Sirener

Bokens titel: Sirener
Författare: Gabriella Ahlström
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 308

En bokrecension ska förvisso inte handla om författaren, utan om den lästa boken, men jag blir nyfiken på vem Gabriella Ahlström är och nosar reda på henne på nätet; hon har en egen hemsida som är förvånansvärt inaktuell (boken "Sirener" finns överhuvudtaget inte med och det verkar som att ingen har uppdaterat på ett år eller två...) men där jag kan läsa mig till vad hon har jobbat med. Många tunga, prestigefyllda uppdrag! Inte bara som journalist och författare, utan även som talare, moderator och.... bokrecensent. Gulp.

Hela tiden medan jag läser boken tänker jag "meta, meta, meta". Jag vet inte varför jag hakar upp mig så - till råga på allt på ett uttryck som jag kanske inte till fullo behärskar. Lite pinsamt, faktiskt. Men jag minns att på mitt (vårt!) bröllop var det en släkting som höll ett meta-tal, det vill säga ett tal om talet han skulle hålla till brudparet. Det där har jag senare varit med om även vid andra bröllop; att man beskriver sig själv och sina våndor inför att skriva ett högstämt tal till brudparets ära - och till slut handlar ingenting om brudparet utan allt fokuseras på talets tillkomst.

I centrum för handlingen står Henrik, en duktig forskare som dock aldrig tycks bli klar med sin avhandling om författaren Richard Yates. Hans hustru Lotte är en extremt ambitiös läkare, som gärna skulle jobba dygnet runt om det inte vore för att hon hamnat i en depression efter att paret förlorat sitt förstfödda barn sent i graviditeten.

Henrik kommer från en utåt sett välmående medelklassfamilj där pappan är präst, mamman går hemma och skrotar med ett obestämbart projekt som det aldrig blir något av. Lillasyster Klara är en kvinna i 35-årsåldern, mager och nervös, med dåligt självförtroende. Hon är undersköterska och diakonissa, men har en gudssyn som skiljer sig från faderns. Hon kommer ut som homosexuell, till pappans fasa, och hennes flickvän är en påfrestande bekantskap som inte beter sig särskilt konventionellt. Bokens stora behållning är att läsa om den här dysfunktionella kärnfamiljen med mamma, pappa, pojke, flicka och alla deras inbördes stridigheter, lojaliteter och undantryckta känslor. I synnerhet pappan, den dömande prästen tillika framgångsrike författaren Gunnar Bohr, är lysande beskriven! Han skulle platsa i vilket skandinaviskt drama som helst.

Henriks svala relation till Lotte och senare hans passionerade förhållande till den betydligt yngre Vanja är inte alls lika intressanta delar av boken. Ahlströms styrka tycks vara att beskriva familjen. Bokens tema är rakt igenom skuld. Det visar sig att de flesta av personerna i romanen känner skuld för något och att det påverkar deras liv.

Böcker och författande spelar också en stor roll. Henrik har lagt åratal av sitt liv på att läsa Yates och analysera honom; han skriver på sin avhandling men undrar om någon alls kommer att vilja läsa den. Hans syster Klara skriver dikter, mamman läser mängder av böcker, Vanja - som Henrik handleder - har just börjat skriva om en annan amerikansk författare. Viktigast av allt är dock att fadern skriver en bestsellerbok om hur han överlevde en katastrof, där en färja började brinna, och ber Henrik om hjälp med den omfattande redigeringen.

Det är här det där med "meta" kommer in. Jag undrar om författaren skriver om sig själv och hur hon blivit bemött av omgivningen. Alla kan ju skriva! Alla vill väl ge ut en bok! Henrik skickar ut den ena smockan efter den andra och jag kan inte låta bli att undra om det är ett sätt för att Ahlström att försvara sig mot smockor hon själv tagit emot under den tid hon arbetat med romanen.

"Det var otänkbart att han skulle lämna arbetet och institutionen. Vad skulle han göra istället? Skriva litteraturrecensioner som ingen betalade för och snart inte ens skulle efterfråga? 
Kritiken var på utdöende, det sa alla. Tidningar slogs ihop och det offentliga samtalet var på väg att tystna. Åtminstone var det knappt någon som var beredd att investera den tid och de pengar som krävdes för att få fram kvalificerade åsikter. Bloggarna och krönikörerna hade tagit över och den enda lilla anständiga rest som fanns kvar utgjordes av institutioner som den där han befann sig."

