Sågning av "Efter regn"

 

När världen ser ut som den gör och man kanske behöver lite bomullsludd i magen, då kan en Lucy Dillon-feelgood sitta bra. Jag har gillat hennes böcker förr. Men "Efter regn" är så dålig att jag undrar om Dillon hamnat i ekonomisk knipa, låst in sig på sitt rum under ett dygn och i rasande tempo skrivit denna oinspirerade, platta roman utan att ens ha en grundtanke eller manusidé. 

Omdömena på Storytel är ovanligt många och ovanligt kritiska. Några hängivna fans ger boken fem stjärnor och förstör därmed det korrekta betyget (överkryssad dödskalle), men majoriteten skriver så här:

"Långtråkig och irriterande med en vuxen kvinna som beter sig som en bortskämd sexåring." Gun W.
"Huvudkaraktären är osympatisk, gnällig och neurotisk. Handlingen mycket seg, blir bara värre." Lena S.

"Jag gillar Lucy Dillon normalt men den här kan jag inte alls rekommendera." Britt Å.

"Har läst alla hennes böcker, men denna var en besvikelse. Långtråkig och seg." Ulla R.

"Denna blev jag besviken på. Huvudpersonen (---) uppför sig som en tjurig tonåring." Eva G.

"Brukar gilla Dillons böcker men ger upp den här efter 5 timmar då fortfarande inget intressant har hänt." Nicolina L.

"Lucy Dillons hittills sämsta bok tyvärr." Kalle T.

"Den sämsta boken författaren skrivit." Malena A.

"Så fruktansvärt seg och tråkig. Efter fyra timmar har faktiskt inget hänt! Samtliga karaktärer platta och ointressanta." Anna-Lisa S.

Jag storstädade mitt kontor och sträcklyssnade på "Efter regn" i 6,5 timmar. Sedan gav jag upp. 

Det är så förskräckligt dåligt! På drygt sex timmar hände absolut ingenting. Halva boken, och huvudpersonen har inte gjort något alls. Hon - Tara, heter hon, vilket uppläsaren uttalar som Täärä - jobbar som terapeut ihop med ett gäng knäppskallar som håller med den ena konstiga alternativa hälsometoden efter den andra. Författaren beskriver under omotiverat lång tid alla dessa kristall- och auraterapeuter - och därefter ytterligare ett evighetslångt kapitel då Täärä dricker terapeuternas hemkokta shots bestående av aubergin-gin och muskotsnaps tills hon är redlöst berusad.

Den inbundna boken är på 350 sidor och jag lyssnade på motsvarande 200 av dem. Då hade Tara ännu inte blivit kär, inte skaffat sig en hund, inte fått någon livsvisdom och inte heller drabbats av en svår personlig kris - alla de där ingredienserna som Dillon brukar ha. Jag vet inte vad hon hade gjort alls, mer än gnällt och varit som en trulig trettonåring. Fullt begripligt att hennes pojkvän gör slut och att hon inte har några tjejkompisar, jag skulle inte heller vilja vara tillsammans med henne.

Usel ersättning för ljudböcker

 

Min kompis - här i bloggen ofta kallad bokklubbsväninnan, eftersom hon är det också - valde till en av våra träffar att vi skulle lyssna på en ljudbok. Jag har konsekvent valt bort alla ljudböcker, kan nämligen inte gå runt med hörlurar eller såna där ploppar man stoppar in i öronen (det är så obehagligt så jag tänker inte ens överväga det). För mig funkar det alltså inte att lyssna på en ljudbok på väg till jobbet (som jag bedriver i mitt hem...) eller medan jag städar, diskar, dammsuger eller joggar.

Lösningen har blivit att jag stänger in mig i köket, lagar någon gryta som tar lång tid eller bakar ett stort bröd. Då hinner jag lyssna på ljudbok - i högtalare - under tiden!

Bokklubbsväninnan valde att vi skulle lyssna på Christina Lindströms "Finns det björkar i Sarajevo?". Jag tog ett gratisabonnemang på Storytel för att kunna höra den. En himla bra bok som helt förändrade min syn på ljudböcker. Och vilken fantastisk skatt att plötsligt ha tillgång till så otroligt många böcker i mobilen!

