Krigsdagböcker 1939-1945

Bokens titel: Krigsdagböcker 1939-1945
Författare: Astrid Lindgen
Förlag: Salikon förlag, 2015
Antal sidor: 355

Jag visste nog inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna bok. Kunde det vara intressant att läsa privata dagböcker skrivna under andra världskriget, varvade med tidningsartiklar och andra urklipp - bara för att det var Astrid Lindgren som skrivit? Jag var lite tveksam. Boken är tjock och när jag fick hem den var det väl inte så att jag direkt slängde mig över den...

Det har skrivits en hel del om det faktum att Astrid Lindgren under kriget arbetade på Allmänna säkerhetstjänstens postkontrollanstalt med att läsa (och censurera) brev. Därmed hade hon en annan inblick i krigets fasor än många andra svenskar, eftersom hon fick läsa mängder av vittnesskildringar från kontinenten och från våra grannländer. Hon plöjde dagstidningar, lyssnade på radio och hade ett arbete som gjorde henne mer informerad än många andra i Sverige vid den tiden.

Själv tycker jag dock att det är det vardagliga som fastnar, det som faktiskt hade varit spännande att läsa även om det inte var vår älskade och världsberömda författarinna som skrivit dessa dagböcker.

Nu är det lite svårt att bortse från att många av oss känner till en hel del om Astrid Lindgrens liv, hennes föräldrar och uppväxt, hennes man och barn - men bokens behållning är märkligt nog inte att det är just hon som skrivit, utan hur hon har gjort det.

Vi får följa familjen Lindgrens liv alldeles från krigsutbrottet i Europa genom många tröstlösa år - då alla hela tiden trodde att nu måste det väl ändå ta slut! - till den efterlängtade freden. Astrid beskriver allt från ransoneringskort och besparingar till hur lyckligt lottade de ändå är. Hon jämför ständigt med de frysande finländarna och ryssarna, de svältande grekerna och fransmännen, de sönderbombade tyskarna och engelsmännen, de rädda danskarna och norrmännen.

Boken har ett enormt flyt, är skriven precis sådär lätt och ledigt som vi är vana vid att läsa Astrid, orden liksom bara bubblar ur henne och hon blandar i samma stycke sin oro för dottern som fått mässlingen med oron för "ryssen".

Många av tidningsurklippen struntade jag i att läsa, de gav mig inte så mycket. Men jag är otroligt glad att jag köpte och läste boken, för det är en vittnesskildring skriven av en ung tvåbarnsmamma - då helt okänd som författare - och i realtid. Inget är ditlagt i efterhand eller justerat. Det ger en helt autentisk bild av hur det kunde vara att leva i Sverige under andra världskriget och hur vardagslivet såg ut samtidigt som hela tiden hotet om invasion och krig hängde över landet.

Mitt foto: Dessa ransoneringskuponger har jag hittat i släktens gömmor. De visar hur man fick köpa begränsade mängder av allt från smör, ägg, mjöl, kött, fisk och annan mat till skor och textilvaror. Kvinnan som ägde dessa ransoneringskort samlade ihop måsägg nere vid stranden, har jag fått mig berättat, för att det var så svårt att få tag på hönsägg.

Omdöme: En mycket läsvärd bok som är högaktuell än idag. Kan läsas av den som vill veta mer om Astrid Lindgren eller den som, liksom jag själv, är väldigt historieintresserad och uppskattar att få en inblick i en vanlig människas liv. Kan läsas av den som vill veta mer om hur svenskarna upplevde kriget som rasade kring dem, eller av den som betvivlar nödvändigheten i att ha ett EU som ytterst är ett fredsprojekt...

Länk till boken på Adlibris: VACKERT INBUNDEN

Läsutmaningen: Alla Augustpristagare

Många av er andra är så himla ambitiösa, läser tio böcker i veckan och har läsutmaningar som jag aldrig skulle palla. Själva idén med en läsutmaning tilltalar mig, eftersom det tvingar en att läsa något som man kanske inte skulle valt annars - och på så sätt vidgar ens vyer och lär en något nytt. Det här är min egen lilla utmaning!