Ja, jag är ju en av de okvalificerade och icke-avlönade recensenterna som har en bokblogg men jag hoppas ändå att mina tyckanden kan bidra på något vis.

Hade jag fått göra om något i boken så hade jag
1) strukit rätt hårt i det interna snacket mellan Vanja och Henrik om författaren Carson McCullers för de passagerna är bra sega...
2) helt tagit bort stycket om när Henrik besöker något slags massageterapeut som visar sig vara en flummig helare. Det är visserligen roligt beskrivet men tillför absolut ingenting, känns total malplacé och jag undrade länge vad det syftade till: skulle Lotte bli ihop med helbrägdagöraren? Skulle Henrik bli vän med honom senare i boken? Skulle hans pappa konvertera till något New Age-flum?
3) bett författaren att skriva lite mer om Henriks och Klaras mamma, henne blev jag nyfiken på!

Betyg: Välskrivet, engagerande, inkännande.

Rekommenderas till: alla som gillar relationsromaner och i synnerhet om man vill avhandla begreppet skuld.

Snackis: En alldeles utmärkt snackis.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Norstedts för recensions-exet!

Liv till varje pris

Bokens titel: Liv till varje pris
Författare: Kristina Sandberg
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 554

Det var ett bra tag sedan jag läste ut "Liv till varje pris", men jag har inte kommit mig för att skriva en recension förrän nu. På något vis tog det bara tvärstopp, när det var så hysteriskt mycket skriverier inför och efter Augustprisutdelningen. Om alla andra skriver om exakt samma sak - vad ska då jag tillföra?

En annan anledning - kanske större - var att jag känner så starkt för den här bokserien och då blir det svårt att hitta rätt ord.

För några år sedan läste jag "Att föda ett barn" och tyckte den var helt fantastisk (även om jag först höll på att bli tokig på att meningarna var så långa och att man initialt var tvungen att vänja sig vid om huvudpersonen Maj tänkte tankar tyst eller yttrade dem högt). Jag berättade för vänner och bekanta om boken, men ingen hade hört talas om den. Inte ens mina kultursidesläsande bokklubbsvänner visste vad jag pratade om för bok. Jag har senare hört Kristina Sandberg säga att det faktiskt inte var så många dagstidningar som recenserade den första boken - det var istället bloggarna som skrev omdömen och pratade varmt om denna den första boken i trilogin.

Länk till recensionen av den då rätt okända "Att föda ett barn": HÄR!

Jag tänkte en hel del på "Att föda ett barn" och hoppades att uppföljaren skulle komma i pocket rätt kvickt. Det är inte ofta jag känner så, faktiskt. Att en bok stannar kvar sådär och att man ser fram emot en fortsättning.

Så kom "Sörja för de sina", som jag hade sett fram emot. Den skiljer sig en del från den första boken, såtillvida att det är betydligt enklare att hänga med i vem som tänker och säger vad. Och handlingen, den blev som ett knytnävsslag i magen på mig. Plötsligt stod min farmor M där framför mig, hon som är jämngammal med Maj, och som är så ruskigt lik henne på alla vis.

Länk till recensionen av "Sörja för de sina": HÄR!

Den boken grep mig verkligen djupt. Jag var nog inte den enda som kände igen min farmor - jag har förstått att väldigt många känner igen sina mor- och farmödrar, svärmödrar, en moster, någons gamla mamma. Många tycks också känna igen sig själva i Maj, även om tiden och miljön är en helt annan.

Jag kunde ändå inte släppa att det var just min farmor M som Kristina Sandberg skrivit om, för min farmor har också den där nervigheten, lätta ångesten över saker som inte borde spela någon roll, det dåliga självförtroendet över att ha gått så få år i folkskolan, den där kluvenheten till maken och barnet, det där nynnandet ute i 50-talsköket medan hon trollade fram makalösa kakor och goda maträtter som hon jämt bad om ursäkt för och nedvärderade.

Farmor som var oklanderligt klädd i rejäla trosor och bysthållare, nylonstrumpbyxor och klackskor, kjol och jumperset, det ljusa håret i mjuka papiljottlockar, platta bismarcklänkar av guld runt handleden, en Palmroth-rottingväska i handen, poplinkappa och handskar. Bara för att gå ner till torget och handla någon ingrediens till kvällens middag och kanske en tidning!

