Hjärngympa för hundar

Bokens titel: Hjärngympa för hundar
Författare: Sophie Collins
Originalets titel. Fun and Games for a Smarter Dog
Översättare: Monika Andersson
Förlag: Lind & co, 2020
Antal sidor: 170 + faktasidor

Lindo & co är duktiga på det där med hundträningsböcker av bra kvalitet. Jag har både köpt och fått flera förut. Författaren Sophie Collins är skicklig på att skriva kortfattat - i punktform allt som oftast - så att det är lätt att ta till sig övningarna och hur de ska utföras.

Boken består mestadels av uppslag där ena sidan är tydliga studiofoton av en hund som utför de olika momenten och andra sidan är steg-för-steg-beskrivningar av hur man ska lägga upp träningen.

Texterna avslutas med "Vad hunden lär sig" och "Varför det är användbart", i mitt tycke väldigt bra information för att man ska kunna välja rätt övningar och även välja bort sånt som man inte tror är användbart. Ibland förekommer även rubriken "Säkerhet" där det påpekas om man bör vara extra vaksam om hunden är för ung eller för gammal, exempelvis.

Den stora nackdelen med den här boken är att den gapar över för mycket. Det är som om Sophie Collins tror att hundägare vill ha en komplett bok med precis allt man ska öva in med sin hund.
Det handlar om klickerträning, olika leksaker och vitsen med att överhuvudtaget leka. Sedan fortsätter det - inte med lekar som man skulle kunna tro, utan med de mest basala lydnadskommandona som tydligen ska lekas fram: sitt, ligg, stå, stanna kvar, se på mig, kom hit.

Efter det följer en salig blandning av allt från knepig hjärngympa blandat med hur hunden ska lära sig vila, hämta en boll eller gå slalom mellan agilitypinnar. För spretigt för min smak. Boken hade mått bra av att delas i tre delar, där en fokuserade på lek och bus och anknytning, en på tips och trix och hjärngympa och en tredje på det som kallas allmänlydnad på hundspråk (jisses, vad jag har lärt mig många nya termer på de tio år jag hunnit vara hundägare!).

Det är en fin bok och övningarna är bra. Men om man är ute efter hjärngympa så kanske man har en hund som passerat stadiet "lär dig vad sitt betyder", och är man nybörjare med en liten valp så kanske man kämpar med att få hunden att inte dra i kopplet eller kissa inomhus och då är det svårt att tänka sig att man någonsin ska komma till stadiet "stäng ytterdörren".

Mitt omdöme: En fin hundbok med informativ text och bra bilder, lättbegripliga övningar - och ett alltför omfångsrikt innehåll.

Tack till förlaget för recensions-exet!

Bergtagen

Bokens titel: Bergtagen
Författare: Camilla Sten
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 381

När jag ska försöka skriva något vettigt om denna nyutkomna ungdomsbok, vet jag inte hur jag ska sammanfatta den. Det är helt enkelt spännande och engagerande läsning! Att det skulle finnas något egentligt budskap eller några djupare tankar lyckas jag inte hitta - men måste det alltid finnas det? Ibland är det bara väldigt skönt att sjunka in i en underhållande roman.

Boken utspelar sig i Järvhöga, en fiktiv ort i ett i övrigt högst verkligt nutida Sverige. Ett sömnigt samhälle, där arbetstillfällena inte är många och alla känner alla i flera släktled. Efter att i många år stått igenbommat och orört har nu läroverket i Järvhöga öppnat igen, en internatskola för rika utsocknes gymnasieungdomar mitt ute i ingenstans. Ortens egna unga går på det kommunala gymnasiet och beblandar sig sällan med de jämnåriga på läroverket.

Men så försvinner en omtyckt kille från internatet - han tycks ha gått rakt ut i skogen trots snö och kyla - och Missing People arrangerar skallgång medan polisen letar febrilt. Det är inte den första grabben som försvinner här i bygden heller.

Julia och hennes väninna Astrid - som nästan är som en syster för henne - lär känna den försvunne pojkens rumskamrat Emil och drar igång en egen räddningsaktion, där de måste leta i historiska arkiv och fråga ut bygdens gamlingar för att begripa vad som egentligen har hänt.

