Havets hundar

Bokens titel: Havets hundar
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 375

Ni som hängt med här ett tag, vet att jag älskar historia. Vikingatiden ligger mig extra varmt om hjärtat; som jag berättat här tidigare så har jag själv numera en uppsättning vikingatida kläder och smycken. Jag har tillbringat en del av min sommar med att åka på vikingamarknader, besöka runstenar och hällristningar samt prata med barn om vikingatiden.

Min hund vid en av runstenarna vi besökte i somras.

Såklart jag är nyfiken på den här nya boken! Författaren kände jag till från Historiska Medias serie om Släkten (romanserien om en ring som ärvs genom generationer i ett årtusende). Hennes bok hör helt klart till de bästa av de nio jag läst i den sviten.

Om jag börjar med det negativa: Det är så plågsamt tydligt att "Havets hundar" är första boken av flera. Den här boken laddar så uppenbart för de följande. Det är inte riktigt schysst mot läsaren. Ge oss en hyfsat fristående roman som är komplett i sig själv, snegla inte så förbaskat på fortsättningen! Det känns för mycket som säljtaktik.

Det positiva då? Agneta Arnesson Westerdahl har uppenbarligen gjort god research och hon broderar inte ut med gullegulligt trams utan låter vikingatidens folk leva så slitsamt, smutsigt och farligt som de gjorde. Det är tydligt att hon är arkeolog och tycker om att berätta om hur folk levde och dog. Det är också lätt att föreställa sig husen och markerna där romanfigurerna lever.

Det vilar något lugnt och rogivande över berättelsen - tiden går sin gilla gång, det är sällan bråttom och saker får ta den tid de tar. Årstidsväxlingarna och naturen beskrivs väldigt fint, men utan att det tar plats, mer som en inramning. I det glest befolkade Norden kan man rida i dagar utan att träffa på en by eller segla en vecka utan att hitta en hamn. Där kan någon dö, men det tar halvår innan ryktet nått de berörda. Jag tycker om tempot, lunken.

Berättelsen kretsar kring den unga Saga. Hennes familj skulle helt klart klassas som dysfunktionell, om det vore idag. Efter ett våldsamt gräl flyr hon från släktgården i sydligaste Norge, kliver ombord på ett skepp för att via Danmark ta sig till Gotland på Sveriges östkust. Många människor hjälper henne på vägen, men det finns även åtskilliga som gärna skulle se henne död eller tillfångatagen.

I en av de hjälpande familjerna träffar hon två stiliga halvbröder, som givetvis blir förälskade i henne. I en annan familj dyker ytterligare en ung man upp, som blir kär i henne. Min omedelbara tanke är: "Nu kommer Saga att välja en av dem, men det visar sig vara fel kille; hon skulle valt en annan, men förstår det inte förrän det är försent. Och den tredje kommer att dö, för det är närmast obligatoriskt...." Jag ska inte avslöja vad som faktiskt sker, men mina tankegångar var inte helt fel (och det stör mig). Därmed inte sagt att boken är förutsägbar, för den bjuder på en hel del andra överraskningar som jag verkligen inte räknat med.

Fotot tog jag på Stallarholmens vikingamarknad i somras.

Mycket trevlig bok om vikingatidens människor; från trälar till kungafamiljer och alla däremellan. Nu räknar jag med att berättelsen fortsätter med Sagas dotter i huvudrollen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattas mycket!

Mumin - femte volymen

Bokens titel: Mumin - femte volymen
Författare: Tove Jansson
Originalets titel: The Complete Tove Jansson Comic Strip
Förlag: Alfabeta förlag, 2011
Antal sidor: 86

Jag erkände för en vän att jag aldrig läst Tove Janssons Muminböcker (var rädd för dem när jag var liten) och hon svarade "Men du har väl läst serierna?". Det hade jag inte, för jag visste inte ens att de existerade.

Ett dussin Mumin-romaner som gett upphov till tecknade filmer, teveserier och tusentals porslinsmuggar - det var vad jag kände till om de vita trollen.

Så jag fick en fantastiskt fin, inbunden bok om Mumintrollen av henne. Det är den femte volymen, de fyra tidigare har andra färger (och innehåller givetvis andra serier). Så supersnygg så man kunde ha den framme som coffee table-bok.

Jag förstår mig inte riktigt på den här familjen, ärligt talat. De säger mig just inget. Jag har tänkt att Tove Jansson är en livserfaren, klok person som människor ser upp till - och att hennes figurer därför ska klämma ur sig smarta saker om livet, döden och framför allt hösten (fråga mig inte varför...) Men gör de verkligen det? Eller så är det så många metaforer här, som går mig totalt förbi.

