Stockholm läser

Jag brukar hålla ögonen på "Stockholm läser", det är himla kul att se vilken bok som väljs till årets stockholmsbok.

Tidigare år har det bland annat varit "Kungsgatan" av Ivar Lo-Johansson, "Norrtullsligan" av Elin Wägner, kultboken "Barnens ö" av P. C. Jersild, "Var det bra så?" av Lena Andersson, klassikern "En dåres försvarstal" av August Strindberg, fantastiska "Mina drömmars stad" av Per Anders Fogelström (såklart!) och en av mina favoritböcker: "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen. Förra året var det dock någon konstig bok som jag inte alls kände för att läsa...

Det är vettiga kriterier för "Stockholm läser", tycker jag. Bokens handling ska helt eller delvis utspela sig i Stockholm, författaren ska ha tydlig anknytning till Stockholm. Boken får inte vara alltför omfångsrik, den ska locka både män och kvinnor till läsning, vara äldre än 15 år (därmed är nyss utlästa "1793" ute ur leken för de närmaste 14 åren...) och den ska lämpa sig för diskussioner - författarsamtal - debatter - stadsvandringar etc.

Stadsbiblioteket i Stockholm har lagt ut små ledtrådar på sin hemsida den senaste veckan, men det var först idag de avslöjade vilken bok som är vald. Nu vet jag vilken boken är (dock har inte Stadsbiblioteket lagt ut det på sin hemsida eller Facebook-sida än) och det var ett väldigt bra val. Så pass att jag kanske själv väljer den boken för en kommande bokklubbsträff, faktiskt...

Allt var inte bättre förr

Visst är det bra; först skryter jag om mina 200.000 besök - och sedan går jag i ide?! Inte vidare sympatiskt. Så blir det när verkligheten kommer emellan. 

Jag har under den gångna veckan läst Niklas Natt och Dags "1793", säkert sist i Sverige. Inte för att jag inte velat läsa den tidigare, men ibland får man invänta pocketutgåvan och en lucka i all annan läsning.

"1793" är en fantastisk bok på många vis. Den påverkade mig så mycket att jag drömde om den på nätterna - alla de där hemskheterna som huvudpersonerna råkar ut för.

Det var inte bättre förr. Om det är något jag bär med mig av den här storsäljaren så är det svälten, kylan, supandet, hungern, de svåra sjukdomarna, det hårda slitet. Och allra mest: maktlösheten! Fy tusan vad vi människor utnyttjar varann. 

En femtedels miljon, imponerande!

Inte så tokigt, va?

Egentligen kan man ju knappast mäta bloggens framgång i antalet sidvisningar. Det intressanta (för förlagen) är ju hur lång tid det tagit att skramla ihop tvåhundratusen sidvisningar - är det från 2003 eller från förra sommaren? Det har förstås avgörande betydelse.

För mig spelar det dock ingen som helst roll. Jag är mest bara lycklig och fascinerad över att det överhuvudtaget finns folk som vill gå in och läsa på bloggen så pass frekvent och uthålligt.

2015, 2016, 2017 och 2018 - drygt fyra år är det sedan jag bestämde mig för att inte bara lägga in ett kilometerlångt inlägg varannan vecka, utan faktiskt satsa på en mer aktiv närvaro på bloggen. Skriva oftare, skriva kortare, surfa runt mer, kommentera andras bloggar, engagera mig. De första åren jag skrev tillförde inte så mycket för läsarna skulle jag tro.

Tack alla fina läsare och bokbloggarvänner för att ni håller liv i Boktanken!

Nuckan

Bokens titel: Nuckan
Författare: Malin Lindroth
Förlag: Norstedts, 2018
Antal sidor: 117

Den illgröna lilla boken i danskt band kallas för "en essäistisk berättelse" och det är nog en bra beskrivning. Malin Lindroth berättar på ett väldigt krasst och utlämnande sätt om hur det är att vara den ratade. Hon som aldrig hittar en livskamrat, trots att hon längtar och försöker så förtvivlat. Hon som alltid blir vald sist, som aldrig klarar konkurrensen. Hon som ofrivilligt får leva ensam, trots att hon verkligen vill leva med någon.

