Regnmannen

Bokens titel: Regnmannen: en trädgårdsberättelse
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 5 tim 58 min

Det är inte ofta en bok vinner på att bli uppläst, tycker jag. Den här gjorde det dock definitivt! Jonas Karlsson är otrolig som uppläsare. Här är han bättre än någonsin, i sina träffsäkra skildringar av hur folk faktiskt pratar. Inget teatraliskt eller styltigt alls.

"Regnmannen" är en vemodig berättelse om Ingmar som bor kvar i sin lantliga villa med prunkande trädgård flera år efter att hans älskade Inger dött. Saknaden är stor, men nu som pensionär och änkling har Ingmar upptäckt glädjen med att odla rosor och påta i trädgården.

Dottern Maria lever i Berlin och hör sällan av sig. Sonen Erik bor inte alltför långt ifrån, men är läkare och familjefar och hinner egentligen inte med sin egen pappa så mycket. Ingmars hus förfaller gradvis, disken är odiskad och trädgården full av bråte. Det bekymrar dock inte den gamle mannen, han klarar sig bra ändå. Men han tänker på sin hustru och saknaden efter henne är påtaglig.

Grannarna är inte så förtjusta i honom, de gillade mest Inger - och för övrigt har Ingmar inte särskilt gott rykte. I hela sitt liv har han verkat inom teatern som regissör på en lokal länsteater. Hans karriär fick dock ett snöpligt slut, som jag inte ska berätta om här, men som Ingmar inte till fullo förstår och helst inte vill tänka på. Ändå grubblar han nästan dagligen över jobbet. Och sitt onda knä, som varken Erik eller någon annan läkare bryr sig om att fixa fast han tydligt berättat hur ont han har.

Sommaren är stekande het och grannarna spionerar på varann för att se om någon bryter mot bevattningsförbudet. I hemlighet tassas det omkring med vattenkannor eller spolas i slangar i skydd av mörkret. Ingmar är orolig att hans rosenbuskar ska ta stryk av torkan. Men så minns han att det finns en gammal kran på baksidan av vedboden, en kran som de aldrig någonsin använt eftersom husets förre ägare lät trädgården växa igen där...

Ett tag går berättelsen på tomgång  - det är närmare slutet, när det händer väldigt mycket kring Ingmar men som jag upplever som segt berättat och för mycket av ett stickspår - men i övrigt har den här berättelsen många kvaliteter. Den är vemodig, sorglig och med en stor portion saknad efter en död människa som aldrig kommer åter och en karriär som betydde allt men som ändå blev så fel på slutet. Den förmedlar ändå att "det kommer att bli bra" och den är humoristisk.

Det är lite synd att den vuxne sonen Erik och hans pappa Ingmar inte får bre ut sig mer, på bekostnad av själva storyn (den är nämligen rätt trälig på sina ställen) och några av bifigurerna. Deras relation ändrades när mamman dog och nu är den på väg att ändras igen, när pappan börjar bli gammal och behövande.

Jonas Karlssons beskrivning av grannkvinnans evighetslånga monologer är fenomenala! Jag skrattade högt när jag hörde hans perfekta efterapning av såna där långrandiga människor som läxar upp andra förtäckt till någon sorts upplysningsiver eller välmening (och aldrig fattar de när det är nog, heller).

Det tar visserligen längre tid (sex timmar) att lyssna på boken än om jag hade läst den (243 sidor) men det är det för en gångs skull värt. Jag kan inte påminna mig att jag sett Karlsson som skådespelare (vilket inte betyder något annat än att jag aldrig kollar på teve!) men han är ju min nya idol när det gäller ljudböcker och en skicklig författare dessutom. Lite John Ajvide Lindqvist-absurd men utan blod och skräck. Lite människokännare à la Fredrik Backman, men utan de där repetitiva livsvisdomarna.

Nästa roman hoppas jag att han vågar dyka ner mer i sina påhittade människors öden, för det är hans stora styrka - hur folk pratar och interagerar - snarare än berättelsen som sådan.

