Inte flera mord!

Bokens titel: Inte flera mord!
Författare: Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange)
Förlag: Norstedts, 1951
Antal sidor: 255

"Inte flera mord!" är den tredje boken Maria Lang skrev och den är precis lika mysig som de andra tidiga (se längst ner i inlägget). Man förflyttas till tiden kring 1950 och svenska småstäder eller lantliga samhällen.

Bilar rullar på vägarna, men får punktering titt som tätt och verkar måttligt bekväma. Telefoner finns även hos vanligt folk, men man får tala med en telefonist och begära ett särskilt nummer för att bli kopplad. Man har tjänstefolk hemma. Man niar varandra och Puck blir sur när hon inte tituleras korrekt av en ytligt bekant, som tar sig friheten att använda hennes förnamn.

Här har Puck just gift sig med Eje och till min stora förvåning bjuds vi på en del frispråkiga konstateranden om att de ligger med varann och är så upptagna så de inte ens märker när någon blir mördad i deras trädgård. Vid flera tillfällen omnämns sex i boken då större delen av intrigen kretsar just kring älskarinnor och hemliga kärleksförhållanden.

Någon påpekade att det trista med Maria Langs böcker är att man omöjligt kan gissa vem som är mördaren, av den enkla anledningen att vi läsare inte får veta allt. Det är meningslöst att spekulera i vem som är förövaren, när den enda som sitter inne med alla pusselbitarna är författarinnan - och Christer Wijk.

Så är det ju. I sista kapitlet samlas alla i ett rum och lyssnar andäktigt till kommissariens klipska slutsatser. Och då får vi läsare veta vem som är släkt med vem, vilka som har ett hemligt förhållande, varför någon ändrade i sitt testamente och allt annat väsentligt som dittills undanhållits oss.

I "Inte flera mord!" är Puck och Einar sommargäster hos hans syster, som är bortrest. De har huset för sig själva. Nåja, Pucks märkliga egyptolog till pappa är också där. Och det rediga fruntimret Hulda som är husföreståndarinna. Såklart dråsar ett lik ner i trädgården direkt och polisen är så inkompetent så de unga sommargästerna finner för gott att själva nysta i mordgåtan.

Jag måste säga att jag är lite fascinerad av hur Puck tillåter sig att flörta så hejdlöst med makens bäste vän, Christer. Det är som elektricitet mellan dem!

P.S. Jag såg den sjätte boken, "Tragedi på lantkyrkogård", på teve häromkvällen i en filmatisering från 2013.
I en scen sitter den lilla flickan Lotta inne i en koja och läser deckare. Den bok som visas i bild är Maria Langs "Inte flera mord!" i exakt den utgivningen som jag har läst! Kul blinkning från rekvisitören, tyckte jag, att ta med författarens egen bok.

Jag hittade boken bland sånt jag ärvt efter mina morföräldrar. Inuti finns morfars signatur prydligt skriven i blyerts, med hans vackra handstil. Han köpte boken 1951 för 11 kronor och 50 öre.

Bokens baksida. Här ser man även tydligt hur ojämnt skurna bladen var i inlagan och att de har sprättats upp. Jag minns faktiskt att jag själv fick äran att sprätta några böcker som barn, hemma mos mormor och morfar, men nuförtiden vet inte folk vad man menar om man säger något sånt...

---

Under åren 1949-1958 gavs Maria Langs första tio böcker ut:
1. Mördaren ljuger inte ensam
2. Farligt att förtära
3. Inte flera mord!
4. En skugga blott
5. Rosor, kyssar och döden
6. Tragedi på en lantkyrkogård
7. Se döden på dig väntar
8. Mörkögda augustinatt
9. Kung Liljekonvalje av dungen
10. Farliga drömmar

Sedan har jag läst den avsevärt mycket sämre "Staden sover" som utkom 1970 som den 21:a boken i serien (borträknat en del annan utgivning)

Boken finns inte att köpa på nätet, men här är länken till den INBUNDNA utgåvan från 2013 på Adlibris. Annars kan jag tipsa om Bokbörsen, där jag har hittat de flesta av mina gamla Agatha Christie- och Maria Lang-böcker.

Britt-Marie var här

Bokens titel: Britt-Marie var här
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Partners in Stories, 2015
Antal sidor: 359

I "Författarens tack" sist i boken skriver Fredrik Backman:
"(Tack) alla som recenserat, skrivit, bloggat, twittrat, facebookat, instagrammat och pratat om mina tidigare böcker. I synnerhet ni som verkligen inte tyckte om dem och tog er tiden att sakligt och pedagogiskt förklara varför."