Det är ingen lång text, men den är stark och mycket berörande. Jag fastnar särskilt för det där med att vi lär redan våra små barn att man förväntas leva i par, att "det finns någon för alla", att det är skamligt att inte vara vald till hustru, flickvän, partner.

Att vara "nucka" är inte att vara singel, det är författaren noga med. Den som är singel tenderar ofta att ha avslutat ett förhållande och njuter av ensamlivet innan det är dags för nästa relation. Inte ens änkor är nuckor, de har ofta haft ett långt liv tillsammans med någon.

Men det finns ju en massa kvinnor - för nu är det just ensamma kvinnor det handlar om, inte män så mycket - som faktiskt aldrig har haft ett längre förhållande, varit gifta, levt ihop med någon. De är den där trevliga kompisen, snälla mostern, schyssta tjejen, kanske någon man har sex med - men ingen man delar livet med.

Jag blev väldigt berörd av Lindroths lilla essä, det är en sorglig bok men med stor revanschlusta!

Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND
Länk till boken på Bokus: DANSKT BAND

Bokbloggsjerka: bästa barnboken

Annikas bokbloggsjerka har en ny fråga varje fredag och denna vecka är det "Vilken är den bästa barnboken/ungdomsboken som någonsin skrivits?" En naturligtvis fullständigt omöjlig sak att besvara!

Det är lätt att säga Harry Potter, men jag läste den som vuxen och tycker den passar alla åldrar - det är inte en barnbok för mig. Så jag tänker tillbaka på min egen barndom istället. Vad gillade jag då? "Emil i Lönneberga" - det var tre böcker och jag läste dem om och om igen. "Kajsa Kavat" av samma författare - en bok med små korta sagor, helt underbar.

Jag lärde mig läsa när jag var fyra och sedan dess har jag varit en bokslukare med stor förkärlek för mystiska världar parallellt med vår egen. "Huset Ardens gåta" av Edith Nesbit är en sådan. "Tordyveln flyger i skymningen" av Maria Gripe är en annan.

Och den bästa av dem alla då: Narnia! Det finns väl ingenting som går upp mot C. S. Lewis serie om lejonet Aslan och alla de engelska barnen som på olika vis hamnar i Narnia-världen. Jag har mer eller mindre läst sönder mina gamla exemplar från 70-talet. (Bäst är "Häxan och lejonet", här på bilden mitt ex från 1975.)

Nu som vuxen ser jag bibliska referenser överallt i texterna - inte bara i det godmodiga, ädla lejonet Aslan - men allt sånt gick mig helt förbi som barn (tack och lov).

Helgfrågan om att avsluta en serie innan slutet

Den här ligger oläst i min bokhylla och jag misstänker att det inte längre är den nyaste i serien 

utan att det tillkommit ytterligare några Lynley-tegelstenar.

Mias bokhörna har Helgfrågan på torsdagar och denna vecka lyder den: "Har du avslutat någon serie för att den blivit superdålig?".

Njaaaaa, inte som jag kan påminna mig. Teveserier har jag många gånger slutat följa men bokserier brukar jag nog läsa klart. Med serie menar jag när det är mer än bara en trilogi.

Böckerna i Elizabeth Georges serie om kommissarie Lynley har jag varenda en (tror jag) men nu har det kommit nya böcker som jag inte vet om jag har köpt eller inte för alla omslagen ser ju likadana ut och alla har ungefär samma titlar... De är säkert uppe i ungefär hundra stycken (nåja) så jag har ingen koll längre. Alla är så snarlika varann och det går åratal mellan gångerna då jag läser.