Mitt omdöme: Fin, vemodig, lite absurd och sorgsen feelgoodbok, som stundtals är småtråkig efter första halvan men med en skön avslutning.

Spår i snön

Bokens titel: Spår i snön

Författare: Jonas Karlsson

Uppläsare: Jonas Karlsson

Förlag: Novellix, 2013

Antal minuter: 47 min

En alldeles lysande novell! Precis så här gillar jag dem; när författaren lyckas placera oss mitt i en händelse som känns spännande och sedan gradvis berättar mer om hur och varför huvudpersonerna hamnat i den situationen. 

Här är det en ungt par från Stockholm, kanske är de grönavågen-människor, kanske är de på flykt från något, hela bygden spekulerar i vad som rimligen kan ha fått dem att flytta dit. 

De är verkligen förälskade men med tiden smyger sig problem in i förhållandet. En av dem beter sig oförlåtligt illa, den andre kan aldrig riktigt förlåta. Hela tiden ligger den sviknes hat och sorg som ett svart moln över det lilla samhället och man är rädd att personen förr eller senare kommer att hämnas.

Och så är det Axel, sonen, som inte riktigt är som alla andra och aldrig lär bli det heller. Han ska gå raka vägen till skolan men det gör han inte alls. Det är vinter och han ser ett spår som han väljer att följa...

Mitt omdöme: En verkligt fin novell. Högsta betyg för såväl språk som förmåga att hålla lyssnaren på helspänn.

God jul

Bokens titel: God jul: en berättelse
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2014
Antal minuter: 3 tim 28 min

I ett stort kommunhus någonstans i Sverige - jag föreställer mig att det är lika fyrkantigt, fult och genomtråkigt som det vi har här i Sollentuna - sitter hela kommunens administration samlad, alla makthavare och deras tjänstemän.

Det här fotot tog jag av vårt kommunhus i februari i år. Nu ska det renoveras. 

Jag tycker nog snarare man skulle spränga det i tusen bitar...

Det är snart december och man bestämmer sig för att hitta på något festligt som livar upp orten, något som är nästan gratis (man har en nollvision för inköp) och som visar på handlingskraft och samarbetsvilja inom politiken samtidigt som invånarna får något att glädjas åt.

Ja! Vi placerar ut adventsljusstakar i fönstren så att de bildar orden GOD JUL! Vilken bra idé.

Men det är ju inte så lätt, eftersom det handlar om människor som är byråkrater, värnar sitt eget lilla område, är usla på just samarbete och dessutom konkurrerar hela tiden.

Jonas Karlsson är så himla bra på att berätta hur löjligt svårt det är att få till de där sex bokstäverna. Ineffektiva arbetssätt, taskig delegering, stelbenthet och kontrollbehov. Det visar sig vara en tidsödande apparat att ställa ut adventsljusstakar i rätt fönster (och undvika dem i andra...).

Huvudpersonen Frida är nyanställd som controller, vilket innebär att hon i stort sett inte gör någonting: hon är assistent till en gnällig sekreterare och får vara lite av en springflicka. Ingen ser hennes kvaliteter egentligen, men hon utnyttjas av nästan alla inblandade.

Den här korta romanen är fantastiskt pricksäker i sina beskrivningar av rangordning mellan personalen på ett kontor. Jag får rysningar av det! Känner igen alltför mycket: HR-flosklerna om olika personlighetstyper, managementterminologin om ledarskap, översitteriet, härskarteknikerna, hur alla bevakar och försvarar sina egna positioner, de nedlåtande klappningarna på axeln, de högljudda besserwissrarna och de nedtystande grå mössen som ingen bryr sig om.

Jonas Karlsson är en av de bästa uppläsare jag lyssnat på! Utan tvekan. För en gångs skull en människa som gör rätt betoningar, läser tydligt och med stor inlevelse. Jag skulle gärna lyssna mycket mer på honom.