Farmor som sällan opponerade sig högt eller tog plats men kunde vara nog så tjurig, hon som alltid tyckte det var jobbigt med min mamma som minsann var högutbildad och lämnade oss ungar på dagis och knappt kunde laga någon husmanskost. För Maj liksom för min farmor blev hemmet det allra viktigaste, något hon ville vara stolt över, sättet på vilket man visade att man dög.

Jag har förstått att vi är många som kände den här generationen kvinnor - de som knappt finns längre! - och har sett deras strävan men inte förrän nu läst något som visar historien sedd ur deras egna ögon. Ändå kändes det märkligt att höra Sandberg säga i teves "Babel" att hon fått kommentarer som den jag skrev på min blogg: att vi måste vara systrar eller kusiner för det är ju MIN farmor hon skriver om.

Den tredje och avslutande delen i serien, "Liv till varje pris", är lika bra som de tidigare böckerna och känns helt logisk på alla vis. Jag "visste" ju hur Maj skulle reagera på de unga mödrarna som ägnar sig mer åt självförverkligande, familjeförsörjning och jämlikhet. Glad att det faktiskt också blev så i boken, annars hade jag tyckt att Maj tappat en del av sin trovärdighet. Även Maj och Tomas förändras en del, även om det inte är något revolutionerande, och det är skönt att se. Det smyger sig in en sorts acceptans ändå och ett slut som känns varmare än jag vågat hoppas på.

Jag var inbjuden till Norstedts på en träff i höstas tillsammans med många andra bokbloggare och förstås författaren och förläggaren. Någon vecka innan fick vi "Liv till varje pris" i inbunden utgåva - jag skulle visserligen ha köpt boken ändå, men antagligen väntat till pocketupplagan, så jag blev väldigt glad över presenten. På träffen hade jag bara hunnit en bit in i boken, vilket tycktes gälla de allra flesta, så jag visste inte allt som Maj skulle få vara med om.

Någon av deltagarna drog upp en sekvens där Maj fyller 90 år och Kristina Sandberg berättade vidare om just den delen. Jag trodde knappt mina öron! Det var som ett utdrag ur min egen farmors historia, kusligt likt. Jag satt med tårar i ögonen och tänkte att det var tur att rummet var så svagt belyst så inte de andra såg mig sitta där och gråta av överraskning. Jag blev så tagen av det, att jag skrev ett långt brev till författaren när jag kom hem. Det kändes viktigt att få berätta hur glad och rörd jag är över att någon har skrivit min farmors historia och uppmärksammat en hel generation av kvinnor som de flesta av hos har känt och haft i vår närhet.

Mitt foto: Jag har en svaghet för gamla plåtaskar, burkar, förpackningar. Här är det mormors gamla vanillinsocker och bakpulver som får illustrera Majs eviga bakande.

Betyg: En underbar bok och en fin avslutning på trilogin om Maj.

Rekommenderas till: dem som gillar att läsa om kvinnohistoria och relationer. Egentligen till många fler!

Snackis: Jag tror man kan sitta en hel bokklubbskväll och avhandla Maj.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Norstedts för recensions-exet!

Betat av ytterligare Augustvinnare...

För någon vecka sedan skrev jag: "Mitt val av tema - på obestämd tid, nota bene! - blir alltså Samtliga Augustprisvinnare i skönlitteratur. Det ska bli riktigt roligt." Nu har jag hunnit läsa och recensera ytterligare några och så här ser min lista ut nu:

2014: Kristina Sandberg, Liv till varje pris
2014: Jakob Wegelius, Mördarens apa
2013: Lena Andersson, Egenmäktigt förfarande

2013: Bea Uusma, Expeditionen. Min kärlekshistoria.

2012: Göran Rosenberg, Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz

2012: Ingrid Carlberg, Det står ett rum här och väntar på dig.
2011: Tomas Bannerhed, Korparna
2011: Elisabeth Åsbrink, Och i Wienerwald står träden kvar.
2010: Sigrid Combüchen, Spill. En damroman

2010: Jenny Jägerfeld, Här ligger jag och blöder

2009: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź
2008: Per Olov Enquist, Ett annat liv
2008: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones.