Och de olästa som ligger i bokhyllan måste jag googla på för att veta vilken av dem jag ska hugga in på först.

Det var vi

Bokens titel: Det var vi

Författare: Golnaz Hashemzadeh Bonde

Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2018

Antal sidor: 220

Det unga paret Nahid och Masood flyr från Iran med sin lilla dotter, efter att de har deltagit i demonstrationer mot regimen och sett flera av sina bästa vänner dödas eller föras bort för att aldrig mer höras av. De hamnar i Sverige och bygger upp en ny tillvaro här, men de både plågsamma och ljuva minnena från hemlandet lämnar dem aldrig. 

Nu har trettio år gått, Masood är död och Nahid - som rimligen bara är i femtioårsåldern - har just fått veta att hon har obotlig cancer. I sin förtvivlan, bitterhet och självömkan anklagar hon allt och alla. Varför får hon inte leva längre än så här?! Varför är hennes väninnor i Iran fortfarande vid liv, de som inte flydde utan stannade kvar?! Finns det ingen rättvisa alls? Hon tar ut mycket av sin frustration på Aram, den numera vuxna dottern som levt nästan hela sitt liv i Sverige.

Det här är tveklöst en av de bästa böckerna jag läst på mycket, mycket länge! Den grep tag i mig fullständigt och det berodde nog till stor del på det alldeles fantastiska språket. Korta, kärnfulla meningar. 

Jag kan ofta tycka att det är söndertjatat att växla mellan dåtid och nutid (känns som att alla gör det, hela tiden!) men i den här boken stör jag mig inte det minsta på förflyttningarna mellan universitetsungdomarnas dödsföraktande revolt mot regimen och den trettio år äldre kvinnans tankar om livet, sjukdomen, döden när hon sitter ensam i Sverige.

Nahid längtar till värmen, sanden och det myllrande livet i Iran men älskar samtidigt den svenska skogen och ser trädens starka rötter som det som håller oss kvar här, som gör att vi är svåra att rycka upp eller välta omkull. Hon hoppas att hennes dotter och ofödda barnbarn ska få de där rötterna som gör dem starka och håller dem kvar. 

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN

Länk till boken på Bokus: POCKET

Stora små lögner

Bokens titel: Stora små lögner
Författare: Liane Moriarty
Originalets titel: Big Little Lies
Översättare: Anna Strandberg
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2016
Antal sidor: 442

Madeline är en sån där människa man kan bli smått galen på: högljudd, tar plats, alltid i centrum, utseendefixerad. Boken börjar samma dag som Madeline fyller 40 år och vrickar foten i sina högklackade skor, eftersom hon stannar bilen vid ett rödljus och öppnar dörren och springer fram till en annan väntande bil för att skälla ut dess förare som fipplar med mobilen.

Madeline blir ompysslad av en ung kvinna, Jane, som visar sig ha exakt samma ärende: de ska nämligen båda två åka till skolan med sina femåringar som denna dag har introduktion i förskoleklassen. Jane är bara 24 och därmed så mycket yngre än alla de andra mammorna att de flesta tar henne för au pair. In i handlingen kommer sedan Celeste, den stormrika och vansinnigt vackra tvillingmamman vars söner också ska gå i klassen - och som även hon är en av Madelines vänner.

De här tre kvinnorna är bokens stomme. Sedan kryllar det av makar, ex-män, pojkvänner och frånvarande pappor också. För att inte tala om alla dessa mammor till andra femåringar! Men det knyts ihop snyggt och är inte svårt att hänga med i vem som är vem. De tre kvinnornas vänskap är fint beskriven och författaren är skicklig på att gradvis ge karaktärerna mer och mer djup.