En sån liten detalj som hur en fråga får till svar "Eeeeeh... nej?!" och det uttalas helt exakt så som folk faktiskt säger det: med ett öppet, frågande nej som går upp i slutet - sådär syrligt menat och på ett sätt som ofta amerikaner gör - det har jag inte hört någon annan lyckas med. Det är vardagssvenska och känns helt naturligt. Här finns inget stelt och konstlat utan replikerna är som om Karlsson tjuvlyssnat på en verklig konversation och bandat den.

Mitt omdöme: En kortroman som handlar mer om hierarkier, makt och människor än om jul. Mycket bra!

Det här är hjärtat

Bokens titel: Det här är hjärtat

Författare: Bodil Malmsten

Uppläsare: Bodil Malmsten

Förlag: Bonnier Audio, 2015

Antal minuter: 34 min

Den här boken har jag sett lovordas hur många gånger som helst, men har ännu inte tagit mig för att läsa den. Så hittade jag att författaren själv har talat in den som ljudbok. 

Jag säger bara det: Lyssna! Det är trettiofyra ynka minuter av ditt liv. En text (ska man verkligen kalla det dikt?) om det sår som en närståendes död orsakar. Om den bottenlösa sorgen, om ilskan, om att ingen fattar. Om att man vill följa med, för nu är livet inte värt mycket.

Det är inte mycket mer att tillägga. Bodil läser med enorm inlevelse, en lite raspig röst som darrar till i de svåraste passagerna. Boken blandar stycken med krassa fakta kring hjärtat, det anatomiska alltså, och vackra diktrader där sorgen manglas repetitivt - precis som den tenderar att göra i verkligheten. Om och om igen: kom tillbaka!

Var rädd om dig

Jag är rädd

Ingenting får hända dig

Nej, vad säger jag?
Allt måste hända dig!

Och det måste vara underbart

Kom tillbaks.

Jag ska inte göra en längre analys, för det här gick rakt in i mig och det är så lätt att leva sig in i om man någon gång mist en person man älskar.

Goda grannar

Bokens titel: Goda grannar

Författare: Mathias Edvardsson

Uppläsare: Lo Kauppi, Viktor Åkerblom och Magnus Roosmann

Förlag: Bokförlaget Forum, 2020

Antal minuter: 10 tim 34 min

Jag hade gärna läst boken, men nu var jag tvungen att lyssna på den - och det fungerade långt mycket bättre än jag hade trott. De tre berättarrösterna ger liv och fart åt inläsningen.

Magnus Roosman är huvudpersonen Micke, en idrottslärare som flyttat till lilla Köpinge i Skåne tillsammans med sin hustru Bianca och sina två små barn. De bor i en villaidyll där husen ligger kring en allmänning, och gatorna är uppkallade efter Astrid Lindgrens ljuva barndomsskildringar: Bullerbyn och Saltkråkan och allt vad det är.

Alla ser alla och vet det mesta om varandra när man bor så där tätt och exponerat. Inte bara i bostadsområdet utan även i skolan är det påtagligt att småstaden innebär andra utmaningar än storstaden: eleverna på skolan är barn till dem som nu håller samhället uppe: framgångsrika företagare, starka makthavare, som själva är barndomsvänner sedan sin tid på samma skola.

Köpinge är förstås en underbar plats för små barn att växa upp i och en trygg hamn för de vuxna. Men det är inte bara fördelar med att bo och leva så nära inpå sina grannar; påtagligt ofta missförstår man varann, tolkar in sånt som inte är sant, uppförstorar händelser och drar slutsatser som är helt felaktiga. 

Lo Kauppi är Jacqueline, en ensamstående mamma som bor granne med Micke och Bianca. Hon är före detta fotomodell, men nu hankar hon sig fram på ströjobb. Hennes tonårsson Fabian (strålande inläst av Viktor Åkerlund!) är en stökig unge som är smart men knepig på många vis; kanske har han en diagnos, kanske inte, men oavsett så har han svårt att få vänner och vet inte riktigt hur han ska bete sig med andra. 

Bianca gillar inte alls att hennes barn leker med Fabian, hon tycker att han är för gammal. Hennes magkänsla säger henne att allt inte står riktigt rätt till. Dessutom har hon hört rykten om Fabian, otrevliga saker som gör henne rädd.