Efter att jag hade läst flera böcker där det stod "Augustpriset Vinnare" på omslaget, började jag fundera på om jag skulle försöka läsa dem allihop. Det visade sig att flera av böckerna som jag läst - både för länge sedan och nu den senaste tiden - är vinnare utan att jag lagt märke till det. "Hummelhonung" till exempel.

Min tanke är att jag ska läsa så många som möjligt av Augustprisvinnarna från 1992 till 2014 innan de nya pristagarna tillkännages den 23 november 2015. I kategorierna Barn- och ungdom samt Facklitteratur har jag valt några få. Vissa av barnböckerna har jag förstås läst massor av gånger - som "Gittan och gråvargarna" - men eftersom jag valt bort att recensera barnböcker på bloggen så plockar jag inte heller med dessa här. I kategorin Skönlitteratur har jag valt varenda en.

Klickbara länkar till mina recensioner, på de fetstilade böckerna med tillhörande bild. Obs! När inlägget publicerades så hade länkarna försvunnit, men nu har jag lagt in dem igen.

2014: "Liv till varje pris" av Kristina Sandberg

2014: "Mördarens apa" av Jakob Wegelius


2013: "Egenmäktigt förfarande. En roman om kärlek" av Lena Andersson


2013: "Expeditionen. Min kärlekshistoria" av Bea Uusma

2012: "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg

2012: "Det står ett rum här och väntar på dig" av Ingrid Carlberg


2011: "Korparna" av Tomas Bannerhed


2011: "Och i Wienerwald står träden kvar" av Elisabeth Åsbrink


2011: "Pojkarna" av Jessica Schiefauer


2010: "Spill. En damroman" av Sigrid Combüchen


2010: "Här ligger jag och blöder" av Jenny Jägerfeld

2009: "De fattiga i Lódz" av Steve Sem-Sandberg


2008: "Ett annat liv" av Per Olov Enquist


2008: "Legenden om Sally Jones" av Jakob Wegelius

2007: "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark


2006: "Svinalängorna" av Susanna Alakoski

2005: "Den amerikanska flickan" av Monika Fagerholm


2004: "Gregorius" av Bengt Ohlsson


2003: "Skraplotter" av Kerstin Ekman


2003: "I taket lyser stjärnorna" av Johanna Thydell

2002: "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren

2001: "Underdog" av Torbjörn Flygt

2001: "Minnets stigar" av Per Wästberg, Anita Theorell och Hans Hammarskiöld


2000: "Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi


1999: "Livläkarens besök" av Per Olov Enquist


1998: "Berömda män som varit i Sunne" av Göran Tunström


1997: "Aprilhäxan" av Majgull Axelsson

1996: "Sorgegondolen" av Tomas Tranströmer


1995: "Hummelhonung" av Torgny Lindgren

1994: "Synden" av Björn Ranelid


1993: "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman


1992: "Medan tider tänker på annat" av Niklas Rådström

1992: "Jag saknar dig, jag saknar dig!" av Peter Pohl och Kinna Gieth

1989, 1990 och 1991 delades endast ett enda pris ut. Jag har inte tagit med dessa böcker i listan.

Nu gäller det att jag hinner ta mig igenom alla vinnarna innan det är dags för 2015 års pristagare, som presenteras den 23 november!
//Joelinda

Boy (Tales of Childhood)

Bokens titel: Boy - Tales of Childhood
Författare: Roald Dahl
Förlag: Puffin Books, 2013
Antal sidor: 219

Den fantastiske Roald Dahl - behöver han ens en närmare beskrivning?! - hann ge ut en sorts självbiografi innan han dog 1990. Den finns nu utgiven i en serie från Puffin Books (tycks vara Penguin Books barnboksförlag) med illustrationer av Quentin Blake som ju gjort de underbara teckningarna till "Kalle och chokladfabriken", "Naddap Dlöks", "Matilda", "James och jättepersikan" och alla de andra.