Sedan dess har jag betalat Storytel varje månad för ett abonnemang. Ganska mycket pengar (vilket inte är samma sak som att det är dyrt!) så jag tänker att jag bör konsumera tre böcker per månad för att det ska vara värt det. 

Men så såg jag ett inlägg av barnboksförfattaren Tobias Söderlund, som berättade om de helt horribla ersättningsnivåer författarna får. Det är sinnessjukt dåligt betalt! 

Plötsligt får jag jättedåligt samvete. För 179 kronor i månaden lyssnar jag på mängder av författare, mestadels svenska. Vad får de för det? Ingenting! Ändå skriver många av dem på mitt Instagramkonto - den här traditionella bloggen är det nog knappt någon som känner till längre - och tackar för att jag lyssnat, skickar hjärtan och high-five-emojisar och är glada över recensionen. 

Det är ju bedrövligt! Ska de behöva vara glada för att någon liten bokbloggarskutt har skrivit att deras bok är otroligt bra, men de kan inte räkna med att jag har råd att köpa den inbundna boken och jag snyltar på deras årslånga arbete genom att lyssna på en ljudbok?! 

Det finns indiska internetbyråer som gör mitt jobb (grafisk formgivning) för en tiondel av vad jag måste ta för att alls överleva; de massproducerar logotyper för en femhundring och jag mår jättedåligt av den konstanta stressen av att behöva konkurrera med låglöneländer. Detta är lite samma sak: fina förlagens vackra inbundna böcker à 200 kronor konkurrerar med Storytels inlästa romaner där författaren får några spänn per lyssnare. 

Usch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Är det rimligt att författarna får så liten del av pengarna för en ljudbok? Går det att ordna så att de kan tjäna lite mer? Jag undrar uppriktigt. För jag vill verkligen att de ska ha en vettig inkomst av sitt arbete.

Ondskans nätverk

Bokens titel: Ondskans nätverk

Författare: Max Seeck
Originalets titel: Pahan verkko
Översättare: Bo Samuelsson
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2022
Antal sidor: 479

Finlands största influencer, den vackra unga Lisa Yamamoto, syns på en kändistät mingelfest i huvudstaden. Det är den världsberömde finske rapparen Kex Mace som har releaseparty för sin nya skiva. Med på festligheterna är ett par hundra människor, varav en är Lisas brutale ex-pojkvän. Där är också en mystisk figur som efteråt syns på övervakningskamerorna, men som ingen minns. 

Lisa kommer aldrig hem efter festen, påstår hennes storgråtande rumskamrat. En dörrvakt som inte riktigt verkar tala sanning, ett kapat Instagram-konto, en japansk affärsman, manga-liknande skolflickor, en farlig krogägare som charmar kriminalkommissarie Jessica Niemi samt ett uppspolat kvinnolik figurerar också i de första kapitlen. Sedan är vi igång!

Jessica Niemi, som vi fick lära känna i "Den trogne läsaren", är smart, rik, snygg och sexig - men framför allt skicklig på att lösa brott. Den här gången blir det dock mer komplicerat än det hade behövt bli: hon får en ny chef som genast vill positionera sig och som inte drar sig för att försvåra Niemis arbete. Givetvis är denna kalla, kvinnliga karriärist med ständigt syrliga kommentarer homosexuell. (Lika givetvis: den IT-kunnige datanörden är en tafatt ung man som glufsar chips, fortfarande bor hemma och aldrig fått ligga.)

Detta är en kriminalroman med superkorta kapitel, cliffhangers och högt tempo. Många potentiella mördare springer runt i Helsingfors och dödar folk på bestialiska vis. Det är näst intill omöjligt att gissa vem som dödar och varför, eftersom det finns så många valmöjligheter (och eftersom vi läsare inte har en chans att lista ut alla "varför").

På minussidan: De trista könsrollerna. Jag brukar verkligen försöka att inte tänka så när jag läser skönlitteratur, det är ju ändå påhitt, men i den här boken är de grabbiga grabbarna så sexiga just för att de är macho, ärrade och tuffa, medan tjejerna är så sköra just för att man ser dem mest som sköna kroppar att utnyttja. Jag har svårt för det, när det gäller så stor andel av personerna i böckerna.

