Glad påsk!

I år tänker jag försöka ta ledigt under påsken, lata mig och läsa. Skärtorsdagen ägnades åt jobb, långfredagen åt att besöka mitt föräldrahem med resten av släkten (det är vansinnigt tomt utan mamma och jag kommer på mig själv med att bita ihop, le och pladdra på om ingenting...).

Dagen idag, påskafton, var en höjdare eftersom alla mina tre (stora) barn var hemma och åt en mysig påsklunch samt spelade spel och umgicks. De krävde också att jag skulle gömma påskäggen med godis - jag trodde de hade vuxit ifrån det men tydligen ingick det i ritualen som måste följas.

Nu ska jag unna mig lite slötid och försöka att inte ens tänka på jobbet, deklarationen, stöket i tvättstugan eller allt annat jag borde ta itu med. Glad påsk!

Släktingarna som klarade sig undan pesten

Apropå mina anfäders förehavanden i Stockholm under tiden för pesten 1710, så har jag börjat rota i alla släktforskningspapper min mamma skrivit ihop. Jag lovade författaren Magnus Västerbro - som skrev om pesten i Stockholm - att återkomma när jag hade hittat något.

Det här kan vara hur tråkigt som helst för utomstående, men jag hade i alla fall roligt medan jag läste och letade. Håll till godo, ni som önskar:

Bilden har jag lånat från sajten WikiZero

Jürgen Dargeman kom omkring 1640 från Wolgast i Pommern till Stockholm. Han var verksam som guldsmed fram till sin död. Han har bland annat gjort drottning Kristinas kröningspistoler (finns i Livrustkammaren, Stockholms slott) och arvfurstekronan för Karl (X) Gustav (finns i Skattkammaren, Stockholms slott).

Kronan är av ålderdomlig typ och består av en kronring med åtta höga spiror runtom, i princip spetsiga trianglar av guldplåt med en pärla på toppen. Kronan är helt översållad med utsökta ornament, bladslingor, blommor, knoppar av guld med emaljdekor och ett stort antal ädelstenar; diamanter, rubiner och mitt fram en stor safir.

Arvfurstekronan tillkom i samband med kröningen av drottning Kristina, Gustav II Adolfs dotter. Hennes kröning hade planerats i sex år och skulle bli ett lysande skådespel i Stockholm 1650.
Enorma summor lades ned på ny rekvisita. Ändå glömde man bort en så viktig sak som att tronföljaren, drottningens kusin Karl Gustav, enligt traditionen skulle bära en speciell dräkt med tillhörande hatt med stort brätte och egen krona.

Det var den blivande drottningen själv som påminde riksrådet om denna sed, men då återstod bara sjutton dagar till kröningen!

Guldsmeden Jürgen Dargeman fick beställningen på kronan och kunde utkvittera 200 dukater. Det var nu en vecka kvar till kröningen och tiden var för kort för nytillverkning. Man beslöt att kronringen och spirorna skulle nytillverkas i guldplåt, medan dekoren skulle tas från den drottningkrona som tillverkats åt Kristina den äldre (Gustav II Adolfs mor). Dargeman tillverkade och monterade de utsökta, med emalj dekorerade, guldsmidesornamenten på den blanka guldstommen och tillfogade infattade ädelstenar.

--

Sankt Jacobs kyrka i Stockholm.

Den 26 november 1644 vigdes kungliga guldsmeden Jürgen Dargeman och jungfru Karin (på något ställe kallad Katarina) Bergbom i Tyska kyrkan. De bodde i nuvarande Gamla stan i Stockholm och alla deras elva barn döptes i Tyska kyrkan. De barn som dog som små begravdes i Jakobs kyrka.

