torsdag 16 februari 2023

En hamn i stormen


Bokens titel: En hamn i stormen
Författare: Birgitta Bergin
Förlag: Piratförlaget, 2022
Antal sidor: 372

Jag vet inte vad som hände här - den här boken har jag läst för länge sedan och TROTT att jag har lagt ut en recension för. Ber om ursäkt till både författaren och förlaget för den tabben.

Jag har tidigare läst "Det enda jag vill är att leva" av Bergin och det roliga med "En hamn i stormen" är att vi får återse en av personerna som figurerade där. Sånt tycker jag är kul: när författaren bygger upp ett eget litet universum och befolkar det. 

Det är såklart ett klassiskt grepp att sätta en grupp människor på en ö (som i denna roman) eller på annat vis isolera dem genom att låta dem bo på en enslig kursgård i snöstorm eller en sommarstuga när elektriciteten slutar funka eller inlåsta i en skola medan någon ondskefull har tillgång till nyckeln. 

"En hamn i stormen" skeppar iväg en ribbåt med vuxna människor - lika delar män och kvinnor - för att tillbringa en hösthelg på en karg klippö på västkusten, där de ska övernatta i den mysiga fyrvaktarbostaden. För att isolera gruppen ännu mer så låter författaren en storm dra in över havet vilket omöjliggör för deltagarna att lämna ön eller för någon annan att ta sig dit.

Man kan tycka att Bergin därmed gör det enkelt för sig, men hon är så duktig på att göra miljön trovärdig och människorna älskansvärda så det är lätt att ha överseende med spänningsboksreceptet. Dialogerna känns rimliga, människornas ageranden likaså (på det stora hela taget). 

Under några dygn vrålar stormen runt fyren och boningshuset, regnet piskar, mörkret ligger tätt när stället blir strömlöst. Människorna hamnar i något sorts krisläge när de inte når omvärlden utan tvingas ta itu med sina egna tankar och sina krånglande relationer. Det är en underhållande roman, välskriven men inte överraskande. Helt enkelt vad jag skulle kalla "en god bok".

Tack till Piratförlaget för recensions-ex och till författaren för vänlig hälsning inuti boken!

Blodspakten


Bokens titel: Blodspakten
Författare: Johan Rundberg
Förlag: Natur & Kultur, 2022
Antal sidor: 220

Det här är fortsättningen som egentligen inte skulle funnits! Efter tre böcker om den unga barnhemsflickan Mika Månvind och hennes vän den åldrande kommissarien Valdemar Hoff och deras spännande äventyr i Stockholm under 1880-talet skulle serien vara slut. Nu kom ändå en fjärde, efterlängtad bok!

Jag har ruggigt dåligt samvete för den här sena recensionen. Det har varit så himla svårt att skriva den. Jag borde varit klar för ett halvår sedan, allra minst.

Jag älskar de tre första böckerna i serien, men inte den här fjärde, och då blev det plötsligt omöjligt att skriva något om den eftersom jag är rädd att det verkar som att jag isåfall inte uppskattar serien. Men det gör jag! Månvind & Hoff bjuder på en underbar historisk Stockholmsskildring i barnversion med spänningsmoment som duger för vilken vuxen som helst.

I "Blodspakten" åker Mika och Valdemar till ett gods i Uppland. (Det är just det som är mitt problem. Jag vill läsa om den verkliga storstaden, inte om en påhittad herrgård i Maria Gripe-stil.) Det udda paret är på jakt efter Mikas mamma, en person flickan vet ytterst lite om och aldrig känt. Men när de kommer fram stöter de på många problem: Valdemar är dödssjuk och Mika blir inte särskilt väl mottagen. Det fina godset har fått förfalla och de som bor där har många hemligheter som inte får röjas. 

En isolerad herrgård med stor prakt, skumma godsherrar, dyrbara pärlhalsband och frasande siden, alléer med döda träd, grå åkrar och leriga vägar ute i en gudsförgäten obygd. För mycket saga, för att jag riktigt ska uppskatta det. Men jag vet att jag skulle älskat det när jag var 10-11 år. Antagligen skulle jag läst boken flera gånger om! 

Så därför ger jag "Blodspakten" högsta betyg ändå, även om den medelålders versionen av mig föredrar de tre första böckerna. 

Jag hoppas Mika och Valdemar återvänder till Stockholm igen, så vi hellre får en barnvariant av Per Anders Fogelström än en saga som Agnes Cecilia. Just nu läser jag den vidrigt läskiga "1795" av Niklas Natt och Dag - och kommer på mig med att hitta delar av det Stockholm som Mika och Valdemar befolkar (även om de kom nästan hundra år senare...) i den skrämmande romanen. Ser fram emot en femte bok!

Problemet med får och getter



Bokens titel: Problemet med får och getter
Författare: Joanna Cannon
Originalets titel: The trouble with goats and sheep
Översättare: Klara Lindell
Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2016
Antal sidor: 350

En finurlig roman där vi läsare sakta serveras allt fler delar av helheten, innan vi klart kan se vad som egentligen hänt och varför.

Jag tyckte mycket om denna roman, berättad ur en liten flickas synvinkel. Hon observerar hur de stora människorna beter sig, hur motsägelsefulla de är, hur de påstår något fast det inte är sant eller hur de ler fast de är sorgsna eller låtsas vänliga trots att de ogillar varann. 

Allt utspelar sig utmed en gata i England i slutet av 1960-talet. Det är en varm sommar och barnen är lediga från skolan. En av granntanterna är försvunnen, hennes man är förtvivlad och några av de vuxna är mycket oroliga - medan andra tisslar, skvallrar eller bara fnyser åt det hela. Mitt i historien är vår huvudperson, den lilla Grace som smyger omkring och snokar, frågar alldeles för mycket, lägger sig i, funderar och drar sina egna (inte helt korrekta...) slutsatser.

Det här var en bokklubbsbok som jag fastnade mycket för, kanske främst för det skickliga sättet att skriva så att vi läsare fattar mer än vad Grace själv gör. Om den försvunna kvinnan, om alla grannarna, om Grace och hennes uppväxt. Om den skumma enslingen som blir anklagad för allt ont som sker på gatan och därför aldrig visar sig utanför huset. Och om Jesus Kristus som borde övervaka allt - kanske gör han till och med det?

Nästan ett år sedan jag läste boken lever den fortfarande kvar i mig. Något av det bästa jag läste under 2022!

Anledningen till att jag inte har ett eget foto av boken, är för att jag gav bort den till min pappa och glömde att jag borde fotat den först.