Ärligt talat vill inte Bianca att familjen ska umgås med Fabians mamma heller - hon är för snygg och inställsam, lägger helt klart an på Micke. Eller är det Bianca som är överkänslig och inbillar sig? 

Boken inleds - nej, detta är ingen spoiler - med att Micke cyklar hem från skolan där han jobbar och möts av blåljus och sirener vid sin egen uppfart. På marken ligger hans älskade hustru, påkörd och allvarligt skadad. En olycka? Eller ett medvetet försök att skada henne?

Det "överraskande" slutet var inte överraskande alls, utan stod klart för mig väldigt tidigt. Däremot blev jag ständigt överraskad över hur många nya dörrar som öppnades in till de olika personerna: såväl Micke och Bianca som den skumme grannen Ola, det konservativa gamla paret, flirtiga Jacqueline och polisen hon dejtar och sonen Fabian som är ett konstant orosmoment.

Jag har sett att många bloggare skriver att de där grannarna skulle man minsann inte vilja ha, de verkar ju inte kloka - men jag måste säga att i mitt tycke är Micke och Bianca inkluderade i det hela. De är ju också en del av grannskapet! Man kan lugnt påstå att deras beteenden eldar på hatet och osämjan. 

Det är den stora styrkan med Edvardssons bok: även om man begriper de stora dragen väldigt tidigt, så är det ohyggligt spännande att läsa om vägen dit. Människor är långt mer komplexa än de kan verka vid första anblicken. Varken goda eller onda eller ens mittemellan, utan ofta visar sig olika sidor i olika situationer. Kombinera dålig kommunikation med en massa lösa antaganden, så kan vilken villaidyll som helst förvandlas till den här soppan!

Mitt omdöme: Han är otrolig på att skriva spännande böcker, Mattias Edvardsson! Det här är en lysande psykologisk thriller som jag knappt kunde släppa. 

Den oändliga familjen

Bokens titel: Den oändliga familjen

Författare: Cilla Naumann

Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018

Antal sidor: 255

Jag lockades att läsa den här boken av fel anledning. 

På baksidan står att den handlar om en amerikansk familj som flyttar in i ett höghus på Östermalm på 1970-talet. I huset mittemot bor en annan flicka som ser dem och fantiserar kring familjen. Det står "Tvärs över gatan, mitt emot deras nya hem: en liten flicka som för alltid kommer att förändras av den ofattbara katastrof familjen rör sig mot". 

Nja, så var det väl inte?

Flickan som spanar genom köksfönstret på familjen mittemot förekommer bara i en intetsägande och rörig passage i början av boken. Sedan växlar hela handlingen över till den amerikanska familjen och därmed försvann det som initialt dragit mig till boken: hur uppfattar man en katastrof när man står på utsidan och vad minns man som vuxen flera decennier senare? 

Det är en av de mest obehagliga böcker vi läst i vår bokklubb. Några av oss gillade den, andra inte, men vi tyckte allihop att den var fruktansvärd och hemsk. Snudd på att man mäktade med att läsa klart.

Jag, som valt boken, var ytterst besviken på att den svenska flickan som fantiserade kring grannfamiljen var så marginell. Men om vi fokuserar på resten av handlingen så var den just så välskriven som jag hade trott. 

Isabel är den som berättar det mesta för oss. Hon är den äldsta flickan i den nyinflyttade familjen. Pappa har fått ett hedersamt uppdrag som gästforskare på KTH, men varför är han då så ledsen och stressad? Lillasyster Bea finns mest som ett irritationsmoment i bakgrunden. Allt kretsar kring mamma, som till varje pris måste försöka lugnas ner. Mamma som är hemmafru men inte gör något alls. Mamma som är en darrande, förvirrad, blek kopia av sitt forna jag. Vad har hänt med Isabels föräldrar, vad är det de grubblar på, varför är inte livet så kärleksfullt och soligt som i Kalifornien?