Barnen var fem döttrar och sex söner:
Dorotea f. 1645
Margareta f. 1647
Katarina f. 1649
Maria f. 1651, död 1654, 3 år
Georg f. 1652, död 1652, nyfödd
Baltasar f. 1653
Jürgen f. 1655
Peter f. 1657
Jakob f. 1658
Johan f. 1661
Maria f. 1663, död 1664, 1 år

Omkring år 1660 blev Jürgen Dargeman guldsmedsmästare. År 1676 finns anteckning (i Storkyrkoförsamlingens husförhörslängd) om att han hade ett hus i kvarteret Staden Inre.

Parets näst äldsta dotter, Margareta Dargeman, gifte sig 1667 - tjugo år gammal - med Vilhelm Guthrie. Margareta är min mormors farmors mormors mormors mor!

---

Karta över Bremen kring år 1700. Bild från Deutsche Digitale Bibliothek.

Jürgen Dargeman dog 1688 i Stockholm, enligt anteckningar i Tyska S:ta Getruds dödsbok. Då bouppteckningen gjordes många år senare - 1694 - levde dottern Dorotea (som hunnit bli änka) och dottern Katarina samt sonen Baltasar (borgare i Danzig), sonen Peter (boendes i Stade) och Johan (adlad Manderstjerna och räntmästare i just Stade).

Om man händelsevis undrar över min anmoder Margareta så hade hon dött kort innan faderns bouppteckning blev klar. Det är därför hon inte nämns här.

Jürgens änka Karin dog 1710 och när hennes bouppteckning var färdig 1711 levde endast barnen Dorotea, Katarina och Johan (som nu flyttat från Stade till Bremen). Jag undrar om de möjligen pratade tyska hemma, eftersom de hade tyskt påbrå och som vuxna flyttade ner till Tyskland.

Det måste ha varit hårt för Karin att föda elva barn på arton år, se tre av dem dö som småbarn och sedan ytterligare fem som unga vuxna.

Sonen Johan hade flyttat till Stade - huvudstad i den svenska (!) provinsen Bremen-Verden - och vidare till Bremen, men döttrarna Dorotea och Katarina överlevde uppenbarligen pesten 1710. Jag undrar om de bodde i Stockholm eller någon av de andra drabbade städerna? Kan inte se att min mamma gjort några anteckningar om det. Hon fokuserade väl på dottern Margareta, som är vår anmoder.

Att guldsmedens hustru Karin Bergbom dog i Stockholm den 28 november 1710 enligt anteckningar i Tyska S:ta Gertruds dödsbok kan ju bero på att hon var gammal. Men det var just då som pesten rasade som värst i staden och naturligtvis var gamla och svaga lätta offer - liksom att en majoritet av de som dog var kvinnor eftersom de hade hand om hushållets textilier. Jag hoppas Karin fick dö knall och fall, och slapp plågas på det hemska vis som beskrivs i Magnus Västerbros bok.

---

Jungfru Margareta Dargeman gifte sig 1667 med handelsmannen Vilhelm Guthrie i Stockholm. De ägde ett hus i kvarteret Staden Östra.

Här föddes sex döttrar och fyra söner:
Margareta f. 1668
Katarina f. 1669 (död som barn)
Dordi f. 1671
Georg f. 1673 (död ung)
Villiam f. 1675 (död ung)
Katarina f. 1677
Maria f. 1681
Jörgen Vilhelm f. 1683
Jakob f. 1685
Hedvig f. 1686 (död som barn)

Dottern Katarina Guthrie är den som senare blev "vår" släkting.

Margareta födde dessa tio barn och dog sedan 1693, endast 46 år gammal. Hon begravdes i Jacobs kyrka. Änklingen Vilhelm dog några år senare, 1698, då de tre yngsta fortfarande var minderåriga. (Eftersom de var tonåringar så misstänker jag att de fick ge sig ut och leta jobb, det var knappast som nuförtiden...)

--

Järntorget i Stockholm, 1691 (Stockholms stadsmuseum).