Bokens styrka är den fina skildringen av miljön (läroverk är uppenbarligen en tacksam plats: tänk bara på Hogwarts och även Anna Ahlunds nya bok "Ganska nära sanningen") där överklassens barn vistas i tjusig internatskolemiljö som skiljer sig markant från samhället i övrigt.

Toppa det med hemska händelser som skapar spänning och lägg därtill ett uns av övernaturligheter i form av nordiska väsen; alla dessa oknytt, huldror, näckar, mylingar och annat som lockar folk i döden.

Jag skrev tidigare att jag trodde denna bok kunde vara lite som en blandning av Madeleine Bäcks trilogi från Bergslagen och Mats Strandbergs och Sara B. Elfgrens "Cirkeln"-trilogi - och faktiskt är det lite så, men ändå en helt egen berättelse. Längtar efter fortsättningen!

Mitt omdöme: Camilla Sten skriver lätt och har ett bra flyt i texten. Vi kanske inte kommer så nära de olika personerna i handlingen, men de är inte heller ytliga. Boken ska få två uppföljare där man antagligen lär känna Julia och hennes omgivning bättre. Sammantaget: en mycket spännande bok att avnjuta.

Tack för recensions-exet!

Göteborgs-Posten om bokbloggare

Emellanåt skriver jag ju ner mina tankar kring detta med att blogga och alla saker som jag inte kände till kring det innan jag började. Som hur man interagerar med andra bloggar för att synas mer, hur man arrangerar bokutmaningar eller utlottningar, hur man får recensions-ex från förlagen och hur man ser till att ständigt synas: på releasefester, på bokmässor, på Instagram.

Eller inte alls särskilt mycket av ovanstående, som jag. Min bokblogg är från början en sorts publik läsdagbok, där jag recenserar det jag läst och hoppas att det inspirerar någon annan.

Jag har ett jobb som är alltför krävande för att jag ska kunna lägga mer tid på bloggen, men det är inte heller så att den är obetydlig för mig. Jag har faktiskt fått nya vänner genom att skriva här och jag har blivit inbjuden till boksamtal, förlagsfrukostar och Augustpris som jag aldrig annars skulle fått chansen att vara med på.

Idag skriver Celia Svedhem en text om oss bokbloggare i Göteborgs-Posten, där hon bland annat citerar mig. Läs gärna: en kort och intressant text om ifall bokbloggare är förlagens reklampelare.

Jag är ärlig i mina tyckanden, men jag ska villigt erkänna att jag är extra noggrann med orden när jag skriver om en levande svensk författare som kan gå in här och se precis vad jag tycker om hans eller hennes bok.

Måste också säga, i ärlighetens namn, att det har varit fantastiskt kul att få direktkontakt med många svenska författare också. Hur häftigt är inte det, att man som totalt okänd och obetydlig läsare får en hälsning på bloggen eller en glad smiley på Instagram från de författare som läst ens recension och faktiskt tar den för vad den är.

Blogger gör det ju inte direkt lätt för oss...

Jag lackar ur på Blogger nu. Har flera gånger försökt svara mina vänliga läsare som kommenterar här, men mina kommentarer försvinner.

Och värmen håller på att ta knäcken på mig, så jag orkar inte sitta vid datorn och skriva recensioner heller... 

En drös böcker ligger här i arbetsrummet och väntar på att jag ska orka. 

Bergtagen, till exempel, en väldigt bra ungdomsbok. 

En annan om att leva ihop länge.

En tredje om hunduppfostran.

Återkommer snart!

Bäst - detta första halvår

Det har varit knepigt för mig att hinna med bokbloggen. Den största anledningen är jobbet. Jag har inget fast jobb, utan frilansar. Det innebär att jag konstant måste jaga nya uppdrag, aldrig är säker på vad jag ska jobba med den kommande veckan, alltid oroar mig för att jobben tar slut eller att jag inte tjänar tillräckligt. Jag älskar mitt jobb, men det är svårt att någonsin riktigt vila ifrån det.

På fritiden är jag mest ute i skogen, antingen med hunden eller mina mullebarn - eller alldeles ensam. Det är återhämtning som jag absolut behöver, för att orka jobbtempot. Varje dag går jag väl en mil, oftast i skogen, i parker, på gångvägar vid vattnet eller andra ställen där jag slipper möta människor och bara får vara ifred med tankarna.