Beskrivningarna av barnets ensamma vandring hem från skolan och simträningen är hemska. Hon går genom ett mörkt och gloppigt Stockholm där snömodden tränger in genom de kalla gummistövlarna och den fuktiga yllekappan, där gatlyktorna är enda ljuset i en mörk värld, där ingen hälsar och ingen bryr sig om vad hon tar sig för. Hon lägger pussel med de bitar hon uppfattar: mammans ångest, pappans desperation, hissen som inte fungerar, den konstige farbrorn, den svensktalande lärarinnan, den trånga lägenheten, containern med deras kläder som aldrig tycks komma. Hennes slutsatser är kanske sannare än mammans, kanske är de helt fel, men katastrofen är oundviklig - och den är fasansfull.

Mitt omdöme: Det här är det svartaste jag läst på år och dag. 

Relationsbibeln

Bokens titel: Relationsbibeln - för er som vill hålla ihop länge

Författare: Klara Doktorow och Veronika Palm

Förlag: Bookmark förlag, 2020

Antal sidor: 189 + några faktasidor såsom "bråkregister"

Jag är garanterat inte bokens målgrupp, det begrep jag redan på förhand. Det är jag aldrig i de här sammanhangen.

De flesta av mina vänner träffade sin partner när de var kanske 26-27 år gamla. De levde sedan tillsammans i många år, gjorde bostadskarriär, fick barn, pluggade klart, bytte jobb flera gånger. Påfallande många av dem bröt upp efter tio år eller så. 

Att då starta om med en ny partner när man kanske är 40 år och båda har barn och ett ex, det är en helt annan sak än att leva med samma människa hela sitt vuxna liv, som jag har gjort.

Nu är det här en bokblogg, inte en dagbok, men jag tror att det är viktigt att ha den bakgrundsinfon om man ska förstå varför jag har svårt att ta till mig mycket av det som står i boken. Jag skrattade högt när jag läste författarnas definition av ett långt äktenskap - något som varit sedan Birgit Friggebo sjöng "We shall overcome" i Tensta-Rinkeby 1992 - men sedan fick jag nästan en klump i halsen av det faktum att nu har jag och min man varit tillsammans så länge så inte ens relationsböcker inkluderar oss. 

Veronika Palm är psykolog, Klara Doktorow är programledare på radio, de kallar sig relationsexperter och är strax över trettio. Nej, jag har inte sagt att man inte kan ha stor erfarenhet av relationer bara för att man är ung. Jag har inte heller sagt att boken skulle varit bättre om den varit skriven av en 75-åring. Inte alls. Givetvis har författarna i sina yrken träffat massor av män och kvinnor som har både välfungerande och katastrofala förhållanden, alldeles oavsett om de är yngre, äldre eller jämnåriga. Såklart! Jag betvivlar inte en sekund att de är kompetenta, utbildade, pålästa och har hört det mesta.

Jag har ändå svårt att ta till mig råd som mest riktar sig till slitna småbarnsföräldrar som bråkar om städning. När man varit tillsammans i trettio år så är det jobbigare att det gemensamma livet är så förutsägbart och ospännande. Det kunde jag inte se eller förutse när jag var 25 eller 35 men när jag var 45. Livet och förutsättningarna ändrar sig så mycket.

Relationsbibeln, riktar sig helt klart till människor som hunnit förbi den första förälskelsen och börjar se realistiskt på varann. De som bott ihop i några år och älskar varann men märker att det också är mycket som skaver och irriterar. För dem tror jag boken kan vara väldigt bra; den skuldbelägger inte och handlar inte ett dyft om varför vi är som vi är utan fokuserar helt på problemlösning. Klara och Veronika bjuder frikostigt på egna exempel och illustrerar situationer där man kan hamna i jobbiga konflikter. 

Otrohet, ekonomi, sex, hushållsarbete, känslor... de kommer med konkreta råd på hur man kan tackla det som är slitsamt. Hur kompromissar man, hur lyssnar man på varann? Ska man bråka, ska man dela allt? Jag tycker de är vettiga och prestigelösa i sina förslag på hur man kommer vidare i sitt förhållande. De är lite som en peppande kompis: kom igen, det här fixar ni!