År 1699 gifte sig Vilhelms och Margaretas numera föräldralösa dotter Katarina Guthrie med Andreas Horneij i Storkyrkan i Stockholm. Andreas Horneij var son till en vinhandlare i Stockholm, ett av åtta barn. Han var kontrollör i Tyskland och bortrest mycket. Han och Katarina fick endast två barn, kanske för att de inte hann mer - han var ju ständigt utomlands. 1709 var han i Wismar och 1711 var han i Hamburg (jag tycker att det verkar vansinnigt att han skulle stannat i Stockholm just 1710 om han hade chansen att hålla sig utomlands - men det vet vi inget om). Han tycks ha dött i Tyskland någon gång efter 1711.

Nåväl, Andreas lämnade uppenbarligen sin hustru Katarina ensam hemma i Stockholm tillsammans med döttrarna Margareta Elisabeth född 1700 och Maria Katarina född 1703. De bodde i kvarteret Medusa nr 46 som ligger söder om Järntorget. Katarina blev 65 år gammal och dog 1742 på Bedoires gränd.

--

Andreas och Katarinas äldsta dotter, Margareta Elisabeth Horneij, överlevde uppenbarligen pesten 1710, trots att hon var en liten flicka då. När hon var 24 år gifte hon sig med vinskänken Samuel Krüger, detta var år 1724, och de flyttade till Österlånggatan där de ägde ett hus och fick fem barn.

Så långt är vad jag har hittat hittills. En enda möjlig död i pesten - Karin Bergbom i november 1710, hon som bodde mitt i stan och var rätt gammal - men i övrigt ser det ut som att många av mina släktingar klarade sig. Jag letar vidare!

Påskekrimsförslag

Jag ser att Lyrans "Tematrio" handlar om att ange tre påskekrim och att Johannas Deckarhörnas "Veckans topplista" handlar om att lista fem påskekrim. Jag slår ihop dem och gör därmed en lista om FYRA påskekrim att läsa den stundande långhelgen! Det är bra mycket bättre att mumsa deckare än godis, rent hälsomässigt.

En given etta här måste ju vara Geir Tangens "Maestro" eftersom den både är lika norsk som ordet "påskekrim" och innehåller mängder av referenser till andra deckare. Här dör folk på de hemskaste sätt men det är inget frossande i blod och hjärnsubstans, utan snarare i intellektuella kraftmätningar.

Johan Theorins böcker om Alvaret på Öland är väldigt trevliga och inte blodiga eller skrämmande - men dock med spännande mysterier och gåtor. Han lyckas snyggt väva in historia i dem, vilket är mycket intressant. Finns en bok för varje årstid.

 

Låter inte er avskräckas av det sällsynt fula omslaget och mitt sällsynt tråkiga foto av detsamma! Serien om lilla keminörden Flavia de Luce, skriven av Alan Bradley, är mycket underhållande, spännande, humoristisk, inte alls obehaglig eller snaskig - och väldigt engelsk. Rekommenderas!

Agatha Christies myspysiga deckare håller faktiskt fortfarande, trots att de är så gamla. Däremot kan jag bli galen på hennes berättarteknik: hon sitter inne på information som vi andra inte delges förrän vid slutuppgörelsen i biblioteket (det finns alltid ett bibliotek där man kan samla potentiella mördare!). Men mysig påskekrim är det, i synnerhet om man kan hitta så här fina gamla utgåvor för någon tia.

Inget om den gudomliga människan

Här skulle det kommit ett inlägg om Yuval Noah Hararis "Homo Deus", men tyvärr blir det inte så. Av oss sex tjejer (nåja: kvinnor) i bokklubben var det en (1!) som orkat läsa klart boken - vi övriga var inte ens i närheten.

Dels är det deprimerande att tänka sig en framtid där vi människor är överflödiga, där maskinerna kan allt så mycket bättre.