Jag antar att boken vänder sig till barn, eftersom den är utformad på ett sånt sätt med luftig layout, stora bokstäver, lättbegriplig engelska och tydliga förklaringar riktade till moderna barn.

För mig var det i alla fall givande att läsa om Roald Dahls spännande och hårda uppväxt. Jag ska inte säga för mycket om hans familj eller vad han var med om, för då förstör jag nöjet för andra läsare, men jag gillar verkligen upplägget att berätta om mor- och farföräldrarna i Norge, föräldrarna som emigrerade till Wales, Roalds barndom och uppväxt i utvalda små scener. Han skriver i kronologisk ordning men i så rask takt att han bara kan plocka med några enskilda händelser och fördjupa sig i dem.

Arma barn, vad han blev slagen, måste jag bara säga. De engelska internatskolorna tycks ha varit helvetet på jorden emellanåt. Vilka vidriga "masters" de hade till lärare, som skrek och gapade åt barnen, förödmjukade dem, vägrade lyssna på dem, slog dem med käppar, inte visade minsta empati utan snarare ren sadism. Helt vidrigt.

Mitt foto: I boken får vi dels veta varför godis är så viktigt för Roald Dahl och dels hur han fick idén till "Kalle och chokladfabriken".

Omdöme: För barn och vuxna i alla åldrar, som gillar Roald Dahl och som är intresserade av hur det kunde vara att växa upp som pojke i Storbritannien mellan de båda världskrigen. Roligt och underhållande ska det vara men känslan som stannar kvar i mig är ändå en sorg över hur vuxna i alla tider har våldfört sig på barn.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK HÄFTAD

Gökens rop

Bokens titel: Gökens rop
Författare: Robert Galbraith (pseudonym)
Originalets titel: The Cuckoo´s Calling
Översättare: Charlotte Hjukström
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Wahlström & Widstrand, 2015
Antal sidor: 498

Ja, jag ska villigt erkänna att det var två ytterst ytliga saker som fick mig att köpa denna pocket. Det ena är att författaren är ingen mindre än HarryPotter-Rowling, det andra är att det var ett så snyggt och suggestivt omslag.

Boken är på närmare femhundra sidor och lite allmänt pladdrig, såsom även Rowlings roman "Den tomma stolen", men mycket trevlig på alla sätt och vis. Det här är sån där skön läsning som inte syftar till något annat än bara ren läsnjutning!

Nu är väl alla ni andra för unga för att minnas att Bruce Willis någonsin varit känd för något annat än Die Hard-filmerna, men JAG kommer minsann ihåg hur jag som nästan-vuxen-tonåring såg honom för första gången i en teveserie som mamma och jag följde. Den hette "Moonlighting" och huvudpersonerna var den vackra, smarta Maddie (Cybil Shepard) och den charmige David (Bruce Willis). De spelade två privatdetektiver som löste lagom våldsbefriade mysterier tillsammans.

Jag hade så gott som glömt bort teveserien tills jag läste "Gökens rop". I boken finns nämligen en hyfsat ung (manlig) privatdetektiv och det skruttiga lilla kontor där han även bor sedan han hastigt brutit upp från sin flickvän. Detektiven heter Cormoran Strike och han har ett spännande förflutet - både yrkesmässigt och privat - som jag misstänker att vi kommer att få höra mer om senare. Strikes ekonomi är närmast att betrakta som ett konkursbo, tills den dag han dels får en galen uppdragsgivare och dels får en inhyrd sekreterare.

Den galna uppdragsgivaren är storebror till Strikes barndomsvän Charlie, som omkom under tragiska omständigheter.

Den inhyrda sekreteraren heter Robin och hon ska bara stanna en vecka, men visar sig vara en klippa - hon är kvicktänkt, lättlärd, duktig på att samla in fakta och har oanade skådespelartalanger som kommer väl till pass.