2007: Carl-Henning Wijkmark, Stundande natten
2006: Susanna Alakoski, Svinalängorna
2005: Monika Fagerholm, Den amerikanska flickan
2004: Bengt Ohlsson, Gregorius
2003: Kerstin Ekman, Skraplotter

2003: Johanna Thydell, I taket lyser stjärnorna.

2002: Carl-Johan Vallgren, Den vidunderliga kärlekens historia

2001: Torbjörn Flygt, Underdog

2000: Mikael Niemi, Populärmusik från Vittula
1999: Per Olov Enquist, Livläkarens besök
1998: Göran Tunström, Berömda män som varit i Sunne
1997: Majgull Axelsson, Aprilhäxan
1996: Tomas Tranströmer, Sorgegondolen

1995: Torgny Lindgren, Hummelhonung

1994: Björn Ranelid, Synden
1993: Kerstin Ekman: Händelser vid vatten

1992: Niklas Rådström, Medan tiden tänker på annat

Många av de andra har jag redan läst för länge sedan, recensioner kommer. Några av författarna vet jag redan på förhand att jag gillar, men andra ska bli spännande att bekanta sig med. Majgull Axelsson till exempel - henne har jag aldrig läst en enda rad av.
//Joelinda

The Bonesetter´s Daughter

Bokens titel: The Bonesetter´s Daughter
Författare: Amy Tan
Förlag: Ballantine Books, 2002
Antal sidor: 403

Jag har tyckt om Amy Tans böcker sedan jag läste "Joy Luck Club" för hundra år sedan. Även  "Köksgudens hustru" och "Hundra hemliga förnimmelser" är väldigt bra, bättre än den första faktiskt. Den här boken, som heter "Bendoktorns dotter" på svenska, valde jag att köpa som engelsk pocket eftersom jag inte orkade vänta på en översättning (detta var 2005).

Det är lite tråkigt att se hur Amy Tan behandlas av svenska läsare och förlag, att döma av vilka böcker som går att köpa genom internetbokhandlarna. Nästan ingenting finns på svenska, utan man måste välja de engelska originalen. Nu är inte Tans engelska särskilt svår att hänga med i, men ändå. Förknippar man henne alltför mycket med filmatiseringen av Joy Luck Club? Eller är det hennes boktitlar som låter för mycket som tramsigt tantsnusk - det kan jag själv nämligen tycka, men böckerna som sådana är ju inte hälften så söta som titlarna.

Amy Tan har en underbart rörig och fult designad hemsida som jag rekommenderar att ni går in på, om ni gillar henne och hennes romaner: HÄR. Hon skriver att det finns en tanke bakom att ha en så plottrig förstasida (ja, vi får veta vilken!) och hon tackar sina förfäders andar för inspirationen.

De där förfäderna har ju spelat en stor roll i alla hennes vuxenromaner och så också i denna bok. Än idag kan jag förflyttas till den kinesiska landsbygden i tanken bara av att hålla boken "The Bonesetter´s Daughter" i handen. Det är en mäktig roman om kvinnors slitsamma liv med mycket intressanta beskrivningar av Kina före kulturrevolutionen, om arrangerade äktenskap, om andetro och familjeband, om spöken och förbannelser, om en familjs isolering och en ung flicka som vill gå sin egen väg.

På många vis liknar den Tans tidigare böcker - och hennes eget liv - genom att grundhistorien bygger på att en gammal kinesisk kvinna i USA berättar för sin mycket amerikaniserade dotter om sitt spännande förflutna och om sitt liv i hemlandet för flera decennier sedan. Dåtid och nutid blandas om vartannat. Mamman och dottern lär i slutänden känna varann på ett sätt som de aldrig tidigare gjort. Det är fascinerande skrivet om två kvinnors öden (eller många kvinnors egentligen). Jag tycker absolut bäst om de delarna som avhandlar Kina i dåtid.

Betyg: Jag tycker verkligen om den här boken!

Rekommenderas till: alla som gillar Kina och österlandets historia.

Snackis: Kanske.

Länk till boken på ENGELSK POCKET.

En god människa

Bokens titel: En god människa
Författare: Nick Hornby
Originalets titel: How to be Good
Översättare: Erik Andersson
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2002
Antal sidor: 296

Ett intressant tankeexperiment om vad som utmärker en god människa, hur man överhuvudtaget lyckas bli en god människa och vad som är meningen med att vara god.