På plussidan: Det är väldigt kul att läsa om Helsingfors! Jag sträckläste denna kluriga och osannolika historia där man knappt hinner hämta andan.

Tack förlaget för recensions-ex! Liiite roligt hade jag åt att den snobbige rapparen Kex Mace (tror han egentligen hette Tim?) har ett artistnamn som är författaren Max Seeck men omkastat, hehe.

Dubbelporträtt

Skärmdump från Västerbottenskuriren. 

Tack! Svårt att hitta denna bild någon annanstans.

Bokens titel: Dubbelporträtt

Författare: Agneta Pleijel
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 11 min

Det var en miss att lyssna på ljudboken istället för att läsa. Pleijel är en fantastisk författare, men inte lika bra som uppläsare. Talet är läspande sluddrigt och lite raspigt, på det där viset som många gamla människor talar - och Agneta Pleijel är faktiskt 80 år så det är ursäktat. Jag skulle hellre ha läst "Dubbelporträtt" tyst för mig själv, för texten är inte det minsta ålderdomlig eller seg.

Nåväl, det var en parentes. "Dubbelporträtt" är en kort historia om en känd konstnär - Oskar Kokoschka - som under sex sittningar målar av en känd författare - Agatha Christie. 

De är båda i 80-årsåldern när detta sker och därmed i slutet av sina liv. Under poseringen berättar de för varann om viktiga händelser de varit med om; på så vis skapas ett dubbelt porträtt. Det är underbart att för en gångs skull få följa några äldre personers samtal! Det handlar inte alls om döden och inte heller om sentimentala tillbakablickar på en underbar ungdom, utan är krassa redogörelser för brottstycken ur deras liv: kärlek, sorg, passion, vrede, ånger. 

Jag uppskattar särskilt den biten, när äldre människor så ofta annars reduceras till personer som bara räknar ner till döden och sitter med tårade ögon och tänker på flydda dagar; eller att de beskrivs som om inte de någonsin varit lika vilt levande som alla yngre. De har också älskat någon, bråkat med familjen, varit otrogna, fattat katastrofala beslut, sagt elaka saker till en vän, inte tagit ansvar, hoppat mellan jobb och studier, känt djup saknad, haft massor av sex, oroat sig för samhället, engagerat sig i politiken, längtat efter ett eget barn, drömt om pengar, slagits och gråtit och känt svindlande lycka och framtidshopp. 

Jag tänker ofta på det där. De som nu är som Agneta Pleijel - min mamma och pappa, mina vänners föräldrar - den generationen stred på 1970-talet för dagis åt alla ungar, jämlikhet mellan könen, lika lön för lika arbete, nymodigheten pappaledighet, p-piller som revolutionerade kvinnors sexliv och för att utjämna klassamhället. 

Och backar man ytterligare lite, till min mormor, farmor, och svärmor så vet jag med bestämdhet att även de en gång var unga kvinnor som flirtade vilt och dejtade många unga män, studerade och jobbade och reste Europa runt, hittade på hyss och var uppkäftiga mot sina föräldrar. Det är lätt att tro att 20- och 30-talets kvinnor bara satt och broderade eller lagade husmanskost och lät sina liv tyna bort, men så var det givetvis inte.

Tillbaka till boken: Agatha Christie växte upp i en förmögen familj på den engelska landsbygden, men var ett ensamt barn och levde senare i ett kärlekslöst äktenskap. Oskar Kokoschka föddes 1886 och växte upp i det som då var Österrike-Ungern. Han levde ett bohemiskt liv på kontinenten, i konstnärskretsar och som älskare till den berömda Alma Mahler. Det är två vitt skilda liv som pågått parallellt och jag tycker mycket om att höra deras (uppdiktade) samtal. Det är en härlig konversation som Agneta Pleijel låter oss ta del av, där Agatha och Oskar först är motvilliga mot att prata om sitt innersta men sedan bjuder på detaljer ur sina spännande liv. 