Cormoran Strike får i uppgift att gräva djupare i ett omskrivet självmord, som uppdragsgivaren hävdar är ett mord trots att polisen redan uteslutit att så är fallet. Tillsammans med Robin går han systematiskt igenom varenda person som kan vara inblandad och undersöker alla tänkbara alternativ.

Boken är inte särskilt spännande, vilket sannolikt beror på att vi läsare får följa detektivens tämligen odramatiska undersökningar i tur och ordning: Nu frågar vi ut mamman. Nu ringer vi brodern och ställer kuggfrågor. Nu åker vi till huset där det skedde. Nu stämmer vi träff med dödsoffrets chef och pressar honom på fakta. Nu går vi hem och grunnar på saken.

Omdöme: Om man gillar en lågmäld och oblodig deckare i Agatha Christies anda så är det här en bok som passar. Om man föredrar briserande bomber, biljakter och klockor som räknar ner så får man välja något annat.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.

Bonjour tristesse

Bokens titel: Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel)
Författare: Francoise Sagan
Originalets titel: Bonjour tristesse
Översättare: Lily Vallquist
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2014
Antal sidor: 144 (inkl förord av Per Hagman)

Med ett otroligt snyggt omslag av Klas Fahlén presenteras "Bonjour tristesse" på nytt för läsarna. Den utkom första gången på svenska redan 1955 och blev snabbt kultförklarad. Francoise Sagan hade inte ens fyllt tjugo då hennes bok publicerades i Frankrike, hon benämndes underbarn och sågs som en stor talang.

Boken är kort. Nästintill novellkort, faktiskt, men det behövs inte ett enda ord till. Den är helt perfekt i sitt omfång.

Jag läste den som tonåring men mindes bara brottstycken och när jag såg den läckra formgivningen av den nya pocketen köpte jag den direkt. Språket är vackert, så där lite gammaldags korrekt som man nästan bara kan hitta i böcker från den tiden - och många tidstypiska saker gör intryck, trots att författaren eller översättaren knappast menade det på 50-talet.

Man åker till orten Nizza, exempelvis. Min rika barndomskamrat Karin reste ofta till Nizza med sina snobbiga föräldrar på loven. Inte förrän långt senare begrep jag att det var samma stad som Nice, men tydligen kallade man en fransk stad för ett italienskt namn i Sverige på den tiden.

Ena huvudpersonen, Anne, ber kyparen om ett rör till sin apelsinjuice, vilket jag tyckte var lustigt för dels säger hon inte "sugrör" och dels säger hon "vaktmästaren" till serveringspersonalen - och det minns jag tydligt att man gjorde när jag var liten. Det finns många sådana detaljer som är intressanta, inte minst kommentarer om "rasrena" Elsa.

Bokens jag är den 17-åriga Cécile, som det är mycket svårt att tycka om. Hon har vuxit upp i ett nunnekloster - mamman är död, pappan har levt sitt eget liv - men som 15-åring släpps hon ut ur pensionen (som hon kallar det) och börjar istället leva ett diametralt motsatt liv. Hon röker och dricker massor (jag skulle bli tokig om min 17-åring rökte och söp, men Céciles pappa bryr sig inte det minsta), hon flirtar vilt med karlar, hon är näbbig på det där viset som allvetande tonåringar tenderar att vara, hon är skoltrött och vägrar plugga till studentexamen, hon lägger sig i de vuxnas liv och beter sig allmänt omoget.

Céciles dagar går mest åt till att sola på medelhavsstranden nära det vackra huset de hyrt över sommaren (ja, de har en husa som sköter markservicen åt dem). Pappan är ung, bara 40 år, och har ständigt nya kvinnor. Det är ett lojt och behagligt liv de lever. Dekadent, skulle jag säga. De är ett märkligt par: pappan gör sina erövringar, nya unga kvinnor avverkas hela tiden, dottern är stolt över honom och tycker han är både stilig och underhållande.