Nick Hornby är ju en sån där succéförfattare som tycks lyckas med allt han skriver, han säljer stora upplagor och hans böcker filmatiseras. Han är författare till "High Fidelity", "Fever pitch", "Fallhöjd", "Slam", "Juliet, naked", "Om en pojke" och många fler. Den här boken, "How to be Good" utkom på engelska 2001 eller 2002 så den har några år på nacken.

"En god människa" handlar om läkaren Katie och hennes man David, som har ett äktenskap som knakar betänkligt i fogarna. Katie funderar på att skiljas, har faktiskt redan hittat en älskare. David tråkar ut henne. Men så hamnar han av olika anledningar hos en flummig alternativmedicinare som heter GoodNews. Efter det blir sig ingenting likt.

David blir helt besatt av GoodNews och hans helande. Han bestämmer sig för att bli en god människa, skänker villigt bort söndagssteken till några uteliggare, ger bort barnens leksaker till främmande, bjuder hem folk som han inte känner, gör alla möjliga uppoffringar för att bli en god, snäll och barmhärtig människa.

Katie, hon som varit så snäll, bra, duktig och vänlig på alla vis, märker att det är rätt olidligt att leva tillsammans med en god människa.

Omslaget: Suddigt foto som visar två barn som inte ens existerar i boken, ett hundhuvud, en pytteliten boktitel och författarens namn som skriven av en Dymo-maskin. Märkligt och fult.

Mitt foto: Pepparkakor blir man som bekant snäll av!

Betyg: Rappt skrivet, lätt att läsa, humoristiskt samtidigt som det är rätt svartsynt om relationer och om vår tids alla nojor.

Rekommenderas till: folk som gillar den sortens engelska böcker som just "Om en pojke" eller julens långkörare "Love actually" eller kanske bästsäljaren "En dag".

Snackis: Vad som gör en människa god torde räcka som samtalsämne för en hel kväll.

Boken finns inte kvar på svenska, men i flera utgåvor på engelska - och den är inte det minsta svår att läsa på originalspråket ens för någon som inte är van vid att läsa engelska texter.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET.

Tre sekunder

Bokens titel: Tre sekunder
Författare: Roslund & Hellström (Anders Roslund och Börge Hellström)
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 587

"Tre sekunder" är den femte boken om kommissarie Ewert Grens, vilket jag inte visste när jag köpte den. Eftersom den ingick i vår bokklubb och det inte var jag som valde den, hade jag ingen anledning att ta reda på det heller. Visserligen är det inga som helst problem att läsa boken helt fristående från de andra, men jag har en känsla av att det skulle varit roligare om jag hade följt kriminalkommissarien och hans arbetskamrater i de tidigare böckerna.

Kort kan man väl säga att det här är en perfekt bok för en längre tåg- eller flygresa. Eller förströelse när man är lite för sjuk för att gå till jobbet men för frisk för att ligga nerbäddad och bara blunda.

Historien är enkel, miljöerna välkända, persongalleriet närmast standard. Det är den sortens über-brottslingar som inte drar sig för att vrida om nacken på folk med en hård knyck, såna som har en bringa som en Ken-docka, såna som kan kalkylera som värsta datorn i huvudet samtidigt som de kastar sig ut från ett fönster på sjunde våningen - den sortens häftiga grabbar. Lägg till några dysfunktionella poliser (är inte alla poliser dysfunktionella i alla svenska kriminalromaner?) och en massa vapen som beskrivs in i detalj. Spänning och action ovanpå det. Bra roman när man inte orkar anstränga huvudet.

Så här skrev jag i min läsdagbok för några år sedan: "Hårdkokta brottslingar och livströtta poliser. Typisk svensk kriminalroman - men med en fäbless för extremt detaljerade skildringar av hur man stoppar in kokain i tulpaner (!) eller gömmer sig i ett ventilationsrör. Suck. Passar som tevefilm."

Observera dock att jag är i klar minoritet här, att döma av sajten "Boktipsets" många översvallande recensioner. Folk älskar den här boken! Den får fyra-fem stjärnor av i stort sett alla läsare och folk sträckläser den som förhäxade, menar att det är internationell klass på romanen och att den hör till de mest spännande de läst. Men nu är det här min bokblogg och just jag förstår inte storheten i denna sortens massproducerade polisromaner.