Mitt foto: Att ens partner kommer hem och går raka vägen till soffan för att där sätta sig och ta av sig strumporna är tydligen jobbigt att hantera. Jag kunde inte låta bli att illustrera det med att placera boken och min mans hopknycklade strumpor i vår soffa.

Mitt omdöme: Jag skulle varit glad för denna bok när jag själv var 32 och mamma till tre små barn, med en man som jobbade mycket och ett hushåll jag inte hade lust och ork att ta hand om alla gånger och ett jobb som krävde mycket av mig.

Vi har alltid bott på slottet

Bokens titel: Vi har alltid bott på slottet
Författare: Shirley Jackson
Originalets titel: We Have Always Lived in the Castle
Översättare: Torkel Franzén
Förlag: Mima förlag, 2017
Antal sidor: 176 inklusive de 7 sidorna förord av Kristoffer Leandoer

Jag hade läst den här, trodde jag. Kanske har jag också det, för den är bekant men ändå inte? Hur som helst så köpte jag äntligen boken för att vara säker på att åtminstone en gång i vuxen ålder ha läst den.

Tillsammans med samma författares "Hemsökelsen på Hill House" (The Haunting of Hill House, utgiven 1959) räknas "Vi har alltid bott på slottet" (utgiven 1962) som en av de viktigaste skräckromanerna i modern tid och båda böckerna klassas som bland de största inom modern, amerikansk litteratur.

De är skräckromaner i samma anda som senare Stephen King och många andra tagit efter, där det lite skeva och underliga skrämmer mer än det uppenbara. Där människor är avvikande och introverta, håller sig för sig själva och odlar sina märkliga egenheter.

I "Vi har alltid bott på slottet" är temat helt klart utanförskap och mobbning. Det tog mig en stund att förstå vad som egentligen hänt innan vi läsare släpps in i berättelsen och ju mer jag förstod desto obehagligare blev boken.

Den mycket udda Merricat (som egentligen heter Mary Katherine, alltså Mary-Kate) bor med sin snälla storasyster Constance i ett stort hus som måhända faktiskt är ett slott. Merricat är väldigt barnslig och simpel i sitt tänkande, tycker jag, och rabblar hela tiden besvärjelser som ska skydda familjen från omvärlden. Hon gräver ner skatter i jorden, tillåter sig inte att gå in i vissa rum, måste utföra vardagssysslor enligt vissa ritualer. Constance sköter hushållet, Merricat leker trots att hon rimligen borde vara ung vuxen. I familjen finns även deras förlamade farbror Julian.

Resten av familjen är borta - döda efter att (av misstag?) ha ätit gift till middag. Farbror Julian blev också förgiftad men överlevde, dock till ett liv i rullstol och där han är besatt av att skriva ner allt som har att göra med den kvällen. Mamma, pappa, lillebror och faster är alla döda. Endast systrarna lät bli att äta den dödliga efterrätten. Varför då?

Den här boken etsade sig fast, det kan jag säga. Den är kuslig och sorglig om vartannat. I synnerhet en sekvens är vidrig: när Merricat ska bege sig ner till den lilla staden för att skaffa mat. Det här är USA på 1950-talet och i den sekvensen blir det tydligt: flickor i smockklänningar, pojkar i shorts, kvinnor som lagar pajer eller skvallrar med andra hemmafruar och män som arbetar hårt eller sitter på puben. Merricats tur ner till affären blir en sorts Golgata-vandring. Folks avsky vet inga gränser. Senare i boken får man se hur samma mekanismer förvandlar invånarna till en lynchmobb.

Mitt omdöme: Mordgåtan löper som en röd tråd genom boken men är inte alls det intressanta. Den där gotiska skräckstämningen, lite som Familjen Addams men inte det minsta lustig, genomsyrar hela berättelsen. Har man väl lärt känna Constance och hennes knepiga lillasyster i det öde slottet i skogsdungen ovanför staden, så lär man aldrig glömma dem igen.