Den särskilda doften av en biblioteksbok, när man slår upp första sidan. Mmmm! Få saker luktar väl så gott. Är det de gulnade pappersfibrerna i kombination med andra människors tumavtryck och närvaron av tusentals gamla böcker som sätter den där speciella bibliotekslukten?
Eller doften av en nytryckt tidning som fortfarande luktar trycksvärta, när man öppnar den. Det glättade pappret som har ett alldeles eget ljud när man drar isär de blanka, färggranna sidorna. Fast jag jobbar med tryckerier hela dagarna, så blir jag fortfarande så lycklig när jag kommer in bland tryckpressarna och kopieringsmaskinerna och känner doften av färg och papper - jag tröttnar aldrig på det.
För att inte tala om glädjen i att öppna en alldeles ny, egen bok som knakar i ryggen och där man kan skära sig på pappret eftersom det är så vasst skuret. Jag älskar nya böcker! Det finns inget som går upp mot att få böcker i julklapp eller hämta en beställning från nätbokhandeln och glädjas åt alla dessa olästa sidor.
Jag är inte sorten som gillar mobiltelefoner. Nog för att jag har en, men den används inte till att läsa böcker och tidningar på. Har ingen läsplatta heller och tror knappast jag kommer att skaffa någon. Nu när jag inte längre pendlar in till Stockholm för att jobba, är min restid till arbetet så minimal så det är inte läge att läsa en bok på vägen. Vad ska jag då med en läsplatta till?
För mig blir det alltså riktiga böcker vid matbordet på lunchen eller i sängen när jag har lagt mig på kvällen. Det lockar mig inte det minsta att ha en elektronisk, lysande, platt skärm med en nedladdad bok! Jag vill lägga ett fint bokmärke på den sidan där jag slutat läsa, vrida boken så jag ser hur många sidor som återstår, lägga undan på nattduksbordet till imorgon.
Jag vill ställa boken i bokhyllan också, hur barnsligt det än är, även om jag har ändrat mig radikalt på den punkten och numera klarar av att slänga eller skänka bort böcker. Förut sparade jag exakt varenda bok, även de jag inte gillade. Status att ha många böcker: Kolla vilken välfylld bokhylla jag har. Ja, det här är ju mitt stora intresse - som synes. Jodå, jag har läst alla böcker i bokhyllan. Minsann är jag inte en mycket beläst människa?
Men så funkar jag inte längre, det där har runnit av mig, jag måste inte bevisa något nuförtiden. Jag har slängt så mycket böcker och skänkt bort ännu fler - och även om jag grät när jag stod där på soptippen och hivade den ena papperskassen efter den andra, så infann sig också en massiv lättnadskänsla. Jag måste inte visa upp att jag äger alla dessa böcker eller stoltsera med hur mycket jag har läst. Jag måste inte spara detta, så mina barn tvingas sortera ett hus fyllt med gammal gulnad litteratur på det sätt som jag själv fått göra efter så många släktingar.
Det här var ett stickspår. Jag vill ha mina böcker, de flesta av dem. Jag kan låna av vänner eller på bibblan, men jag älskar mina egna böcker. Och jag vill ha dem i pappersform.
Min blogg hör ju inte till de stora och välbesökta, men jag har ungefär 1.600 besökare i månaden. Det är långt många fler än jag hade trott när jag startade denna oansenliga lilla blogg med ambitionen att bjuda på rena recensioner och egna foton till.
Det händer att jag får recensions-ex att läsa, i synnerhet av små, alternativa förlag. Det är förstås fantastiskt roligt och mycket generöst. Jag är väl medveten om vad det kostar att trycka en bok och distribuera den.
De större förlagen skickar inga böcker om jag inte frågar. Och det vågar jag ju knappt göra. Någon gång har jag ändå tagit mod till mig och skrivit att "Just den där författaren är jag förtjust i och jag ser att ni ska ge ut en bok av henne denna vår - och skulle jag möjligen kunna få ett recensions-ex, fast jag inte heter Bokhora, Breakfast Bookclub eller Kulturkollo?" Någon enstaka gång får jag faktiskt det och då skuttar jag av glädje de där sextio meterna från brevlådan fram till huset.
Men ganska ofta får jag från de större förlagen några vänliga rader och en länk, där jag kan ladda ner en digital version av den önskade boken till min icke-befintliga läsplatta.
Såklart jag fattar att det är både billigt och extremt smidigt för förlagen. Herregud, jag skulle antagligen göra samma sak själv om jag satt som ansvarig på ett förlag och fick mängder av förfrågningar från folk som driver små betydelselösa bloggar.
Saken är den, att då får det vara för mig. Jag vill ha en pappersbok.
Jag köper den hellre själv (vilket förstås förlaget tjänar på) än laddar ner den. För mig finns inte pendeltåg som står still på grund av nedrivna kontaktledningar. Jag åker inte på jobbresor, flyger aldrig, står överhuvudtaget aldrig i en busskö, väntar sällan på barnen på deras träningar längre. Jag sitter i en bekväm fåtölj och läser en pappersbok - annars får det vara. Och bläddrar bland bladen, bedömer gramvikten på pappret, känner doften av trycksvärta och tjuvkikar hur långt det är kvar på kapitlet.
Jag får dåligt samvete för att jag har en så snål inställning till moderna e-böcker och för att jag är så otacksam som inte skuttar av glädje över att få en länk till en "bok" som inte är en bok utan en text som magiskt ska lysa från en elektronisk skärm jag inte har.
//Joelinda