Grymt snyggt designade omslag om man köper hela serien med Ewert Grens-böcker. Vilket jag alltså aldrig kommer att göra. Trist nog har man sabbat just den recenserade boken genom att lägga två svarta tonplattor över hela omslaget, inte hyggligt mot formgivaren Eric Thunfors:

Betyg: Känns som en produkt framtagen för att Roslund & Hellström (bara det, att de sitter ihop som ett företagsnamn!) ska tjäna pengar.

Rekommenderas till: alla svenskar som gillar Mikael Persbrandt, antar jag (själv har jag inte sett en enda Beck-film i hela mitt liv, men jag föreställer mig att det här är samma grej - baserad på alla långa trailers TV4 jämt visar...) och slow motion-bilder av hur man pular in knark i en blomstjälk ackompagnerat av hjärtklappningsmusik.

Snackis: Nej.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Påven Johanna

Bokens titel: Påven Johanna
Författare: Donna Woolfolk Cross
Originalets titel: Pope Joan
Översättare: Marianne Öjerskog
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Forum, 2000
Antal sidor: 423

Jag känner mig rätt kluven kring den här romanen.

Det som är bra med den:
1. Fascinerande tanke att det kanske funnits en kvinnlig påve!
2. Känns som att författaren gjort ett gediget arbete med researchen.
3. Historiska romaner har ju alltid varit något av det bästa jag vet.
4. Underhållande, spännande och faktiskt tankeväckande på sina ställen.

Det som är dåligt med den:
1. Johanna är äckligt god.
2. Johanna är även äckligt perfekt: söt, smart, ambitiös, klok och rar.
3. Johanna är Bara För Mycket...
4. Alla andra är antingen goda eller onda. Och de onda är väldigt onda.
5. Det är svårt att engagera sig i karaktärerna.
6. I stort sett alla händelser inträffar så lägligt, slag i slag, så man retar sig på det.
7. Hela berättelsen är egentligen löjligt osannolik.

Betyg: Okej underhållning.

Rekommenderas till: dem som gillar fängslande romaner i historisk miljö, företrädelsevis såna med starka, smarta, välutbildade och kompetenta kvinnor på 800-talet.

Snackis: Jo, för all del.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Julenkät - även om ingen frågat mig

Okej, om alla andra bokbloggare fyller i en julenkät så kan ju jag också göra det. Trots att jag egentligen sagt att jag ska hålla mig enbart till recensioner i bloggen och inte skriva så mycket annat.

Ingen har taggat mig (tacka sjutton för det, jag känner ju inga därute i bokbloggarcyberrymden!) men jag snor listan från I Elinas hylla och Bokdivisionen och Fantastiska berättelser som är några av alla dem jag har sett den hos.

JULENKÄT


1. Julen närmar sig med stormsteg. Vilken bok önskar du dig i julklapp i år?
Ingen har frågat efter min önskelista i år. Men om jag fick önska fritt så skulle jag vilja ha "We are all completely beside ourselves" av Karen Joy Fowler.

2. Har du något bra tips på en riktigt bra bok att ge bort i julklapp?
Jag skulle föreslå "Pretty monsters" av Kelly Link. Har inte recenserat den på min blogg än, fastän jag läste boken för länge sedan. Bedrövligt! Den förtjänar ett fint omdöme. Poetisk, vacker, läskig och en riktigt härlig bok att försvinna in i, oavsett om man är tonåring eller vuxen.

3. Har du planerat din julläsning? Kanske sparat någon godbit eller köpt hem enbart för att förgylla din jul- och nyårshelg?
Nja, det kan jag inte påstå. Tänkte nog att jag skulle läsa hela Mobergs utvandrarsvit, faktiskt. När man förhoppningsvis har tid! Och omslagen är så fantastiskt fina. Jag har fått alla de nya pocketböckerna i present men inte hunnit läsa dem.


4. Julen är ju en social högtid med släkt och familj i centrum. Hur gör man då för att hitta lästiden? Har du någon bra ursäkt för att slippa ifrån sällskapsspel och grönkål och få läsa en stund i lugn och ro?
Nej, jag slipper fabricera ursäkter - alla vet att jag är dödstråkig och föredrar att läsa! De försöker inte ens. Jag är åtminstone social såtillvida att jag sitter i en fåtölj intill dem medan jag läser.


