Det här är ingen stor bokblogg.
Sverige kryllar av bokbloggar som den här, där någon bokälskade person lägger upp en beskrivning, recension eller tanke om den senaste boken han eller hon har läst. En handfull andra bokälskande personer hittar inlägget och läser. Kanske har man hundra besökare i veckan, kanske femhundra.
Det här är ingen professionell bokblogg.
Jag har inte läst litteraturvetenskap på högskolan, jag är inte bibliotekarie (som många tycks vara), jag jobbar inte på ett förlag. Jag har inga akademiska meriter som motiverar varför folk skulle vara ett dugg intresserade av att läsa just mina åsikter.
Inte heller tjänar jag några pengar på bloggen, men jag har väl fått ett tiotal böcker gratis sedan jag startade. Sånt blir jag väldigt glad för, men det är ju inte därför jag skriver.
Hur i hela fridens namn får man för sig att börja bokblogga, om man inte tjänar en spänn på det och inte har utbildningen för det? Varifrån får man läsekretsen? Hur kan man för ett ögonblick inbilla sig att någon skulle vilja LÄSA det här?
Jag vet faktiskt inte. Men jag älskar ju böcker, omger mig med dem, läser konstant. Kanske vill jag berätta för andra om vad jag läst. Något exhibitionistiskt, något egocentriskt ligger det väl i det - som om min recension skulle ha någon betydelse. Jag skriver inte ens under eget namn - hur fegt är inte det?! Men det har förstås sin anledning, det med, och jag trivs än så länge med att dölja mig bakom "Joelinda". Då kan jag vara helt ärlig.
Ambitionen med bloggen är att bjuda på genomtänkta, djupt personliga recensioner och så långt det går med ett fotografi som jag själv tagit. Förhoppningen är ju att den som sitter där och letar på nätet efter en god bok ska trilla in på just min sida och tänka "Å, DEN boken vill jag ha!".
Jag har de senaste dagarna tittat på räkneverket här på bloggen och sett fram emot när det ska slå över till 20.000 besökare. För mig är det stort. För många andra bloggare är det säkert en fnysning.
Såklart jag blir glad när det just idag är över 20.000 besök på min lilla blogg.
Såklart jag undrar varför det igår plötsligt var 41 personer inne på en och samma dag och läste min taskiga recension av "Smärtpunkten".
Såklart det låg utanför min egen bloggs attraktionskraft!
Jag förstod det när jag letade reda på Elisabeth Åsbrink på Facebook för att jag hade tänkt tacka för att hon skrivit på min blogg och erbjudit sig att "skypa" med mig och resten av bokklubben. På hennes sida fanns en länk till Boktanken. Naturligtvis! Så tråkigt att en så dålig recension av en bok jag inte tyckte om, skulle vara det som får besöksstatistiken att explodera.
Jag blir lite ställd inför uppmärksamheten. Jag har ju läst massor av Elisabeth Åsbrink i DN, då hon skriver bokrecensioner (!), söndagskåserier, artiklar - alltid välformulerad, alltid om spännande ämnen.
Jag tänker att hon är så framgångsrik som man överhuvudtaget kan bli som författare i Sverige idag: Hon har gett ut flera böcker på de stora förlagen, hon har fått fina litterära priser för dem, hon får åka land och rike runt för att hålla föredrag, hon får arbeta på DN (bara det!), hon får hålla ett alldeles eget Sommarprogram på radio. Kan man bli mer lyckad än så? I mina ögon, nej.
Och jag tänker att om jag hade skrivit så uppskattade och prisade böcker som Elisabeth Åsbrink har, om jag vunnit ära och berömmelse, gjort mig ett namn, blivit en aktad och eftertraktad person - då skulle en liten bokklubb i en Stockholmsförort och deras åsikter om min bok inte vara så viktiga. Inte i den stora massan av läsare. Man kan ju respektera och uppskatta en författare utan att tycka om allt som den människan skriver.
Jag har fått mig en tankeställare. Jag valde avsiktligt att inte skriva recensionen av "Smärtpunkten" tidigare. På något vis tänkte jag väl att efter fyra och ett halvt år så vågar man skriva att den här boken inte var något för mig. Jag tror att jag tänkte att det fanns en preskriptionstid. Men jag får ta mig en funderare på om det verkligen är så - och hur jag ska agera framöver.
//Joelinda