Jag har bloggat om Backmans böcker och nu gör jag det igen, men jag hoppas nog ändå att han inte läser det här...

Långt innan romandebuten "En man som heter Ove" läste jag Fredrik Backmans blogg på Café och tyckte han var otroligt duktig på att skriva träffsäkert och underhållande om vardagens små irritationsmoment. Jag gillade verkligen Ove-boken, eftersom det fanns så mycket i den som jag kände igen från äldre släktingar och före detta grannar.

Men sedan? "Min mormor hälsar och säger förlåt" var verkligen en besvikelse. Jag störde mig otroligt på dialogerna och hur huvudpersonerna talade; det var så konstruerat och overkligt.

Tyvärr är det inte ett dyft bättre i "Britt-Marie var här". En av tanterna som förekom i nyss nämnda bok har nu tagit sitt fönsterputsningsmedel och sin att-göra-lista och flytt till den lilla hålan Borg där hon ska arbeta som fastighetsskötare på en nedlagd (!) fritidsgård.

Att hon överhuvudtaget hamnar där beror på att hon tjatar till sig jobbet genom att trakassera personalen på Arbetsförmedlingen. Jag är övertygad om att Britt-Marie är gravt efterbliven. I boken påstås att hennes man kallar henne socialt inkompetent, men det är ju löjligt. Hon är långt värre än så. Om man på fullt allvar tar med sig rå lax till Arbetsförmedlingen och väntar utanför porten när de stänger, för att kunna kräva att bli insläppt i personalköket där man tänker tillaga maten, då är man mer än socialt inkompetent. Britt-Marie fattar inte heller varför folk tycker att hon är konstig med det beteendet.

Första gången Britt-Marie säger ordet "sannerligen" är det kul, men inte tionde eller tiotusende gången. Hennes språk är så konstlat så det skulle bara kunna vara kul om man hörde det i en buskisföreställning med Eva Rydberg och hade drogat sig kraftigt i förväg för att kunna skratta.

I lilla Borg bor bara folk som inte lyckats ta sig därifrån och skapa sig ett bättre liv någon annanstans. Britt-Marie blir ganska omgående tränare för ett gäng ungdomar som spelar fotboll. Hennes man tittade jämt på fotboll (medan hon fick diska). Jag föreställer mig att om man levt med en fotbollstokig make i flera decennier, så vet man vad en ord som coach och fotbollscup betyder. Och att VM är detsamma som världsmästerskap. Eller?! Men det gör inte Britt-Marie. Hon är 63 år men verkar som 163 och har antagligen suttit i en igloo på nordpolen i alla år...

"En halv sekund senare brölar männen inne på pizzerian så att neonskylten ovanför dörren skallrar. 
-Vad är det frågan om? vill Britt-Marie veta med panik i blicken (---).
-Vi gjorde mål? tjuter piratpojken överlyckligt.
-Vilka vi? undrar Britt-Marie."
Hon ser alltså en landskamp i fotboll och folk skriker när Sverige gör mål. Hon fattar då inte vad ordet "vi" syftar på. För att göra saken värre har hon inom loppet av några minuter (föreställer jag mig, om jag lever mig in i boken) frågat samma sak inte mindre än tre gånger - och fått förklarat för sig att "vi" syftar på det lag man håller på. Känns det rimligt att en kvinna som levt ihop med en fotbollstokig make inte vet vad "vi" betyder?!

Nej. Det här var inget för mig. Besviken igen, för jag gillar ju Fredrik Backman egentligen. Kanske ska han hålla sig till korta krönikor och inte tänja på lustigheterna till en hel roman (eller tre).

Omdöme: Totalt osannolik historia i alla aspekter om en kvinna som missat ett helt liv och därför matar råttor med Snickers (serverade på en vikt servett) sittandes i mörkret i ett nedlagt fritids på landsbygden. Nej, jag varken skrattade eller grät trots att man utlovats båda delarna.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Det finns bloggare som tokgillar boken, exempelvis Bokparet och Hyllan och Vargnatts bokhylla.