5. Många läser höstens pristagare (typ Nobel- eller Augustpris) under julen. Brukar du göra det?
Nej, aldrig. Oftast är jag inte lockad av Nobelpristagarna - och Augustprisvinnarna brukar jag läsa så fort deras böcker kommer ut i pocket (vilket de inte hinner göra till jul).


6. Brukar du läsa någon särskild bok eller bokgenre för att komma i julstämning?
Nej, för jag jäktar omkring så förbaskat för att hinna baka, städa, laga mat, städa mera, köpa presenter, oroa mig över klappar jag inte hunnit köpa, oroa mig över kakor jag inte hunnit baka... så jag skippar helt det där med "julstämning" i mitt läsande.


7. Finns det någonting du absolut inte vill ha i julklapp?
Jag antar att det här åsyftas något i bokväg? Jag vill inte ha en enda science fiction-bok. Och får jag någon kokbok av flotthårige Per Morberg så eldar jag upp den. Böcker om kattskötsel, småbarnsuppfostran, trädgårdsodling eller LCHF-dieter går också bort.

8. Vad är det godaste tilltugget till en bok under julen?
Obegränsat med hembakta pepparkakor, seg chokladkola och mjuka lussebullar. Nedsköljt med en kanna hett Lady Grey-te. Jajaja, jag inser själv hur onyttigt det låter...

9. Har du något speciellt minne av en fantastisk läsupplevelse från någon tidigare jul?
Narnia, säger jag bara. Aslan - detta Jesuslika lejon - som pulsade runt i djup nysnö i Narnias skogar. Underbar, underbar julläsning för en liten skolflicka.

10. Finns det något speciellt du har som tradition att läsa varje jul?
Ja, faktiskt! Sedan barnen var små har vi varje jul haft högläsning av "Snickar Andersson och Jultomten" (Alf Pröysen och Jens Ahlbom). Numera är mina egna barn för stora för julsagan, men det finns andra små släktingar som uppskattar den.

//Joelinda

En lördag i juli när jag var sju år

Egen bild kommer senare, om och när jag hinner. Framsidan är ändå så där töntig så man helst vill ha ett skyddsomslag...


Bokens titel: En lördag i juli när jag var sju år
Författare: Mary Lawson
Originalet titel: Crow Lake
Översättare: Rebecca Alsberg
Förlag: Bonnier Pocket, 2004
Antal sidor: 299

Hur jag snubblade över den här boken, har jag ingen aning om. Det var 2004 och jag hade aldrig tidigare hört talas om Mary Lawson - och tror knappast jag hört något om henne senare heller. Den underliga titeln "En lördag i juli när jag var sju år" (på engelska heter den "Crow Lake", så det är ju en rimlig översättning...) är väl måttligt intresseväckande.

Nåväl, boken handlar om Katherine, kallad Kate, och hennes två betydligt äldre bröder Luke och Matthew samt lilla bebissystern Elizabeth, kallad Bo. De fyra barnen bor någonstans på landsbygden uppe i Kanada med sina föräldrar, som dock dör i en olycka alldeles i bokens inledning. Vem ska nu ta hand om barnen?

Kate och Bo får växa upp med sina storebröder som inte alltid är de bästa surrogatföräldrar man kan tänka sig. Vi får följa syskonens liv tillsammans - men också hur Kate tjugo år senare, som vuxen, gör en resa tillbaka till föräldrahemmet och en sorts uppgörelse med bröderna. Romanen är lite sorglig, men fin.

Betyg: Jag minns det här som en god bok, inte mer. Ibland räcker det ju så: en stunds fin läsning på kvällskvisten, men inget som gör ett stort avtryck i ens liv.

Rekommenderas till: dem som bara vill läsa en välskriven utan större ambitioner.

Snackis: nej.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Medan tiden tänker på annat

Bokens titel: Medan tiden tänker på annat
Författare: Niklas Rådström
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Gedins Förlag, 1993
Antal sidor: 298

När jag lyfter ut den här slitna pocketboken ur min bokhylla har jag inte tagit fram den på många, många år. Att jag gör det nu beror på att jag bestämt mig för att recensera så många Augustprisvinnare som möjligt - och "Medan tider tänker på annat" är en av dessa. Det gör lite ont bara att se omslaget. När jag öppnar pärmen ser jag en hälsning skriven i kulspets, till mig från min mormor på min 26-årsdag. Det är länge sedan. Mormor är död nu, har varit död länge. Jag saknar henne fortfarande.