Redan i första kapitlet får vi veta att det kommer att inträffa ett dödsfall på skolans föräldrajippo ett halvår senare. Vem som är död vet vi inte och inte heller vem som orsakat det hela. Tyvärr förstör författarens upplägg så mycket för mig: de flesta kapitel avslutas med infantila och högst osannolika citat från företrädesvis mammorna i klassen då de utfrågas av en polis. Det de säger är så urbota korkat:

Gabrielle: "Celeste såg fantastisk ut, förstås. Jag har med egna ögon sett hur hon stoppar i sig kolhydrater utan att blinka, så kom inte och säg att det finns någon rättvisa här i världen."

Bonnie: "Vi hade faktiskt ingen möjlighet att komma på introduktionsdagen för vi var på en familjeretreat med healing i Byron Bay. Det var en otroligt andlig upplevelse. Du kan få adressen till deras webbsida om du vill."

Tänker er såna imbecilla kommentarer boken igenom, det är bedrövligt och drar ner mitt betyg rejält. Finns det någon som snackar på det viset i ett polisförhör?

Egentligen är det här en riktigt bra historia om vänskap, lojalitet och skuld. I boken figurerar ett ganska stort antal kvinnor som blivit våldtagna, utnyttjade, misshandlade eller vars män varit otrogna. Viktiga berättelser förpackade på feelgood-vis (hur man nu lyckas med den bedriften, men det gör faktiskt Liane Moriarty).

Mitt omdöme: Det är en bra bok och den är lättläst, men sluta tramsa med läsarna.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Feelgood-larv

Plötslig feberattack med temp på över 39,6. Orkar inte jobba. Ligger i sängen och huttrar och låter jättehunden ligga nära mig (vilket hon inte får i vanliga fall) för att värma mig.

Försöker läsa "Stora små lögner" av Liane Moriarty, men hittills är den mest larvig. Varför måste man skriva larvigt till vuxna människor?!

Är provocerad. Tror inte det beror på feberdimmorna.

Tre fenomenala

Det nya året har inletts fenomenalt bra, när det gäller läsningen: Jag har just läst ut "Nuckan" som verkligen berörde mig och är skriven med otroligt flyt i texten. (Sedan myspysiga "Morden på Mörkö" som jag redan berättat om.) Nu slalomläser jag "Det var vi" som är alldeles fantastisk och förstås den underbara "Mamma är galen och pappa är full" som är precis så bra som jag trodde på förhand. Vilka härliga böcker!

Morden på Mörkö

Bokens titel: Morden på Mörkö

Författare: Samuel Karlsson

Förlag: Lind & c:o, 2019

Antal sidor: 363

Inget av allt det här hade naturligtvis kunnat hända, men vad spelar det för roll? En härligt underhållande och oblodig deckare är det, som utspelas i nutid på en stor, fiktiv ö i Tjust skärgård utanför Västervik.

Polisen Jessica först och främst: många pluspoäng för hur hon framställs! Hon är rimligen inte så himla ung, eftersom hon refererar till huvudpersonerna (sisådär 39-42 år om jag räknat rätt) som yngre än henne. Vi får inte heller veta något om hennes utseende, vilket jag uppskattar, men hon är tuff och orädd och kan klättra uppför branta berg och bära tunga grejer vilket är befriande att läsa även om en kvinna. 

Är det vanligt att poliser gapar oförskämdheter när de förhör misstänkta eller att de aningslöst berättar om ledtrådar och alibin för andra misstänkta under pågående mordjakter?! Skulle inte tro det. Men sån är Jessica och därför är hon en ganska osannolik polis. 

Kul idé att låta henne starta ett mikrobryggeri också - det är väl den stora grejen efter mindfulness, yoga, mountainbike-cykling, surdegsbrödsbakande och biodling...

Jessica är alltså uppvuxen på Mörkö och har återvänt dit för att ta över sin fars konstnärsateljé och förvandla den till bryggeri för att göra eget öl. Hon tycker att polisjobbet är slitsamt. Så jobbigt för henne att en storm - som varar oavbrutet i ungefär en vecka! - drar in över ön och omöjliggör för färjor och andra båtar att ta sig till och från platsen. 