Clementine Churchill

Bokens titel: Clementine Churchill
Författare: Sonia Purnell
Originalets titel: Clementine - the Life of Mrs. Winston Churchill (framgår ej i den svenska boken)
Översättare: Claes Göran Green
Förlag: Historiska Media, 2016
Antal sidor: 412 + 35 sidor noter, register, tack och bibliografi

Sonia Purnells bok om Clementine, den brittiske premiärministern Winston Churchills hustru, är ett perfekt exempel på hur man kan skriva medryckande och spännande om en verklig person. Det är nästan osannolikt vilket liv Clementine Churchill hade!

Det rivstartar med flickans födelse år 1885, och vi får snart stifta bekantskap med hennes aristokratiska mormor och morfar, hennes ovanligt vackra och häpnadsväckande promiskuösa mamma Blanche och hennes drummel till far - om han nu var hennes far, vill säga. Här kan det vara på sin plats att läsa en annan bok jag tipsat om tidigare: "De osannolika systrarna Mitford".

Och vilken barndom sedan! Jag har svårt att slita mig från det långa, första kapitlet som avhandlar barndomen. Den skulle göra sig bra i vilken tevefilm som helst. Mycket gripande.

Därefter kommer vi fram till kapitlet om den unga Clementine - det uttalas förresten som frukten, inte som i sången man fick lära sig i skolan (ow maj da-ling klementajn) - där hon går i skolan och visar sig vara oerhört duktig men har en mamma som inte vill att hon studerar, där hon debuterar på baler och inom sällskapslivet i överklassen men liksom Askungen inte har råd med fyra vackra klänningar och kritvita handskar per dag, vilket man behövde för en helgutflykt inom aristokratin.

Clementine engagerar sig för suffragetterna och kvinnosaken (det passar att se filmen "Suffragettes", den tillför onekligen en till dimension till boken) - men hennes blivande make tycker att det räcker med att så stor del av den manliga väljarkåren är idioter; man behöver inte tillåta alla kvinnliga idioter att rösta också...

Fram växer bilden av en oerhört smart, kompetent, vacker och framför allt driftig ung kvinna med kärlekstörst och en hemsk barndom i bagaget. Hon var inte alldeles enkel att ha att göra med, vilket hennes egna barn senare intygat. Under hela sitt liv fortsatte hon att vara en reserverad person, som knappt släppte någon alls inpå livet. Hon hade ytterst få nära vänner och inte ens till dem eller familjen anförtrodde hon sig.

Större delen av boken behandlar det liv som Clementine Churchill levde som premiärministerns hustru eller i jakten på att Winston skulle få sina höga positioner. Han stod sannerligen inte alltid på topp och hon deltog engagerat i hans karriär.

Maken framstår som så egocentrisk att man undrar hur det ens är möjligt. Han var erkänt svår att leva och arbeta med och satte alltid sig själv i främsta rummet. Parets barn fick växa upp i stort sett utan sina föräldrar, för Winston arbetade jämt och brydde sig bara om sig själv - och Clementines viktigaste uppgift i livet var att ta hand om sin make och hans karriär.

Oundvikligen figurerar ett stort antal politiker i boken - såväl inhemska som utländska - men författaren är mycket skicklig på att introducera dessa för läsaren så att jag både begriper vilka de var och kan hålla isär dem. En bedrift!

De många politiska och militära vändorna under krigsåren skildras också, och även om det kan vara lite snårigt på sina ställen så fyller dessa en viktig funktion för vi ser här vilket enormt inflytande Clementine hade över sin man och hans karriär:
Hon medlade när han hade gjort sig till ovän med strategiskt viktiga personer. Hon arrangerade bjudningar och privata möten för att knyta allianser. Hon läste hans tal i förväg och ändrade dem om han framstod i ofördelaktig dager. Hennes roll inom politiken var påtagligt stor och erkändes även av de framstående politiker som besökte paret.

Det här är en bibliografi där jag lärt mig massor om England under andra världskriget och om hur stor roll enskilda personers enstaka handlingar kan spela i ett krig. Jag skulle gärna skriva en dubbelt så lång redogörelse, men nöjer mig med att rekommendera boken istället. Det finns så många aspekter: Clemmies usla förhållande till barnen, hennes arbetsvilja, hennes vänskap med Eleanor Roosevelt, hennes perfektion i alla lägen, hennes arbete i London mitt under brinnande krig - men ni får läsa själva!

Omdöme: Det är en makalös beskrivning av ett människoöde som inte liknar någon annans och som öppnar ögonen för hennes insatser under andra världskriget, så här lång tid efteråt. Sonia Purnell är värd all beundran för sitt sätt att skriva så lätt och levande om Clementine.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN 

Tack till Historiska Media för recensions-exet!