Men så kommer (den döda) mammans strålande vackra, svala, intellektuella väninna Anne in i bilden. I hennes närvaro förändras allt. Hon är inte en utbytbar, ung älskarinna utan nu är det på allvar - och Cécile smider planer på hämnd...

Omslag: Det är snålt av Bonniers att inte lyfta fram formgivaren mer, tycker jag. Klas Fahlén nämns i pyttig stil på omslagets baksidas insida (som han för övrigt valt att göra rosa, himla snyggt mot det gräddvita omslaget med den fina illustrationen).

Omdöme: En lättläst och mycket kort klassiker som förtjänar att fortsätta läsas och begrundas. "Bonjour tristesse" skulle passat utmärkt när mina två äldsta barn skulle skriva recensioner och uppsatser i svenskan på gymnasiet: detta är en bok man hinner läsa på några få dagar och sedan kan analysera i småbitar.

Snackis: En alldeles perfekt snackis och bokcirkelbok! Alla kommer garanterat att orka läsa den och ha en åsikt om kärleksförhållandena.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Ringens gåta

Bokens titel: Ringens gåta
Författare: Elisabeth Nemert
Förlag: Pocketförlaget efter en överenskommelse med Historiska Media, 2015
Antal sidor: 390

I den sjätte boken i den skönlitterärt historiska serien "Släkten" har Elisabeth Nemert tagit över stafettpinnen. Vi har nu hunnit fram till 1200-talet och får lära känna personerna kring Birger Jarl. Huvudperson är hans systerdotter Helena som vi får följa ända från det att hon som 5-åring flyr sin familj efter ett försök till brudrov och sedan inte hittar hem igen.

Jag älskar den här sortens böcker och läser dem med stor behållning, men tyvärr har "Ringens gåta" alltför stort fokus på vackra jungfrur och stiliga ungherrar med kärleks- och sexliv som gränsar till pekoral. Nej, nu har jag faktiskt blivit lite besviken på de senaste böckerna i serien och hoppas att fortsättningen blir mer av en mustig historiebeskrivning och mindre av kärleksdravel.

Målgruppen för en roman som denna får väl anses vara rätt snäv: jag skulle hålla för sannolikt att de flesta som läser är kvinnor, infödda svenska sådana, och mycket historieintresserade. Då behöver man inte som författare vara övertydlig med uppgifter som den här läsekretsen redan känner till. Exempelvis påpekar Nemert gång på gång att äktenskap är "delar av ett politiskt spel", "en bricka i ett spel", "ett alliansbygge" och "ett maktbygge". Ja, vi vet. Vi, dina läsare, vet att giftermål mellan högättade var sällan av kärlek på den tiden.

-

I min recension av "Drottningkronan", den förra boken i serien, finns länkar till de tidigare böckerna. Släktkrönikan böljar fram och tillbaka, kvaliteten på böckerna likaså. Författarna skriver sinsemellan ganska olika och det är förstås en smaksak vilka man föredrar. Det som binder ihop berättelserna är ringen, den urgamla silverringen med en stor bärnsten. De starka kvinnorna i romanserien ärver ringen och den har nu färdats från 900-talets järnålder via vikingatiden fram till medeltidens 1300-tal.

Jag gillar tanken på den där ringen, men i just den här boken har den fått egenskaper som jag inte alls uppskattar. Det är som att den lever sitt eget liv. Nemert ger ringen diverse egenskaper som inte är förenliga med silver och bärnsten: den pulserar och blir kokhet och rör sig om den är upprörd.

När jag var liten tvingade fröken oss att göra liknande stafetter i skolan. Man skrev en historia och kamraten fick bara läsa ens sista mening innan han eller hon fortsatte - med resultatet att allt man ansträngt sig att skriva fick en helt annan innebörd.

Om jag hade skrivit en skoluppsats där silverringen med bärnstenen bara var en vacker släktklenod så skulle jag bli rätt sur om klasskompisen som kom efter mig förvandlade ringen till något magiskt. Efter det kan man ju inte göra det ogjort! Ringen kan aldrig mer bli bara silver och stelnad kåda.