Dels upplevde vi allihop att Harari borde haft en redaktör eller tio, för han babblar på alldeles på tok för mycket, kommer inte till saken, ägnar sig ofta åt "mansplaining" och knyter inte heller ihop trådarna utan går raskt vidare till något annat. När han inleder ett resonemang får man inte heller veta vilken tes han driver eller vad han syftar till i slutänden - det är bara att hänga med och hoppas att en förklaring visar sig.

Det är sällan vi är enhälliga i bokklubben, men den här gången var vi rörande överens om att boken är ett sömnpiller. Värst av allt är att texten inte känns helt trovärdig ens ur faktasynvinkel - ja, vi är allihop antingen forskare eller humanister med god vana att ifrågasätta, analysera och leta fakta! - och att det här var populärvetenskapligt författat utan respekt för att många läsare inte orkar läsa varenda fotnot eller referens... Risken är att man sväljer hans resonemang med hull och hår, eftersom det är alltför omfattande att ifrågasätta referenserna.

Nej, tyvärr. Det blir ingen recension av boken och inte lovord heller. Men alltid intressant att konfronteras med litteratur som man kanske inte själv skulle valt!

Pestens år

Bokens titel: Pestens år - Döden i Stockholm 1710
Författare: Magnus Västerbro
Förlag: Historiska Media, 2017
Antal sidor: 225 + källförteckning mm

Så fort jag får en ledig stund över, måste jag sätta mig och rota i mina släktforskarpapper! Någonstans där finns anteckningar om ett gäng släktingar som bodde i Stockholm i början av sjuttonhundratalet - och jag är så nyfiken på vad det står om dem. Den här boken berättar ju om hur 35-40% av stadens befolkning dog inom loppet av åtta månader (om jag minns rätt). Det är fullständigt ofattbara siffror!

Det här är en fantastiskt komponerad bok där vi får följa pestens framfart som om den rapporterades i realtid; nu kommer skeppen in med smittade, nu borde de sättas i karantän men det sker inte, nu kliver sjömännen iland i stan och raglar omkring i feberyrsel och faller döda ner... Om hur myndigheterna är lamslagna eller rent häpnadsväckande ignoranta, hur de rika flyr staden och alla övriga får stanna helt utan chanser till botemedel eller hjälp.

I boken skildras skeendet så tydligt och ingående att det inte alls känns som att trehundra år förflutit. Folkets hunger och elände, orsakat av konungens maktfullkomlighet och förtjusning i krig som varade i decennier - hade redan slagit hårt mot befolkningen. De var trötta på kriget, hade förlorat mängder av arbetsdugliga unga män på slagfälten, de var trötta på hungersnöd och armod - och nu kom pesten för att skövla det lilla som fanns kvar.

Hur var det att leva i en litet hus i huvudstaden, slita hårt för sitt uppehälle, ha förlorat maken och sonen i kriget - och sedan drabbas av en sjukdom som besinningslöst dödade alla i sin väg hur mycket de än försökte koka brygder eller röka ut det onda?

Hjälpte man varann eller såg man bara till sig själv? Sörjde man sina döda eller tänkte man att det bara var Guds vilja? Här kommer vi riktigt nära stockholmarna.

Magnus Västerbro är dessutom rätt skön i sin stil: en av huvudpersonerna är en lärd man som "hänger" med biskopen (det uttrycket!), folket "envisas" med att tro på religionens makt - och gliringarna mot hjältekonungen Karl är så många att man omöjligt kan beundra honom för något alls efter att ha läst den här boken. Lärt och underhållande på samma gång.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

Maestro

Bokens titel: Maestro
Författare: Geir Tangen
Originalets titel: Maestro
Översättare: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn
Förlag: Bokförlaget Forum, 2018
Antal sidor: 365

Jag brukar ju hävda att jag klarar inte av en till poliskommissarie som har psykiska problem, lyssnar på opera, super sig full och inte kan ha ett vettigt förhållande till någon levande människa. Jag gillar inte detektiver, poliser och journalister som löser mysterier alldeles själva - och som nästan alltid har massor av personliga problem. Den här boken innehåller en ung, supersmart kommissarie som är perfektionist samt en journalist som har panikångest, super och är allmänt rätt otrevlig.