Andra som bloggat om boken: Johannas deckarhörna och Biografier nu

Påskspecial: Annandag påsks vakuum

Det är lite speciellt med annandagar, oavsett om de hör till julen eller påsken. De är de där dagarna då man inte förväntas klä upp sig, inte har gäster eller ska hälsa på släkten, inte har en endaste tradition att följa - och faktiskt inte ens behöver jobba.

Annandagar kan man ägna åt att lägga pussel (om man är jag, vill säga) eller vandra runt i gigantiska shoppinggallerior (om man är som majoriteten, känns det som).

Eller kanske en trevlig mix av nytta och nöje: dammsuga, köra några tvättmaskiner, handla en ny vårjacka och ändå hinna med att läsa böcker, gå en långpromenad och glo på datorn utan någon annan anledning än att det är trevligt.

En av mina absoluta favoriter: "Här bor Brynebrinks" om köphysteri och konsumtion.

Imorgon är det vanlig arbetsdag igen och jag måste försöka komma tillbaka in i vardagslunken efter några tuffa veckor av sorg, saknad och sjukdomar. Det är två veckor sedan jag lade in en bokrecension på bloggen men nu i veckan ska jag väl orka berätta lite om de böcker jag hunnit läsa.

Påskspecial: Påskdagens friskluftsfanatism

Det här är väl dagen då man ska åka till sitt landställe för att samla ihop en stor hög med ris och skräp att elda upp lagom till valborg, ta hand om takpannorna som rasat ner under vinterns stormar eller något annat uppfriskande utomhusarbete.

Eller påta i sin lilla radhusträdgård, kratta löv och gräva upp gamla rabatter. Eller plantera ut blommor i balkonglådan, om man bor i lägenhet, eller ta en uppfriskande promenad för att gottgöra för allt snask man tryck i sig de senaste dagarna.

Eller fixa med båten, det verkar många göra. Överhuvudtaget tycks de flesta jag känner ägna påskdagen åt familj och släkt - nästan alltid utomhus i friskt bitande vårvindar.

Jag har inga bra boktips för en sån dag. Äger knappt en enda bok om trädgårdsskötsel eller utomhusaktiviteter. Däremot ägnar jag mig gärna åt sånt!

Just idag tar jag det lugnt och läser Fredrik Backmans "Britt-Marie var här". Har hunnit åtta kapitel och gillar den inget vidare, men den känns rätt lagom för min sinnesstämning för närvarande.

Påskspecial: Påskaftonens familjefirande

Påskafton är en viktig dag i vår lilla släkt, för det är en av få dagar på året då vi alla samlas på släktgården strax utanför Stockholm.

Förut var det mormors mor som höll i firandet, men det har jag bara vaga minnen av. Sedan var det mormor - och det var minsann en fest, för hon förstod det där med att frossa i godis, god mat och traditioner! Nu är det mamma som håller i firandet och det ser likadant ut varje gång. Trygghet!

Påskafton betyder för mig välfyllda påskägg. I mormors tradition så är det ingen billigt plockgodis från storköpet som duger, utan bara praliner, tryfflar, finaste choklad. Just på påskafton - och en av dag av 365 kan man väl få unna sig? (Om man har råd vill säga. Jag vill lägga in det förbehållet för jag inser mycket väl att inte alla har föräldrar som kan kosta på sina barn och barnbarn så dyrt godis som mina föräldrar gör.)

Fin linneduk på matsalsbordet, gula servetter, påskmust i glasen, lax och ägghalvor, potatis och späd sparris, släktingarna uppklädda för en gångs skull.
Kulörta påskfjädrar i björkriset, krattade grusgångar, krukor med påskliljor på trappen, flaggan som smattrar i vårvinden.

Å, det är så underbart med att ha åtminstone EN familjetradition där allt ser likadant ut varje gång och där alla människor som möts blir så glada över att ses igen: ett helt år har gått, barnen har vuxit, gamlingarna har åldrats men det mesta är sig likt.

Mina förslag till böcker idag:

Norska Anne B. Ragdes "Berlinerpopplarna" om vikten av att ha en familj och att våga förlåta varann och lägga gammalt groll bakom sig.