Muminfamiljen ska gå till sängs för att vintern nalkas - de går tydligen i ide - och deras hem fylls successivt av gäster, som de aldrig bett om. Krävande gäster, till råga på allt!

Men så växlar historien spår och börjar plötsligt handla om hur både familjemedlemmarna (som ger upp drömmen om att sova hela vintern eftersom de ideligen blir störda) och deras gäster har mängder av hemligheter som de inte vill berätta för varann.

Fanns det någon sens moral här, som gick mig helt förbi? Det är en trevlig serie men för mig är den just inte mycket mer. Hur har det kunnat bli en hel industri kring dessa? Det är lättare att begripa Bamse, som kämpar mot kapitalister som Krösus Sork och mobbare som Reinard Räv.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Läsning som superkraft

Hittade den här gamla plastpåsen bland mina prylar; från Göteborgs stadsbibliotek. "Böcker var hans superkraft" står det.

Tänk vad många gånger det har hjälpt mig i livet, det att jag läser så mycket!

Jag har fått åtskilliga uppdrag bara för att kunderna fått klart för sig att jag läser mycket och kan hjälpa dem med deras texter. Jag skulle inte säga att böcker är min superkraft, eller ens att läsning eller litteratur är det. Men att något som är nöje, avkoppling och njutning för mig kan bidra till att jag får nya vänner (genom bloggen), nya uppdrag (som korrekturläsare och copywriter) och nya upplevelser (som Augustpriset, diverse release- och mingelfester, åtskilliga bokfrukostar och författarsamtal) - det är rätt fantastiskt.

Vårt eget bibliotek ger inte bort så här snygga plastpåsar men de har många bra grejer för sig. Nu har vi skrotat kvällarna för nyanlända-som-snackar-med-oss-infödda-över-en-kopp-kaffe men bibblan har många andra roliga temakvällar och projekt. Bra! Litteratur får gärna ta plats, läsning får gärna uppmuntras.

I tystnaden begravd

Bokens titel: I tystnaden begravd
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & c:o, 2018
Antal sidor: 409

Jag har läst ett par böcker av Alsterdal tidigare, och varit imponerad av både språket, intrigerna och den gedigna researchen. Den här boken får jag säga samma sak om: hon är enormt skicklig med orden och det märks att insamlandet av bakgrundsfakta är en stor del av skrivprocessen.

Det ena spåret är jag inte särskilt förtjust i, vilket mest beror på att jag är komplett ointresserad av de där brottslingarna som är de kriminellas motsvarighet till kungar och presidenter; de värsta och mest kallhamrade yrkesmördarna som är rika som troll och tycks sakna allt samvete.

De andra spåret gillar jag desto mer! När jag gick i skolan fick vi aldrig höra talas om att svenskar åkte till Sovjet för att vara med om att bygga upp det utopiska kommunistiska samhälle där alla var jämlikar. Däremot har jag läst en hel del om det i skönlitterära böcker som vuxen (tänker exempelvis på Johan Theorins "Rörgast") och blivit rätt upprörd över att det kapitlet i svensk historia helt har tigits ihjäl i skolböckerna.

Romanens Katrine åker upp till byn Kivikangas i Tornedalen efter att ha upptäckt att hennes dementa mor äger ett hus där, som ingen i familjen tidigare känt till. Katrine har just fått sparken som journalist på Sveriges Radio, hon har en fästman i London men längtar inte så mycket tillbaka till honom och hennes relation till mamman är inte heller lysande. Kanske kan huset vara värt en massa pengar? Bäst att åtminstone se det innan det säljs.

När hon kommer upp till Tornedalen och de vita vidderna, tystnaden, stillheten, de gamla husen och de få invånarna som bor kvar inser hon att det inte är så lätt att göra sig av med huset. Där finns foton av hennes mormor och byborna börjar berätta om hennes okände morfar, mannen som hon knappt hört talas om eftersom hennes mamma vuxit upp utan sin far. Vem var han? Hon får snart veta att han tog sig till Sovjet i början av 1930-talet men att livet där blev allt annat än vad han hade drömt om.

Jag var helt fast i boken! I de delar som handlar om Katrine och Tornedalen, i de delar som handlar om hennes morfar när han var ung kommunist - men inte i de delar som handlar om den ryska maffian av idag.