Jag gillar inte heller när mördare är übersmarta - någon sorts mordiska genier som dödar för att det bildar ett snyggt, intrikat mönster som bara deras skruvade hjärnor kan räkna ut. En sådan mördare finns i den här boken.

Men varför är jag då så förtjust i "Maestro"?! För det är jag.

Kan det vara för att författaren själv tycks närmast road av klichéerna? Eller för att kriminalkommissarien Lotte och tidningsreportern Viljar är rätt trevliga att läsa om, trots allt? Kan det bero på att jag inte är rädd för våldet, blodet och fasorna utan nästan sitter och småflinar under läsningen - eftersom allt är så klurigt komponerat?

Eller så är det för att småstaden Haugesund växer fram för min inre syn och för att jag gillar befolkningen som jag får läsa om. Det är litegrann som i "Morden i Midsomer" fastän i Skandinavien.

Det som gör det hela extra roligt är förstås att jag känner igen mördarens inspiration redan från början (har läst många norska och svenska deckare genom åren) och för att jag tidigt listar ut vem som är mördaren, men för en gångs skull inte stör mig det minsta på det - den kunskapen förtar inte den spännande och underhållande historien. Maestro är ett hopkok av moderna kriminalromaner och hela boken tycks vara skriven med glimten i ögat och ett lätt roat leende hos författaren.

Helt kort om handlingen: Viljar sitter uttråkad på redaktionen och tar emot ett mejl från en man som säger att han vill skipa rättvisa eftersom domstolen inte gjort det. Mannen tänker ta livet av personer som inte skött sig som de borde. Och han förvarnar lite snyggt om tillvägagångssättet, som han skamlöst snott från deckare... Snart är hela poliskåren och halva tidningen involverade i att lösa mordgåtorna för att förhindra ännu fler hämndaktioner.

Omdöme: En mycket trevlig mordgåta i typisk skandinavisk tappning. Positiv överraskning!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet!

Vinterns bästa?

Johannas deckarhörna frågar vilka som är de fem bästa böckerna vi läst i vinter (som vinter räknas december, januari och februari).

Glöm mig av Alex Schulman

Bödlar av Annika Sandén

Min bästa väns fru av Peo Bengtsson

Återstoden av dagen av Kazuo Ishiguro

Det får räcka med fyra, jag känner faktiskt inte att de andra böckerna var mer än bra.

"I am a reader"-enkäten

Vargnatt har hittat på någon sorts enkät. Jag hänger på!


Välj ett ord som beskriver dig som läsare.
Omättlig.

Vilken var den allra första boken du blev förälskad i?
Mormor läste "Sagan om den lilla, lilla gumman" och jag älskade den - men hatade slutet så innerligt att jag rev ut den sista sidan. Inte förrän jag själv fick barn köpte jag en ny Elsa Beskow-bok och fick se hur det egentligen slutade. Den där meningen "...och kom aldrig mer igen" var så fasansfull, tyckte jag, men nu som vuxen har jag ju sett att katten sitter tryggt i en tall alldeles i närheten av stugan.

Mamma läste "Kajsa Kavat" för mig, en samling korta sagor av Astrid Lindgren. Älskade dem! Men bäst av allt, och därmed svaret på frågan, var när pappa läste högt ur samma Astrids tre böcker om Emil i Lönneberga. Jag kunde höra dem om och om igen.

Inbundet eller pocket?
Jag gillar inbundet men har sällan råd. Jag har alltid älskat pocketböcker, för att de är så smidiga att ta med - men nu ser jag inte lika bra längre.
Så mitt svar får nog bli "storpocket", för det är ett jättetrevligt format (som jag dock inte har så många böcker i).

Hur har läsningen påverkat dig som person?
Fundamentalt, skulle jag tro. Den betyder så enormt mycket för mig och för mina livsval.