Den lilla tid som är kvar måste såklart gå till hushållsarbete, matlagning, tvätt och städning men även att umgås med familjen. Så återstår någon liten snutt varje dag som jag kan lägga på fotografering och att läsa böcker. 

Kan väl inte påstå att saker blev direkt lättare, när jag varit tvungen att operera vänsterögat två gånger sedan i vintras. Tack och lov har jag kunnat lyssna på ljudböcker en del.

Ni får gärna kolla in mitt Instagram-konto också, om ni föredrar korta recensioner framför att läsa här på bloggen. Boktanken heter jag där också.

Jag är väldigt nöjd med att det här första halvåret har bjudit på så många bra böcker. Här är de bästa, i mitt tycke:

Jag läser inte så många ungdomsböcker, men denna vår har jag läst två otroligt fina:

Korridorer av Esther Roxberg och Moa Eriksson Sandberg

Ganska nära sanningen av Anna Ahlund

En bok som passar alla åldrar och är en blandning av sägen och roman är den allmänbildande sagan om våra asagudar och deras äventyr:

Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök av Neil Gaiman

Bland vanliga romaner gillade jag Nattugglor av Gabrielle Levy och Vuxna människor av Marie Aubert, väldigt finstämda båda två och lätta att leva sig in i. Var det bra så? av Lena Andersson högg verkligen tag i mig. Äldre dam med onda avsikter av Helene Tursten var oväntat komisk och underhållande, passar bra med feelgood-mord ibland!

Bästa romanerna detta halvår var dock:

Hunden av Kerstin Ekman

Svärmodern av Moa Herngren

Noveller har jag både lyssnat på och läst, men kvaliteten var mycket skiftande. En klassiker är Pälsen av Hjalmar Söderberg, den kan jag rekommendera. Välskriven och kortkort var Då i vårt mörka hus av Inger Frimansson. Jag skrattade högt åt mördaren i Jussi Adler-Olsens underbara novell Små pikanta dråp, nästan så man kan tänka sig att mörda för pengarna när man hör den. Bästa novellen tyckte jag var:

Ringen av Anna Jansson

Bland faktaböckerna har vi två höjdare, som dock inte liknar varandra det minsta. Båda är mycket läsvärda:
No waste, just taste av Karin Sundgren

Klubben av Matilda Gustavsson

P. S. Blogger verkar ha gjort om hela sitt gränssnitt och ballat ur totalt. Typsnittet skiftar mellan meningarna och bilderna hoppar. Dessutom verkar man inte kunna kolla på min blogg på mobilen. Jag orkar inte ta itu med det nu. Det får bli ett sommarprojekt!

Ganska nära sanningen

Bokens titel: Ganska nära sanningen

Författare: Anna Ahlund

Förlag: Rabén & Sjögren, 2020

Antal sidor: 215

En alldeles underbar, varm berättelse om några fina ungdomar på en påhittad gymnasieskola i Uppsala. Jag är så glad att jag fick det här recensions-exet för annars skulle jag aldrig ha läst boken. Orkar liksom inte en till bok om förstörda uppväxter, trassliga förhållanden och den obligatoriska olyckliga tonårsförälskelsen (gärna kryddad med någon som är homosexuell eller kanske en transperson). Trodde nog att Ahlunds böcker var just såna, men oj vad fel jag hade!

Det här är just en sån positiv bok som jag förut önskade sätta i händerna på mina egna tonåringar för att visa att framtiden är ljus, att livet som vuxen är roligt att leva och att vi alla har makt att forma våra liv. 

Sibylla allmänestetiska läroverk är en sån där kreativ, konstnärlig skola som vimlar av bohemiska ungdomar som vågar vara annorlunda. Skolan är lite osvensk i många bemärkelser, som ett Alma Mater sådär som man ser utomlands, där skolan har egna färger (lila!), egna hejaramsor, en cheerleadergrupp och ett inte så framgångsrikt lacrosse-lag. Redan första dagen hälsas vår huvudperson välkommen på skolan av en lärare som menar att "Byllis", skolans smeknamn, är litegrann som Hogwarts. 

Nico har bestämt sig för att bryta upp från sin skola i Vansbro. Hen trivdes aldrig där ändå, skolkade ofta. Mamma kan hen inte prata med, hon vill bara att allt ska vara bra. Pappa finns bara någonstans i periferin. Nico får flytta till pappans syster, en faster hen sällan har mött.