Såklart dör både en och flera personer just när stormen kastar sig över klipphällar och granskogar på ön. Såklart försvinner en ung kvinna och såklart går ett gäng grannsamverkare ihop sig med högafflar och brinnande facklor för att dunka vett i skallen på några nyanlända flyktingar. Och stackars polisen Jessica står ensam där i sina försök att luska reda på mördaren och motiven...

Mitt omdöme: Ganska mycket av en 2019 års Maria Lang, tycker jag. Inga krossade skallar, inga blodiga slaktarknivar, men många döda och en ivrig detektiv i ett geografiskt avgränsat område. Det är inte lysande litteratur men utmärkt nöjessträckläsning som bjuder på åtskilliga vändningar, finter och luringar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

Till en eventuell pocketutgåva kanske ni ska ändra knasigheterna på s. 227-228 där Jessica först lämnar ett lik och kör därifrån för att en sida senare täcka över samma lik och köra därifrån (en första gång, igen...).

Böcker jag ville läsa men inte hann med

Johannas deckarhörna undrar vilka böcker vi ville läsa förra året - men inte hann med. Tja, hundrafyrtioelva tusen, känns det som! Men några ska jag väl kunna välja ut:

Handbok för demokrater - om hur en enskild människa kan agera för att bevara och stärka demokratin. Den skulle jag velat läsa!

Swede Hollow - om de svenskar som emigrerat från Sverige och bosatt sig i Minnesota, USA. Jag har själv bott i närheten av St. Paul (där slumkvarteret Swede Hollow ligger) ett år som utbytesstudent.

Svälten - om hungeråren i Sverige 1867-1869. Nu har jag nämnt den lite för många gånger antagligen, men det är den boken jag verkligen ville läsa men ändå inte hann... Förhoppningsvis kommer den i pocket snart.

Nina i knipa - en Bamse-serie som John Ajvide Lindqvist gjort om till en läskig novell för barn. Jag hade jättegärna velat läsa den, men hittade den aldrig. Nu ser jag att man skulle begett sig till en Pressbyrån för att köpa den (men vi har ingen sån kiosk här). Suck.

The Soundtrack of My Blog: Ögonblicksbilder ur ett liv

Finns det någon musik som sammanfattar min bokblogg? Jag har aldrig ens tänkt i de banorna - men när Kulturkollo bjöd in till "The Soundtrack of My Blog" så började jag fundera.

Vad kan man säga om Boktanken?

1. Det handlar i stort sett bara om just böcker.
2. Jag tar (nästan) alla foton själv.

3. Jag har en ambition att läsa samtliga Augustprisvinnare.

Vad kan man säga om min läsning?

1. Ofta inriktad på svenska författare.

2. Handlar i hög grad om kvinnor.

3. Mestadels skönlitterär.

Vad är då ett "soundtrack" till min blogg? 

Måste ju vara något av och med en svensk artist, tänker jag. Och det bör handla om livet, döden, kärleken och vemodet, det sprudlande och det dämpade. De där små fragmenten som glöms bort eller minns för all framtid. Ögonblicken.

Jag väljer två vackra sånger: Cornelis "Sommarkort - En stund på jorden" och Menkes "Moln". Båda två är såna som jag kan lyssna på hur många gånger som helst! Extra roligt är väl att Menkes vackra visa är en tonsatt dikt av Karin Boye - passar perfekt på en bokblogg.

Somliga säger vi lever i evighet

fast döden är det sannaste som de vet.

Andra säger lyckan finns i ett ögonblick

fast de aldrig hann ifatt det de fick.

I kärlek och hat,

fiende, kamrat.

Glädje och sorg,

hydda och borg.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid

när de dansar, när vi dansar.

En stund på jorden.

---

Majestätiska moln

Genom livet, genom döden

Gå de leende fram

I en strålande sols sken

Utan skymmande oro

I eter så klart ren

Gå med storstilat

stilla förakt för sina öden.