Mitt omdöme: En riktigt bra bok! Av förlaget kallas den "både en kriminalroman och en storslagen, svart släktkrönika" - men där har de tagit i så de spricker. Kan vi inte spara ord som "storslagen" till det verkligt storslagna? Och så mycket till kriminalroman vet jag inte heller om det är. Men en lärorik, fängslande spänningsroman om en släkts öden!

Länk till boken på Adlibris: POCKET
Länk till boken på Bokus: POCKET

Förgänglig framgång

Jag har funderat mycket på det där med att vara en lyckad människa. En lycklig människa behöver ju inte vara lyckad. En lyckad människa borde däremot vara lycklig. Och jag har grubblat över vad som är framgång, hur man uppnår den, hur man definierar den, hur man håller kvar vid den.

Jag har mycket att vara lycklig för.

Att jag lever! Det är minsann inte alla som gör det. Jag får ibland små rysningar av olust när jag tänker att jag fyllde 52 häromdagen. Hur kunde jag bli så gammal så fort? Samtidigt: vad underbart att jag faktiskt lever och är frisk. Att just jag helt oförtjänt fått lyckan att finnas till och finnas kvar.

Jag var med och vallade får i somras. Underbar upplevelse!

Framgång är ett kapitel för sig, eller en hel bok snarare. Vad som gör en till en "lyckad" människa. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det. Det är inte lätt att vara enmansföretagare, det kan jag säga. Åtminstone inte om man valt något så dumt som grafisk formgivning, fotografering, korrekturläsning och annat kreativt - allt sånt som är mitt yrke.

Jag slåss mot stora konkurrenter som slurpar i sig alla attraktiva uppdrag och vinner alla upphandlingar, jag slåss mot folk som jobbar snudd på gratis bara för att få in en fot på arbetsmarknaden, jag slåss mot den billiga arbetskraften i Indien som alla når med ett knapptryck nuförtiden.

Det är svårt att leva på att vara konstnärlig. Jag borde blivit elektriker eller geriatriker, då skulle jag inte behövt tänka de här tankarna. Varje dag hoppas jag kunna dra in nya uppdrag, göra ett bra jobb och ta betalt så jag får ihop till en vettig månadslön.

Vänner och släktingar som sitter på trygga anställningar med sex veckors semester, rätt att vabba, möjlighet att få sjukpenning och som kan gå hem från jobbet en fredag utan att behöva tänka på arbetsuppgifter förrän på måndag morgon igen - de har svårt att förstå den konstanta pressen.

Alltid vara presentabel, sitt bästa jag, tillgänglig, serviceinriktad, framåt.

Jag har drivit eget i 18 år nu och stortrivs på många vis. Jag får göra det jag älskar att göra! Men kampen om jobbet hårdnar och jag kan inte luta mig mot en deltidstjänst (som många gör) eller en partner (som många andra gör) eller ett långt uppdrag (gode gud kan någon ge mig ett tvåårskontrakt på ett magasin som jag får layouta?!)

Jag har tre stora intressen där jag kan vila ut, hämta kraft och bli inspirerad: läsning, friluftsliv och fotografering. Med läsningen kom den här bloggen och i våras startade jag Boktankens Instagram-konto. Det gick superbra, på fem månader hade jag fått 500 följare (några lämnade dock i någon sorts trots-anfall när de fick veta att jag hade nått upp till den magiska siffran).

Frågan är bara: levererar jag något? Nej. Varken här på bloggen eller på Instagram, för tillfället. Jag borde väl skriva något varenda dag, det gör ju jättemånga andra.

Vilka åtaganden har man som bokbloggare? Knappt några, skulle jag tro, förutom att inte ta emot recensions-ex om man inte tänker läsa dem.

Ändå känner jag ofta: jag borde skriva något. Bevisligen lyckas ju andra bokbloggare och "bookstagrammare" (visst är det så de kallar sig?) klämma ur sig stajlade foton av en nyligen utläst bok varannan dag. Hur bär de sig åt?! Jag hinner inte. Jag hinner varken läsa, ta fina bilder, skriva analyser eller hitta på roliga utmaningar.

Mitt enda fokus just nu är företaget. Det låter så förbannat krasst, kapitalistiskt och tråkigt - men så är det. Jag är medelålders och i mediavärlden är åldernojorna många och ungdomsfixeringen stor. Jag kan inte längre räkna med att det är huggsexa om mina kunskaper, utan jag måste hela tiden hålla mig framme.

Jag är i alla fall glad för de små meddelanden som emellanåt dyker upp från omtänksamma bloggare och de böcker som ibland skickas till mig av förhoppningsfulla förlag. Jag har inte gett upp! Jag kommer tillbaka! Jag ska bara få ordning på mitt liv först.