. Han föddes i Paris, studerade både i Canterbury och Heidelberg och sedermera även i London. Han var under första världskriget hemlig agent i Ryssland. Det är kanske inte så konstigt att han rör sig hemtamt i exotiska miljöer och att novellerna berättas av en utomstående berättare "som har sett det mesta och en gång för alla lärt sig att det mest normala är det mest sällsynta i hela världen". Inte heller är det speciellt konstigt att man har tolkat detta som ett porträtt av författaren eftersom det är densamme som berättar i novell efter novell. Det är inte helt lätt att ta ut någon speciell favorit i den här samlingen men de tre tjocka damerna i Antibes och deras fruktlösa försök att gå på diet när det visar sig att passionen för god mat och dryck är för stor och hur den respekterade författaren började skriva deckare är två som har etsat sig fast. En sak till: det här är noveller som lämpar sig alldeles, alldeles utmärkt för högläsning! Varför inte samla de nära och kära och läsa högt ikväll?

Dagens novell på Litteraturbanken...

... är I ödestugan vid Blybärg ur novellsamlingen Det kallas vidskepelse av Dan Andersson. Den utkom 1916 efter det att Dan Andersson lämnat Brunnsvik 1915 och var upprörd över de åskådningar som skolan stod för: ateismen, utvecklingsoptimismen och natur- och soldyrkan. Han påbörjade en hatskrift mot den "röda skolan" men gav upp tanken. Dock finns hans angrepp kvar i den här novellsamlingen. Olle, som är Dans alter ego, och Moris kommer i kontakt med den andra världen i den här stugan där tidigare en man har hängt sig. Det visar sig också att tegelstenar kan få fötter och det är just så novellen inleds. Moris hyr stugan och ska bo här medan han fiskar och gillrar fåglar. Men tanken på att en man har hängt sig just i den här stugan gör honom olustig. Han börjar tro att även en gryta har fått fötter och gett sig iväg från spisen. Plötsligt knackar det på dörren och Moris är övertygad om att det är antingen djävulen själv eller någon som vill honom illa. Han ser dock ingen. Det knackar både en andra och en tredje gång på dörren, och den sista gången visar det sig vara Olle utanför. Han får komma in men Moris är noga med att inte berätta om vad han tror händer och sker i stugan. Han är rädd för att bli betraktad som galen. Olle däremot försöker komma med rimliga förklaringar. De ordnar det för sig inför natten och vad som sker sedan får vi inte veta förrän i den nästföljande novellen.

Hos Litteraturbanken kan man läsa och söka i svenska klassiska verk och ladda ner e-böcker gratis. Vilken kulturgärning Litteraturbanken gör med sin webbplats som rymmer det viktigaste inom svensk skönlitteratur. De utökar kontinuerligt materialet och nya texter tillkommer i stort sett varje månad. Man kan också följa deras arbete på Facebook.

Främmande jord av Jhumpa Lahiri

Att ingå i Barack Obamas the President's Committee on the Arts and Humanities är inte fy skam! Att vinna Pulitzerpriset är inte heller fy skam! Och att vara med i novellcaféet är definitivt inte heller fy skam! Jhumpa Lahiri är en amerikansk författare, född -67, med bengalisk härkomst. Hon skriver gärna om andra generationens indier boendes i USA. Jag har precis läst ut hennes roman I väntan på ett namn, som även blivit filmatiserad. Men det är inte därför hon får vara med här. Hon har nämligen också skrivit en novellsamling som jag nyligen läst ut: Främmande jord. Det är inte hennes första novellsamling. Redan 1999 debuterade hon med den Pulitzerprisvinnande samlingen Den indiske tolken som jag lägger till min att läsa-lista. För hon är klart läsvärd både genom sin enkelhet i sitt språk och sin förmåga att skriva så självklart om existentiella frågor. Vem är jag? Hur skapar jag min identitet i förhållande till den mer traditionella kontra den moderna världen? Det är som sagt ofta andra generationens invandrare som porträtteras och hur de ibland vill hålla kvar vid de traditionella värderingarna och ibland vill anpassa sig till det nya landets möjliga identitetsskapande. Hon ger inga direkta svar, och skriver inte läsarna på näsan. Inte heller skriver hon om politik eller rasism även om temana kunde ligga nära hennes egna erfarenheter. Den här novellsamlingen består av åtta noveller, varav de tre sista skulle kunna betraktas som en kortroman; de är sammanhållna trots att de har olika berättarröster. De handlar om Hema och Kaushik som känt varandra sedan de var barn men först senare lär känna, och blir förälskade i, varandra. I den sistnämnda novellen finns det en inbyggd önskan om att de ska bli ett par, men tragedin som sker känns ändå oundviklig. Eftersom vi fortfarande har bilderna av tsunamin i Indiska Oceanen i färskt minne vet vi vad som kommer att ske. Men det gör ingenting; hon briljerar med sina noveller och jag förlåter henne!

Två enkelsängar i Rom och andra noveller av John Updike

Det var ett tag sedan jag hade julledigt, men inte desto mindre tänkte jag skriva om min jullovsläsning. I ett tidigare inlägg har jag nämligen skrivit om novelltips från oväntat håll och då får jag kanske se till att ge er dem också. För läsvärda var de nämligen allihopa. Jag tänkte börja med Två enkelsängar i Rom och andra noveller av John Updike.

Noveller av John Updike har jag, ska jag i ärlighetens namn erkänna, inte läst några. Trots att han anses vara en av de "främsta engelskspråkiga novellförfattarna" finns han inte representerad i min bokhylla. Det har helt enkelt lockat med att läsa en ofta självgod och sexistisk författare, hur många utmärkelser han än fått. Däremot har jag sett filmen Häxorna i Eastwick som filmatiserades med bl.a. Jack Nicholson och Susan Sarandon. Och nu har jag som sagt också läst en novellsamling.