Som att sälja isglass på Antarktis

Jag har just läst ut "Morden på Mörkö" - men jag får nog inte säga något om den än på ett par dagar, för jag misstänker att recensionsdatum är den 10 januari. 

Såg att eminenta Boktugg har låtit bokens författare Samuel Karlsson skriva ett gästinlägg om sin nya deckare. Mycket underhållande och jag misstänker att han har plågsamt rätt dessutom...

Läs HÄR om hur svårt det är att få en bok utgiven och hur ännu mycket svårare det sedan är att hitta en agent (de finns knappt i den verkliga världen) och därefter synas på Akademibokhandeln eller få sin förvirrade moster att läsa boken som hon köpt av en bara för att vara hygglig.

Heja Samuel, du har ju bevisligen lyckats stånga dig förbi åtskilliga av hindren du räknar upp! Inte för att jag tror att du hittar hit, men nu har åtminstone EN bloggare uppmärksammat din bok.

Bäst var-dag!

Bokens titel: Bäst var-dag!

Författare: Maria Brandel och Siv Svendsen

Illustratör: Leif Wärme

Förlag: Brandel och Skogsborg AB, 2018

Antal sidor: 139 + extra

När jag köpte hund (år 2011) fick jag ganska omgående höra talas om hundtränare som ansågs extra bra. En av dem var Maria Brandel. 

Jag har följt henne lite i periferin sedan dess och jag köpte hennes storsäljare om hur man tränar sin hundvalp till att bli en stjärna. Läsningen fick jag traggla som en skolbok; kollade på DVD:n istället men somnade. Ledsen, men det är sant. 

Jag lärde mig en läxa: man ska inte tro att en aldrig så snygg och pedagogisk bok kan få en hängiven något som man redan från början har aversioner mot. Min valp blev ingen stjärna och det var inte hundens fel utan hade bara att göra med att jag tycker det är för tråkigt med lydnadsträning.

Här är en bok som jag däremot föll för redan på Maria Brandels hemsida: "Vårt mål med den här boken är att precis alla kan och vill läsa den. Den ska vara så enkel att alla förstår och blir motiverade att träna sin hund." Och jodå, precis så enkel är den faktiskt!

Det är kortfattat, tydligt och enkelt skrivet. Varje uppslag är rikt illustrerat i ganska barnsliga teckningar. Övningarna är sånt som att komma på inkallning, gå fint i koppel, lämna tillbaka leksaker, kunna passera andra hundar utan problem, gå in i buren. 

Allt är tydligt formulerat och man förstår tanken bakom varför man ska bete sig på ett visst sätt. Vad vill du uppnå? Varför vill du det? Så här kan du prova att göra!

Mitt omdöme: Andra läsare har kommenterat att Brandels och Svendsens bok borde vara obligatorisk på valp- och allmänlydnadskurser. Själv tänker jag tvärtom: det här är den givna kurslitteraturen för den som bor för långt ifrån en brukshundklubb eller av andra anledningar inte kan ta sig till en ledarledd träning. Perfekta hemmastudier!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Länk till boken på Jami Hundsport: INBUNDEN

Länk till boken på Svenska Brukshundklubben: INBUNDEN

Paddington lämnar spår till frukost

Vanligen gör jag min egen apelsinmarmelad, men ibland köper vi någon engelsk istället. Robertson´s Scotch brukar vara god! Men har ni sett att de börjat med citat från Paddington i locken?! Jag gillar inte alls den där fåniga björnen - tycker inte om Nalle Puh heller, för den delen - men däremot är det himla roligt att få små budskap när man öppnar en syltburk.

"Paddington rarely goes anywhere without a Marmalade sandwich tucked under his hat in case of emergencies."

"On holiday Mr Brown asked Paddington to map read, the family got lost when Paddington mistook some Marmalade peel for a road."