Fina lilla "Herr Isakowitz skatt" handlar om en svensk familj på jakt efter släktens öden nere i Europa under andra världskriget, men allra mest ser vi hur deras resa knyter dem samman och får dem att förstå hur viktiga de är för varandra.

Påskspecial: Långfredagens kontemplation

Eftersom jag själv inte är troende, läser jag ytterst få böcker som har med religion att göra. (Jag har läst sånt så det räcker och blir över under min ungdomstid, tro mig...) Så här på långfredagen väljer jag den kristna tron som tema och den får manifestera sig i följande böcker:

C.S. Lewis serie om Narnia, som hör till mina största läsupplevelser alla kategorier.

Mina föräldrar hade på 1980-talet en bok som handlade som Veronicas svetteduk. Jag läste den spännande boken som om den var helt och hållet vetenskaplig och faktabaserad  - vilket också var vad den utgav sig för att vara. Var det verkligen Jesu ansikte vi kunde se i det gamla linnetyget?

Tyvärr kan jag inte hitta boken någonstans, vare sig hos mina ateistiska föräldrar eller hos bokhandlare. Minns inte vad den hette heller och egentligen kvittar det ju. Jag kan tipsa om att det finns en mängd liknande böcker som är nyutkomna, om ni letar inom området "Kristendom".

Konstverk av Hans Memling, 1433-1494.

Vill man läsa om döden så kan man ju plocka upp närmaste bok av Astrid Lindgren. Hon gjorde det bra, den där blandningen av liv och död, hemskheter och lycka, sorg och solsken. 

Andra lyckas inte fullt så bra... Här är några exempel på böcker som jag (observera: jag!) tycker är riktigt dåliga om död och sorg. Jag är fullt medveten om att det är bästsäljande prisvinnare, men om resten av jordklotet tycker att det här är bra böcker så är jag väl det där undantaget som bekräftar regeln.

Ung kvinna ramlar död ner, hennes pappa skriver ett privat hyllningstal till hennes ära och publicerar det som något allmängiltigt (vilket det inte är). Här är min recension av Att rosta bröd.

"Vad är det för dumskalle som har skrivit den här boken? Mamma, hur FÅR man skriva en så här dum bok?!" utbrast ena barnet och de två andra stämde in. Tur nog hade jag lånat denna prisbelönta bok på bibblan så jag kunde snabbt returnera den. Annars hade den nog hamnat i soporna. 

(Jajaja, jag är fullt medveten om att det är självaste Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm som skrivit och ritat och att jag därmed är ute på hal is som inte geniförklarar denna bilderbok. Samt att den fått Augustpriset och sålt i jätteupplagor.)

Ska man läsa om sorg så finns det annat som är bättre. 

Ska man läsa om döden så är Pernilla Stalfelts "Dödenboken" att föredra, den gillar vi allihop.

Sedan har vi Joan Didion som av någon outgrundlig anledning fått bisarrt mycket beröm för sin bok om när hennes åldrige och sjuke make hastigt dör och sorgen efter honom. Boken går mycket ut på att vi får höra hur fantastisk Joan och hennes familj är samt alla ställen de varit på och alla betydelsefulla människor de träffat. Nej, det här var definitivt inget som gav mig något. Här är min recension av "Ett år av magiskt tänkande".

Nog för idag. Jag har haft nog av död och sorg ändå den gångna veckan. idag får bli en dag för kontemplation, som påbjudet, men jag märker att jag finner kraft i det som är varmt, vackert, läkande och ljust - och att livet måste gå vidare.

Påskspecial: Skärtorsdagens häxjakt

Skärtorsdag och därmed dags för alla häxor att flyga till Blåkulla. Tips på bra och underhållande häxböcker:
Eva Ibbotson "Häxtävlingen" (även om jag föredrar hennes böcker om spöken)
Roald Dahl "Häxorna" (vilken underbar barnboksförfattare han var, som lyckades skriva så att även vuxna med stor behållning kan läsa alla hans böcker!)

Misogyni och kvinnors kamp

Jag läser nästan alltid Elisabeth Åsbrinks texter i DN och här har jag hittat en som jag vill delge er långt i efterhand: Kvinnors kamp provocerar ständigt.
Mycket läsvärd, ta er tiden att läsa den!

Att jag letade reda på den så här nästan 1,5 år senare beror delvis på att jag har läst stora delar av den där biografin om Clementine Churchill, vars make aktivt bekämpade kvinnlig rösträtt i Storbritannien. Och delvis på grund av jag tillsammans med min bokklubb nyligen såg den fantastiska filmen "Suffragetterna" på bio.