Faster Valenka bor i en perfekt lägenhet mitt i Uppsala och är även bildlärare på Nicos skola. Hur ska det fungera att bli inneboende hos en släkting som inte känner en? Och hur ska de nya klasskamraterna ta emot Nico?

Det första hen gör när hen kommer till Uppsala, ensam med tåget, är att gå till en frisör och klippa sig och färga håret rosa. Nu börjar Nicos nya liv!

Mitt omdöme: Det här var en oerhört positiv överraskning: en ungdomsbok som visar på hopp, tolerans, kamratskap. Det supersnygga omslaget - av Sara R. Acedo, såklart! - föreställer inte nagellack som jag trodde först, utan Nicos snygga hår. Ungdomarna är verkligen fina och schyssta mot varann, bra att visa upp sånt. Extra mycket tyckte jag om Nicos faster Valenka - en vettig vuxen.

-

Men det var en sak i slutet som jag inte fattade. Missade jag något i läsningen? Skriver i vitt här, så får ni väl "färga in" för att se vad det står om ni är nyfikna.

Nicos schackspel av lera förstörs i skolans brännugn, och hen ersätter sitt skolarbete med ett teparty. Jag tog för givet att hen skulle anspela på Alice i Underlandet. Schackpjäser. Kattöron. Tekoppar med blommönster. Känslan av att kastas in i en annan verklighet. Att man inte är den man tror - och att andra inte heller ser en som den man varit. Jag gillar idén med tepartyt i skolans färger - lila cupcakes, russinkakor - men var så övertygad om kopplingen till Underlandet så jag blev häpen när jag inte såg den. Eller missade jag något?!

Hur som helst: stort tack för boken. Nu har jag upptäckt ett nytt, läsvärt författarskap och en bok som jag varmt kan rekommendera till unga. 

Ett testamente från helvetet

Bokens titel: Ett testamente från helvetet

Författare: Kristina Ohlsson

Uppläsare: Christoffer Svensson

Förlag: Novellix

Antal minuter: 45 min

Trevlig liten rysarnovell om den unga författaren Margot, som blivit stenrik på att skriva deckare under pseudonym. Inte ens hennes släktingar vet hur framgångsrik och förmögen hon är. Margot är bara 30 men lever ett tillbakadraget liv i en fin villa, lite avskilt. 

Dennis är hennes advokat. Han känner till allt om henne och hör till de få förtrogna. Han har också hjälpt Margot att skriva ett testamente. När hon inte kommer till ett möte de avtalat om på hans advokatkontor, blir han orolig. Hur schysst är egentligen Margots pojkvän, han som inte finns på en enda bild? Och hur mycket känner hennes väninnor egentligen till om lyxlivet? Föräldrarna hemma i småstaden, har de en aning om vad som hänt Margot? 

Dennis ger sig ut och snokar, fast han vet att han inte borde. 

Gillade den här! Ska inte säga mer, men den kändes som klassisk i sitt upplägg. Uppläsaren var också bra.

Svenska rysarnoveller

Jag gillar noveller - det är en konst att lyckas skriva begripligt när man har så få sidor på sig. Att läsaren ska fatta vem som är vem och varför de gör som de gör, utan att man hinner med brodera ut bakgrundshistorier eller miljöbeskrivningar.

Små korta feelgoodnoveller har jag lyssnat på men nästan inte tyckt om en enda. De hinner liksom bara vara gulliga, får aldrig den där svärtan som krävs för att väga upp. Små korta rysare däremot - där finns det desto fler som jag gillar!

Har en samling Novellix-böcker (eller hade, för mitt äldsta barn har tydligen korpat hälften...). Nu har jag lyssnat på några av deras noveller eftersom jag upptäckte att man inte måste köpa dem, det går tydligen utmärkt att ladda ner dem från ljudbokstjänsterna.

De skiftar en del, kan man lugnt säga. De får varsitt inlägg av den anledningen, för jag kan inte blanda ihop dem och komma med ett enda utlåtande om så olika författare.