Om någon månad kommer den sjunde delen, "Stenhuggarens dotter", skriven av Ewa Klingberg. Författaren är för mig totalt obekant och när jag läser förlagets författarpresentation får jag intryck att det är en lokalt uppmärksammad kåsör som skrivit trevliga texter i en landsortstidning. Men intrigen verkar bra och jag har stora förhoppningar om att Klingberg sparkar nytt liv i serien, skippar kärlekstramset och övernaturligheterna och serverar oss en riktigt spännande historisk roman.

Omdöme: Jag sträckläser eftersom jag så otroligt gärna vill att nästa kapitel ska bli lite mer av "så här levde man i Sverige på den tiden" och lite mindre av "hennes gyllene hårlockar fladdrade i vinden". Kan rekommenderas till alla som vill läsa en kärlekshistoria med lite medeltidsstänk, inte till alla som vill läsa en historisk roman med lite kärlek i.

Länk till boken på Adlibris: snygg POCKET eller ful INBUNDEN.

Sent tillägg: Nu ni! Här kom en total överraskning för mig!
På bokens baksida står några omdömen skrivna av bloggare (märk väl: inte recensenter på kulturredaktioner på de stora tidningarna), bland annat en "Holavedsbrudar". Jag surfar in och läser vad bloggaren har skrivit HÄR.
Intressant, för recensionen avslutas med att hon ser fram emot nästa bok i serien. Och vad skådar mitt norra öga?! Jo, högst upp på sidan deklareras att Holavedsbrudar är densamma som Ewa Klingberg som ska skriva nästa del. Haha! Det var väl märkligt? Visste hon inte själv att hon skulle vara den som skrev nästa del? Jag är otroligt nyfiken.
Hallå, kan inte JAG få skriva en av delarna isåfall - jag älskar också historiska romaner och följer ju serien slaviskt. Jag erbjuder mig att hugga in på 1700-talet om Historiska Media vill.
Nu är jag mycket, mycket spänd på vad en bloggerska ibland oss kommer att göra med romansviten. Heja, Ewa! Jag håller tummarna för dig!

Polis

Bokens titel: Polis
Författare: Jo Nesbö
Originalets titel: Politi
Översättare: Per Olaisen
Förlag: Piratförlaget, 2014
Antal sidor: 606

Jag har aldrig tidigare läst något av den norska succéförfattaren Jo Nesbö - som jag trodde var en deckardrottning men visade sig vara en deckarkung... - och har inte känt mig det minsta lockad heller. Tänkte att det är ännu en av alla dessa skandinaver som vräker ur sig den ena deckaren efter den andra, i tydligt uttänkta serier där man "bara måste" läsa nästa - och nästa och nästa.

Men så läste jag Samuel Björks lite annorlunda deckare "Det hänger en ängel ensam i skogen" och där gjordes ideligen jämförelsen med Jo Nesbö, så jag blev nyfiken.

Sagt och gjort. Jag högg in på första bästa bok jag hittade i inbundet format till reapris på en Coop-butik. "Polis" är den tionde boken i serien om kriminalaren Harry Hole. Det var visserligen inga som helst problem att hänga med i handlingen men det kryllar av referenser bakåt som gör att jag tänker att man nog borde läsa några av de tidigare böckerna först.

Intrigen är rätt löjlig men det spelar ju ingen roll för dessa böcker är - som jag ser det - ren underhållning och ställer inga krav på logik eller trovärdighet. En idiot springer runt och dödar poliser på bestialiska sätt, alltid på ställen där det redan tidigare skett ett mord och alltid på samma sätt som det tidigare mordet. Samtliga av de tidigare morden är ouppklarade och man misstänker därför att det är någon som vill klaga på polisens uppklarningsprocent på detta hårdföra sätt.