Redan i sin ungdom intresserade Updike sig för litteratur och skrivande. Han sommarjobbade t.ex. på en lokaltidning och fortsatte efter studierna med att jobba inom tidningsvärlden. Han har publicerat otaliga texter i The New Yorker, skrivit litteraturkritiska verk och essäsamlingar. Skönlitterära texter har han utgivit i form av romaner, dramer och, givetvis, noveller. Från slutet av 60-talet till början av 2000-talet har han gett ut ett tiotal novellsamlingar. I Två enkelsängar i Rom och andra noveller finns noveller från 1960 till 1974.

I just den här novellsamlingen går han från barndomen, via äktenskapet till dess upplösning. I flera av novellerna får vi möta makarna Maple och även om novellerna följer en röd tråd så är det inte fråga om en roman, utan korta avslutade berättelser, som skildrar det vardagliga på ett ganska stillsamt vis. Han sägs ju vara expert på att skildra kvinnors och mäns relationer men även om landet Amerika. Det är den vita medelklassens Amerika som han skriver om och om dess familjeliv. En av de starkare novellerna handlar dock om ett par som är på väg att separera: Skiljas. Paret Maple har bestämt sig för att berätta för sina barn samtidigt, att de ska skiljas, men det blir inte så. Deras ena son får reda på det senare, då maken Richard berättar det för honom. Han undrar varför men Richard hade glömt varför. Det finns en psykologisk spänning i Updikes noveller och en förmåga att gestalta både personer och miljöer konkret, som gör att man känner sig som en del av berättelsen. Snyggt och stilistiskt skickligt; jag tror att jag ska läsa fler noveller av John Updike.

Katarina Mazetti på Lunds Stadsbibliotek

Atriumgården på Lunds Stadsbibliotek var fylld av kulturtanter och en och annan herre som verkade ha förirrat sig när Katarina Mazetti pratade om sitt författarskap i tisdagskväll. Med en bakgrund som lärare och som radioröst så var steget inte långt till att även ge sig i kast med att skriva texter möjliga att publicera. Hon har skrivit både barn- och ungdomsböcker, vuxenböcker, kåserier och kortare berättelser. Nu senast har hon gett ut en novellsamling: Berättelser från till- och frånskilda. Och det var den jag var nyfiken på att höra henne berätta om. Även om hon läste en av novellerna låg fokus i hennes framträdande på mycket annat. Hon började skriva ganska sent, berättade om vilken osannolik tur hon tycker sig ha haft som författare och vilken resa hennes enorma succéroman Grabben i graven bredvid har gjort. Översatt till en mängd olika språk, filmatiserad inte bara i Sverige utan snart även i Frankrike, teaterpjäs och mindre lyckad musikal. Katarina försökte också ge sig in i bokbranschen med att öppna ett bokcafé i Malmö. Det gick inte vidare bra. Stället heter numera Poeten på hörnet och bjuder på både lyrik, uppläsningar, författarkvällar och musik. Som så ofta på sådana här tillställningar fanns det möjlighet för åhörarna att ställa frågor. Jag var nyfiken på om hon hade en novellist som litterär förebild och vem hon senast läste. Inte helt oväntat svarade hon Alice Munro på den sistnämnda frågan och svävade lite på den förstnämnda. Hon berättade dock att hon var förtjust i både Oline Stig och Jens Liljestrand. Vi får väl se om jag läser hela hennes novellsamling som har fått ganska ljumma recensioner av kritikerna. Men vad bryr jag mig om dem? Det är inte lätt att skriva sådant som anses lättläst och blandningen mellan humor och allvar när kärleken och passionen går vilse i vardagen tilltalar mig. 

Novellcafé med hemlig gäst

Jag har tidigare skrivit om det novellcafé som bjuds på Lunds Stadsbibliotek. Igår var det dags för ytterligare ett sådant, och den här gången även med en hemlig gäst. Rekordmånga hade sökt sig till caféet och fick lyssna på Åsa Foster, hyllad debutant, som berättade om sin novellsamling Man måste inte alltid tala om det. Hon har fått väldigt fina recensioner för novellsamlingen som kom ut för bara några veckor sedan och mycket uppmärksamhet i media, både i dagstidningar och i TV. 

Hon berättade om bakgrunden till novellerna, att hon försökte skriva en annan novellsamling från början, men att berättelserna som utspelar sig i Sydafrika, i regionen KwaZulu-Natal, kändes så naturliga. Hon skrev en, sedan ytterligare en som hängde ihop och så småningom blev det en novellsamling. Hon reste runt i Sydafrika i drygt 15 år, hennes man är därifrån, och hon tänker återvända dit igen. Hon hade dock ingen som helst tanke på att i skönlitterär form gestalta landet men det blev så när hon började på Författarskolan vid Lunds Universitet. Ett genomgående tema i novellerna är makt. Vad händer när maktbalansen förändras, såsom till exempel i Sydafrika? I mitten av 90-talet trodde nog många att förändringarna skulle vara större än de i själva verket blev. I hennes noveller står relationerna mellan människor i centrum och det förflutna får också stor plats. Personliga upplevelser berättas genom landets våldsamma historia och människornas rädslor får dem att både göra och inte göra saker som för dem framåt. 

Åsa avslutade eftermiddagen med att läsa titelnovellen högt och det var inte svårt att känna med pappan som inte alltid måste tala om allting. Ibland går det att bara vara tyst och bara ta in också. Vilken tur att novellsamlingen kom som ett brev på posten. Nu vet jag vad jag ska göra i helgen och så får vi se om jag sällar mig till hyllningskören!