Men allra mest för att jag läste en till synes oansenlig krönika av Lotta Olsson i DN idag och höll på att sätta morgontéet i halsen. Den handlade om Ebba och Horace - och det var väl därför jag ens fastnade för den. På slutet kan man läsa:

"Men det som på allvar stannar kvar hos mig efter alla intervjuer är en otäck liten rad i Svenska Dagbladet, där Karin Thunberg intervjuade Horace Engdahl i helgen. Han använder ordet "misogyn" och sen säger han till den kunniga och erfarna journalisten Karin Thunberg: "Vet du vad det betyder?"
Och då förstår jag plötsligt precis vad kvinnohat betyder."

Ja. Vad ska man säga? Jag blir alldeles beklämd.

-

Länk till Lotta Olssons krönika i DN kan jag inte lägga upp, då den inte finns på nätet än.
Länk till Karin Thunbergs text i SvD här: Man förblir samma idiot.

Fotnot: Misogyni = kvinnohat

Hur olika man kan tycka...

Det är rätt kul att läsa andras kortrecensioner på Adlibris, tycker jag.

"Var tvungen att läsa denna i skolan som barn och jag avskydde den. Frambringar än idag samma ångest från barndomen som mesmör och blöta vinterkängor."

sagt om Maria Gripes "Tordyveln flyger i skymningen"

-

"Boken var skit den sög as och jag tycker att vilhelm borde ha skutit sig själv efter att han hade skrivit den"

sagt om Vilhelm Mobergs "Utvandrarna"

-

"Han som skrev den här måste ha blivit grovt sårad nån gång i sitt liv..."

sagt om William Goldings "Flugornas herre"

-

"Fattar ingenting. Kvinnfolk kanske kan reda ut det här; själv fick jag ögonkramp och konvulsioner, och lyckades nätt och jämnt avbryta läsningen innan jag föll i koma. Crapola."

sagt om Jane Austens "Stolthet och fördom"

-

"Ett bedrägligt verk som på grund av sin genialt till ytan simplistiska struktur och utförande ofta tas för någonting enklare och mer infantilt och enfaldigt än vad den egentligen är. ett verk som i princip är helt och hållet perfekt komponerat och som äger en hänsynslös berättarteknik och symbolik som kan dissekeras gång på gång och man finner ändå nya djup i verket beroende på vilken verkande faktor i verket man inriktar sig på. hela berättelsen skulle kunna ses som en oändlig cirkel som bara upprepas gång på gång, likt Ouroboros, ormen som äter sin egen svans. och så skulle jag vilja påstå att jag ändå bara skrapar på ytan av detta mästerverk i min denna kommentar."

sagt om John Steinbecks "Möss och människor"

(Personligen misstänker jag att det är en lustigkurre som knåpat ihop de svåraste orden han kan och sedan sätter detta omdöme på ett gäng klassiker bara för att retas.)

Det är lite spännande hur man kan tycka så diametralt olika. Intressant, tycker jag, vad man fastnar för och inte. Det är en av de stora behållningarna med att ha en bokklubb: att man kan diskutera litteratur och få en inblick i hur andra resonerar.

Renvalls strofer i Dubbelkrysset

Jag är duktig på det där med korsord, om jag får säga det själv. På söndagarna löser jag DN:s dubbelkryss där det alltid är ett citat ur en bok. Man lär sig en hel del, förutom att bli snitsig på att lösa korsord: många gånger har jag fått upp ögonen för böcker och författare jag inte känt till.

Så var det den gången för något år sedan då jag läste några strofer ur en dikt, som jag genast skyndade mig att kolla upp. Och som jag sparade i ett Word-dokument för jag tänkte att jag måste ha kvar dem. Så fint och  - för mig! - så otroligt talande.

Den gången stämde det in på min 92-årige farfars död, han som låste dörren till sin lägenhet och gick mot sin död. Denna gången på min 5-årige hunds död, han som var så stor, så stark, så frisk, så mitt i livet men vars hjärta bokstavligen skulle brista. Jag är på ett sätt glad att vi inte visste hur utmätt tiden var, för både han och vi levde livet till fullo in i det sista.

Nu lever jag i en bubbla, försöker jobba men det händer just ingenting, glor på datorn utan att få ur mig något vettigt. Jag försöker läsa böcker men begriper inte vad det står. Försöker titta på teve men orkar ingenting, det är som om hjärnan går på sparlåga. Kan man blir rent korkad av sorg?!