Ni vet hur det är, jag behöver inte berätta det för er, boken följer grundreglerna för en modern nordisk deckare enligt en mall där allt kan bockas av. Dock skickligt hantverk, det får man ju tillstå, för det är säkert svårt att skriva en deckare som i så mycket påminner om mängder av andra böcker men ändå är ruskigt spännande.

Det här är underhållning som räcker i några dagar (boken är tjockare än en tegelsten!) och jag kan inte förneka att jag dras med: Nu vet jag, det är hon som är mördaren! Nej, förresten, det måste vara han. Eller nej, det stämmer ju inte... Ja, det måste vara hon förstås. Eller?

Rapp och actionfylld handling, miljoner stickspår, mängder av detaljer som man tror har betydelse. Dessutom en lurig författare som gång på gång får mig att tro att jag genomskådat allt och vet vad som ska hända, men så störtdyker handlingen och visar sig ha en helt annan innebörd än man trott.

Omdöme: En eller två sådana här böcker om året räcker för mig. Men då passar jag på att njuta av en härlig kriminalroman som uppfyller alla förväntningar man kan ha. Boken passar folk som gillar att läsa om mordoffer som blir smashade till råbiff av batonger och slagträn - och mördare som jagas av ett gäng superintelligenta charmknuttar.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och STORPOCKET.

För in de döda

Bokens titel: För in de döda
Författare: Hilary Mantel
Originalets titel: Bring Up the Bodies
Översättare: Jesper Högström
Förlag: Svante Weyler Bokförlag AB, 2014
Antal sidor: 409

Jag bara älskar de här böckerna om Thomas Cromwell och hans liv vid Henrik den åttondes hov i England på 1500-talet. De är helt underbara; det är som att kliva in i en alternativ värld! Men jag kan tänka mig att man precis lika gärna avskyr dem: de är inte alldeles lätta att läsa, framför allt är det en vansinnig massa människor att hålla reda på (varav inte mindre än tio eller elva heter Thomas, och många heter Mary eller William) - och samtliga har en mängd olika titlar och släktskap som det ständigt refereras till. Man måste vara rejält historieintresserad för att orka med alla turer, skulle jag tro.

Översättaren har blivit prisad av i stort sett alla som uttalar sig om den svenska utgivningen och jag måste hålla med. Dels är det ett beundransvärt arbete Jesper Högström har gjort och dels uppskattar jag inledningen som han skrivit, där man får lite perspektiv på berättelsen och hur det såg ut i Europa vid samma tid.

Man bör ha läst "Wolf Hall" för att alls ta sig an denna bok. Det blir svårt att komma in i handlingen annars och man missar en hel del av Cromwells komplexitet om man inte läst om hans uppväxt och åren som ung vuxen, med hustrun och de tre barnen.

Nu är den forne smedsonen änkling och har endast ett barn kvar i livet. Han är kungens arkivarius och sekreterare och faktiskt någon slags mentor. Han rör sig helt fritt i alla slott, har ett ord med i laget överallt - inklusive i domstolarna - och hans påverkan på kung Henrik är monumental.

Jag brukar passa mig för att använda uttryck som kan se ut som förlagens skrytsamma reklamslogans, men i det här fallet måste jag dra till med en klyscha eftersom den stämmer så väl: Detta är oavlåtligt spännande! Fastän jag mycket väl vet hur det kommer att gå med drottning Katarina av Aragonien, den arma människan som förskjuts av sin make, och hennes efterträderska drottning Anne Boleyn med sin vedervärdiga och snikna släkt - och kungens nya älskling adelsdamen Jane Seymour. Ja, det är faktiskt spännande sida upp och sida ner.

Hilary Mantel har gjort ett fantastiskt arbete med att levandegöra hela kungaätten Tudor och alla adliga släkter de omger sig med, för att inte tala om Thomas Cromwell och hans hus.

Omdöme: En otrolig bok som verkligen levandegör Englands historia. Man bör dock ha läst "Wolf Hall" först.

Länk till boken på Adlibris: STORPOCKET och INBUNDEN.