Vad läser du när du behöver bli tröstad?
Jag läser mysdeckare à la Agatha Christie och Maria Lang och andra gamla mordgåtor som sällan innehåller något blod och nästan aldrig går att lista ut på förhand.

Vem gjorde dig till en läsare?
Båda mina föräldrar har alltid uppmuntrat mitt läsande, tagit mig till biblioteket, köpt böcker åt mig, läst högt - och själva föregått med gott exempel.

Vilken bok har förändrat din syn på världen?
Vilken svår fråga. Jag tror inte jag har något bra svar på den. Många böcker öppnar upp nya världar, berättar om ställen jag aldrig rest till och sannolikt heller aldrig kommer att resa till. Många böcker kan berätta om livsöden helt olika mitt, om tider som flytt, om människor som inte finns längre.

Men det är väl sällan man får en ny syn på världen, sådär som en blixt från en klar himmel? Och kan säga: När jag läste XX förändrades min syn på världen? Det mesta är väl beståndsdelar i ett stort bygge.

Beskriv ditt drömställe för läsning.
Där det är lugnt och tyst och jag får vara ifred. Där jag kan sitta eller ligga bekvämt. Där jag har tillräckligt belysning. Men egentligen är det en ovidkommande fråga, för jag läser på fullsmockade pendeltåg och i skrikiga idrottshallar och överallt annars också.
Det enda ställe jag inte läser på, är i bilen för då mår jag illa.

Min bästa väns fru

Bokens titel: Min bästa väns fru
Författare: Peo Bengtsson
Förlag: Lavender Lit, 2017
Antal sidor: 218

När förlagen envisas med att skriva floskler som "...en förödande hemlighet som får dramatiska följder rivs upp" och "Vi får undersöka hur mycket vänskapen tål. Du är min bästa vän. Men jag älskar henne också." så blir jag avskräckt från att läsa. Har sneglat på denna roman mängder av gånger, men alltid lagt ifrån mig den.

Nu på bokrean köpte jag "Min bästa väns fru", trots allt, och sträckläste den. Vilken underbar bok! Vilket språk han har, Peo Bengtsson. Så otroligt fint han beskriver kärleken.

Boken är kort, lättläst, engagerande. Inlagan är tryckt på lyxigt tjockt papper, omslaget föreställer just en sån hipster-man som boken handlar om.

Psykologen Henning och översättaren Karen är ett par som lyckas med det mesta - framgångsrika i sina jobb, boende i centrala Stockholm, trendiga hipsters med miljötänk och vurm för klassiska 50-talsmöbler. Men barn lyckas de inte få, trots att de försökt i åratal.

Om somrarna hyr de ett gammalt charmigt hus av en bonde nere i Skåne - och dit bjuder de även sina vänner. Författaren Svante och hans hustru Cecilia bilar dit med sina två små döttrar.

Henning och Svante är så nära vänner att de känner sig som bröder. Ingen av dem vill riskera vänskapen, men det är ändå just det som händer. Vad ingen annan vet, är att Svante åtrår Karen, bästa vännens kvinna... Hur gör man då när den vän man älskar mest av allt ber en att donera sperma, för att just denna Karen ska bli gravid?

Boken är berättad helt ur Svantes perspektiv och skildrar lågmält och väldigt inkännande den kärlek han känner till sin Cecilia, till vännen Henning, till åtrådda Karen och förstås till de älskade döttrarna Majken och Fanny. En väldigt fin liten bok som fick mig nyfiken på författarens tidigare böcker.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Första reaboken är riktig höjdare!

Nu är första reaboken utläst - och vilken bok sedan! Wow! Jag gillade allt med den: språket, handlingen, personerna, författarens iakttagelseförmåga när det kommer till människors känslor och beteenden. Så glad att jag köpte den:

Skriver mer när jag får en lugn stund, men ville hinna tipsa er om ni hittar den på bokrean och inte har läst den.