Tack för fina hälsningar under mitt förra inlägg, de värmer. Jag skäms över att jag själv inte haft vett och empati nog att förstå hur stor sorgen efter ett husdjur kan vara, förrän jag själv drabbats.

Sanna, du har ju en av samma sort. Klappa Tassa från mig.
Vargnatt, tack för fint mejl.
Ni andra med; Mrs B, Anna, Cissi.

Det här är Viola Renvalls vackra dikt:

En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.

En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.

Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.

Hundhår

Hunden är borta. Vi saknar honom. När det ringer på dörren är det ingen som skäller. När vi kommer hem sent är det ingen som väntar på oss.

Vi hittar fortfarande hans vita hår här och där i huset och på våra kläder. Vi plockar upp dem. Vi borde kasta bort dem. Men de är allt vi har kvar av honom. Vi kastar inte bort dem.

Vi hyser ett vanvettigt hopp: om vi bara lyckas samla ihop tillräckligt många kan vi sätta ihop hunden igen.

"Hundhår" av Lydia Davis ur novellsamlingen ”Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare”, Sekwa förlag

-

Det är makalöst vad internet kan erbjuda: en snabbväg till alla vänner, bekanta, släktingar, tidigare arbetskamrater, folk man träffat för länge sedan eller aldrig någonsin i verkliga livet. Men det är MÄNNISKOR bakom de där signaturerna, förkortade namnen och ikonerna. Folk som genuint bryr sig. 

Jag är helt tagen. Den välvilja som strömmat emot mig det senaste dygnet från alla håll, just när jag kände mig som mest ensam. I de stunderna älskar jag verkligen internet, det är då jag ser de verkligt positiva krafterna.

Jag brukar inte vara privat på bokbloggen, men vår familj har drabbats av sorg och de senaste dagarna har jag inte gjort annat än gråtit, vakat, gått runt med mobilen i näven utifall-att-de-ringer-och-vi-måste-åka-in, gråtit ännu mer, haft hjärtklappning vid tanken på vad min lilla fyrfota älskling går igenom och att jag inte kan hjälpa.

Nu är det över. Nu är det slut. Jag hade inte föreställt mig att jag skulle bli så förtvivlad.

Sjörövarhjärta - ännu en recension

Nu har min lilla medbloggerska tyckt till om "Sjörövarhjärta" som jag recenserade tidigare. En mycket bra bok, tyckte jag, och den förtjänar större uppmärksamhet. Nessa verkar hålla med; hon har gett den 5 av 5 möjliga i betyg och kommer med både beröm och kritik i sin fina recension:

"Den var tråkig i början. Men sen blev den spännande. Sen sorglig. Sen bra. Den hade många olika känslor i sig. 

Den bytte huvudpersoner. Man visste inte riktigt vem som var huvudpersonen eller vilka. 

Att två tider var i samma tid var ganska förvirrande. Det fanns en låda som gjorde så att man kommer in i båda tiderna. Lådan var helt enkelt en portal till tiderna.

Om den var dålig eller bra i slutet får man nog bestämma själv. 

Den passar både för killar och tjejer. I 10-15-årsåldern kan man läsa den och samtidigt gilla boken."

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Å, min älskling Clementine!

Just nu ligger en hel drös böcker på mitt nattduksbord, men den jag främst läser är Sonia Purnells bok om Clementine Churchill. Fantastisk bok!

Jag har fått den som recensions-ex från Historiska Media, så risken är ju att det låter som att jag fläskar på en massa bara för att vara inställsam, men så är inte alls fallet; det här är en oerhört givande bok att läsa om man gillar genren. Dock är den lite tung med alla fakta och datum och personer (och tämligen omfångsrik) så jag varvar med de lättlästa Maria Lang-deckarna.

Om ni är sorten som gillar Johan Hakelius böcker "Ladies" och "Döda vita män" så kommer ni att gilla denna. Jag tyckte det var bra att jag hade läst dem innan, för åtskilliga av de rika och berömda människor som förekommer i Hakelius böcker möter jag sedan i Churchill-biografin.

Likaså Cecilia Hagens "De osannolika systrarna Mitford" som jag nämnt lite för många gånger redan... men som är väldigt nyttig att läsa i förväg eftersom de vackra systrarna och framför allt deras far spelar en stor roll i Clementines liv.