Svärmodern

Bokens titel: Svärmodern

Författare. Moa Herngren

Uppläsare: Charlotta Jonsson

Förlag: Norstedts

Antal minuter: 9 tim 46 min

Hur ska man kunna skriva något om den här boken, när ämnet kommer så nära? Jag förstår inte hur riktiga recensenter beter sig för att skriva sakligt om vad de känner utan att avslöja något om sina egna erfarenheter. 

Romanen "Svärmodern" är plågsamt verklighetstrogen. Det kan verka lätt att avfärda huvudpersonen Åsa som att hon går för långt, men i mina ögon är hon som vem som helst skulle vara i hennes situation.

Jag kan inte skriva helt fritt här, när det finns släktingar som läser bloggen. Allt kommer för nära.

Om ni ser det här, M och A, så vet ni hur vår gemensamma svärmor var och vad hon var kapabel till. Jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag i alla dessa år alltid lät henne träffa barnbarnen trots att hon sa de mest fruktansvärt elaka saker om mig. Jag har smitit undan från mängder av släktträffar som min man fått gå på själv, men inte en enda gång har jag nekat min svärmor att träffa barnbarnen. De behövde sin farmor, hon behövde dem. Hur hemsk hon än var mot mig så var hon alltid snäll mot dem. Den sista sak hon sa, när man ännu förstod henne, var att de var "ljuset i hennes ögon". Deras betydelse för henne går inte att överskatta. Jag kan gå rak i ryggen och veta att trots alla hårda ord, spydigheter, bråk (även från min sida, nota bene) inte förstört umgänget mellan mina tre barn och deras farmor.

Och ni, mina fina som bildar mitt bloggnamn, mitt alias Joelinda - jag älskar er mer än allt annat på jorden. Ni kanske inte tror det. Ni kanske bara ser mina brister och tillkortakommanden, ni kanske mest retar er på mig och suckar över vad jag säger och gör, men jag hoppas att ni djupt inne vet att ingenting i mitt liv är så viktigt som ni. Ingenting kan mäta sig med den totalt uppslukande kärleken jag känner för er. Ingen mer än den andra; alla tre lika mycket. 

Den värsta skräck jag kan föreställa mig, är att mista er. Det som romanens Åsa råkar ut för: hennes enda barn dör visserligen inte men hon blir portad av sin son och får inte träffa sitt underbara lilla barnbarn eller sitt älskade vuxna barn. 

Boken drabbar mig hårt. Jag har sett det här på nära håll, mycket nära. Om ni för en sekund tror att det här bara drabbar labila människor som är överbeskyddande och har ett enormt bekräftelsebehov så tror ni fel. 

Vilken mamma som helst kan bli en stalker! Skulle vi inte alla bli det, om vi inte fick komma till vårt barn på julafton, inte fick hämta vårt barnbarn på förskolan - men andra släktingar och familjevänner fick den ynnesten? Det är inte konstigt att man snokar på Facebook, försöker pressa gemensamma vänner på information, står utanför någons port, längtar sig tokig, skickar för många sms. Nej, jag har inte gjort det själv, men jag har sett det i min närhet och har lätt för att sympatisera med den desperationen. 

Måtte jag aldrig behöva sitta och titta på mina barn på sociala medier, klicka på deras profiler, kolla när de är inloggade, googla på deras vänner, luska i vad de gör. Undra om jag någonsin mer får träffa dem. Måtte jag aldrig behöva bli en farmor som får skicka paket med posten, för att jag inte är önskvärd på barnbarnens kalas - och kanske inte ens får veta om paketet tagits emot.

Romanen beskrivs som att 50-plussaren Åsa har ett onaturligt tajt band till sin ende son, Andreas, och att allt blir ännu värre när han blir ihop med Josefin och senare får barn med henne. När jag började lyssna föreställde jag mig att det här var så där ihopdiktat och klaustrofobiskt som det bara är på film. Istället blev jag överrumplad över hur troligt scenariot är och att det hade kunnat gälla mig eller mina väninnor. 

Moa Herngren har skrivit en av de mest drabbande böcker jag läst på länge. Inte för att jag tror att hon får något Augustpris för "Svärmodern" men jag hoppas i alla fall. Hon förtjänar det erkännandet, för sina realistiska beskrivningar av relationer.

Mitt omdöme: Läs! (hälsar en 52-åring med tre unga, vuxna söner och en alldeles underbar nästan-svärdotter som jag hoppas kan ha överseende med mina fel).