I hennes skor

Bokens titel: I hennes skor
Författare: Kattis Ahlström
Förlag: Storytel Original, 2021
Antal minuter: 7 tim 54 min.

Jag hade ingen aning om att Kattis Ahlström - förutom att vara programledare i ungefär allt som går att vara svensk teveprogramledare i - också är författare. Efter att ha letat lite på nätet inser jag att hon debuterade lagom till Lucia förra året, för bara några månader sedan alltså. Boken ingår i Storytels exklusiva material, där man kan välja mellan ljudbok och e-bok. Jag lyssnade på Ahlströms egen inläsning.

"I hennes skor" är som att lyssna på en tjejkompis som pratar oupphörligt över ett glas vin under en lång kväll - om sin nye kille som hon retar sig på, om sina unga vuxna barn som klarar sig nästan för bra utan henne, om mannen hon är lite småförälskad i, om barndomsvännen hon gled ifrån, om sin älskade strulputte till lillebror och om sin kantigt hårda mamma som alltid letar fel hos andra. 

Det är en varm och fin bok som jag lyssnade på med stor behållning, men som inte berör sådär fundamentalt att jag blir helt omskakad. Dock: måste all läsning vara så fantastisk? Ibland räcker det bra med att bara uppskatta berättelsen.

Det hela kretsar kring den framgångsrika copywritern Tove som närmar sig 50-årsåldern. När hennes mor svimmar och förs till sjukhus, åker Tove ner till Lund för att kunna besöka mamman varje dag. Inte så uppskattat, visar det sig! Tove hinner knappt kliva in i sjukhussalen innan mammans syrliga kommentarer haglar: varför kommer hon dit, och varför kommer inte hennes bror? Som om det inte räckte, så ringer en advokat och ber att få boka in ett möte - en kvinna i Norge påstår sig vara Toves syster, och söker nu kontakt med sin pappas andra familj. 

Som sagt, en tämligen sannolik och verklighetsnära berättelse om att vara medelålders och fundera på sin barndom och vad man egentligen vill göra med sitt liv, men även förstå sina närmaste bättre.

(Tyvärr går det inte att visa en bild på omslaget, eftersom Storytel har gjort allt för att jävlas med en: små lågupplösta bilder med en Play-knapp ovanpå. Jag retar mig kolossalt på sånt. Många bokförlag är fantastiska på att erbjuda högupplösta, fina foton av sina böcker. En fysisk bok hade jag kunnat plåta själv, men en ljudbok är ju omöjlig. Alltså blir det ingen bild på "I hennes skor", för Storytel fattar inte vikten av att tillhandahålla bra marknadsföringsmaterial.)

 

Doggerland-release

Igår var jag med på Selma Stories författarsamtal med Maria Adolfsson, hon som skrivit de spännande böckerna om Doggerland. Vi var ett 60-tal gäster utöver förlagets arrangörer. 

Detta är verkligen den stora fördelen med videomöten och att i stort sett alla har såväl tekniken som vanan efter två år av restriktioner, karantän och isolering. På det här viset kunde vi alla delta i releasepartyt men på distans. Sextio pers utspridda över hela Sverige (och ett par från Finland, såg jag!). 

Jag är otroligt förtjust i Doggerland och dess miljö, kultur, traditioner, mat och språk. Önskar att det var jag själv som hade hittat på det här fiktiva landet och gjort det så genombra som Maria Adolfsson gjort; där man helt slukar konceptet och uppriktigt tror att öriket i Nordsjön mellan Storbritannien, Skandinavien och Nederländerna faktiskt existerar.

Jättespännande att lyssna på Maria och höra hennes tankar om både hur man bygger upp en ny värld i en befintlig och hur man skapar mordgåtor och spänning. 

De andra fick boken (50 deltagare av oss 60 fick den - och ytterligare en vann den under mötet) men jag var för sent ute för det. Nu får jag vänta på pocketen, för några inbundna böcker tillåter inte ekonomin. Glädjande nog håller författaren redan på med nästa bok i serien, så vi är säkra på att detta inte var den sista! Ser fram emot ännu fler resor till Doggerland inom kort.