Winston själv har jag god lust att ge en fet smocka. Maken till självupptagen människa får man leta efter! För mig kompenserar det inte alls att han dyrkade sin hustru och var en stor djurvän; hans största intressen i livet verkar helt klart ha varit 1) sin egen höga person och 2) makt.

Under hela sitt vuxna liv gjorde hans hustru inget annat än curlade honom i alla bemärkelser. Allt från hur han skulle få sitt varma bad och sin trerättersmåltid till att ha bjudningar för viktiga politiker, skriva tal, komma med insatta och välavvägda råd, gjuta olja på vågorna då Winston klantat sig.

Ja, det är imponerande vilken politiskt kompetent, insatt, strategisk och skicklig PR-kvinna Clementine Churchill var.

Winston och Clemmie - de levde i någon sorts symbios hela sina vuxna liv.

Jag läser boken med stor behållning. Recension kommer, men jag har bara hunnit igenom halva än så länge...

Mitt mest lästa inlägg...

...är jag lite sur över. Det handlar nämligen om bokstöd.

Jag gillar bokstöd men jag säljer ju inga, så det är lite trist att folk inte hittar hit för att det är så sjukt snygga foton eller sanslöst välformulerade recensioner eller osedvanligt intressanta tankar som förmedlas.

Den mest lästa bokrecensionen alla kategorier under alla år är - glädjande nog! - den jag skrev om en alldeles fantastisk bok som gärna fler får läsa: Att hela de levande av Maylis de Kerangal. Den förtjänar alla läsare den kan få.

Den näst mest läst bokrecensionen är Genom dig av Lotta Lexén. Kanske lite förvånande, eftersom det var hennes första bok och man väl får kalla henne tämligen okänd? Eller så var det just det: folk undrade vem hon var och vad hon skrivit. 

Där ser man, att även debutanter som ger ut en bok på eget förlag kan nå ut till många hundra läsare (333 st, om man ska vara exakt) bara genom gerillamarknadsföring. Sånt intresserar mig en hel del, reklammakare som jag är.

Det mest lästa inlägget i mars i år är däremot det jag skrev om mitt lilla jubileumsjippo. Trots att så många har varit inne och kollat har jag fortfarande en bunt bokmärken kvar. Ska jag tolka det som att de är för fula? Eller att alla föredrar att vika in hundöron i sina böcker? Nåväl, ni som vill ha en liten present får fortfarande gärna skicka ett mejl.

Jag får väl avsluta med att visa ett bokstöd, eftersom det är så poppis. En sån här tiger från Zuny finns hemma hos oss. Jag gillar alla deras grejer, handsydda i skinn och stoppade med något tungt. 

Tematrio: Fint från Japan

Tematrion hos Lyrans Noblesser handlar denna vecka  om "tre kulturella yttringar från Asien: litteratur, musik, dans, konst". Jag har personligen haft en hel del kontakt med Japan och dess kultur, så jag stannar i det landet och struntar i resten av Asien.

1. Jag har alltid varit fascinerad av haiku och faktiskt även skrivit en del själv. Om jag ska tipsa om några svenska författare som skrivit haiku får det bli Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson, men det finns många andra som kanske är okända men väl så duktiga. Haiku följer bestämda former, inte bara i form av antal stavelser och antal rader - utan även i upplägg och innehåll.

Bilden har jag lånat från danderydskonsthall.wordpress.com

2. En annan sak som ligger nära mitt arbete som grafisk formgivare är kalligrafi, den mästerliga konsten att texta vackert. Nuförtiden är det många som inte ens kan skriva snyggt med en vanlig penna, än mindre med tusch och pensel... En begåvad kalligraf är Annika Rücker som jag träffat flera gånger genom mitt jobb och beundrat på distans; det är hon som gör nobelpristagarnas diplom.

3. Sedan skulle jag väl kunna nämna no-teater och Haruki Murakami eller teceremonier. Men jag väljer istället att lyfta fram en alldeles underbar film som ni inte får missa: Totoro! Den är inte alls bara för barn, om ni nu trodde det. Länk till Wikipedias text om Min granne Totoro för alla som missat denna fina film.

Jamen, varsågoda!

Pekar lite nedåt på förra inlägget. Det här är ju en present till er, varsågoda! Var inte blygsamma. Det är meningen att ni läsare ska ha dem, inte att de ska ligga och damma på mitt kontorsskrivbord.