Jag tänker att det här var en magisk bok, så fantastiskt bra, men jag minns inte mycket mer än att den handlade om lille Axel och hans morfar. Varför har jag inte läst om den (betoning på om), om jag nu tyckte så mycket om den? Förr kunde jag minsann läsa samma bok flera gånger, men den här romanen har hamnat i bokhyllan efter första läsningen.

Men så minns jag hur jag satt på tunnelbanan och läste med tårar i ögonen och hur jag klev av på Rådmansgatan varenda morgon på väg till jobbet alldeles gråtfärdig och samtidigt helt uppslukad av berättelsen.

Jag minns helt enkelt boken som sorglig, men ändå vacker och varm. Kanske var jag extra ömtålig den där gången för tjugo år sedan då jag läste boken? Kanske har det satt sina spår, som gör att jag nu associerar den med en stark känsla av förlust och vemod.

Jag tycker att ni ska läsa "Medan tiden tänker på annat". Det är en finstämd bok i långsamt tempo, fantastiska detaljer ur en barndom, oerhört välformulerat. Jag kan ha fel, men som jag minns det så handlar det om femårige Axel som bor hos sin mormor och morfar i södra Sverige en hel lång sommar. Föräldrarna är sjukliga, eller döende, minns inte vilket (eller om det gällde bara den ena av dem?) och är kvar i stan. Jag tror det utspelar sig på 1950-talet. Mellan Axel och morfar finns ett starkt band och jag uppskattar särskilt att Niklas Rådström har gjort Axels berättarröst så trovärdig.

Betyg: Så vackert och vemodigt.

Rekommenderas till: såna som vill försjunka i ett stycke utmärkt svensk litteratur.

Snackis: Jag tror att detta skulle vara en ypperlig bokklubbsbok!

Tyvärr verkar inte boken säljas längre. Låna på bibblan, där måste den finnas.

P.S. På Wikipedia står: "1989 kom Niklas Rådströms första roman "Månen vet inte", den första boken i en självbiografisk trilogi där även "Medan tiden tänker på annat", 1992, och "Spårvagn på Vintergatan", 1996, ingår." Jag visste inte alls att de här tre böckerna var självbiografiska. Är de verkligen det?! Men hursomhelst har jag läst alla tre och de är fantastiska! Har ni inte upptäckt Rådströms författarskap än, så föreslår jag att ni börjar med dessa tre i svit.

Underdog

Bokens titel: Underdog
Författare: Torbjörn Flygt
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Norstedts, 2002
Antal sidor: 399

Torbjörn Flygt måste vara väldigt nöjd med inledningen:
"Det är nåt visst med att ha syskon. Det är som att alltid kunna dra upp två strumpor ur byrålådan och även om de inte är ett par så är det i varje fall bättre än att gå bar på ena foten." Snacka om att rivstarta en roman! Riktigt bra inledning, tycker jag, och den sätter tonen för hela boken.

Vi får lära känna berättaren, Johan, som är 10 år och hans syster (syrra, i boken) Monika som är 15 år. De bor med sin mamma (morsan) i en lägenhet någonstans i Malmö. Mamman jobbar på Malmö Strumpfabrik där hon sliter ut sig fullständigt och det har hon ingenting för, eftersom hon senare får sluta. Pappan minns jag inte var är han är - det är länge sedan jag läste boken, över ett decennium sedan, direkt då den kom ut och var så omtalad - men han är i alla fall frånvarande.

Det här är en bok för alla oss som växte upp på 1970-talet och den är späckad med referenser till den tiden. Som att grabbarna leker att de är Ronnie Hellström när de spelar fotboll, eller säger "Galaxer i mina braxer!" som Kapten Zoom. Barnen heter sånt som Monkan, Cissi, Åsa, Tompa och Micke. De vuxna "stressröker under köksfläkten". I skolan släpas tjocka teveapparater fram så man får se Stenmark vinna världscupen. Folk har hängselbyxor och stickade tröjor, är orakade både här och där. Sovjetunionen ställs mot USA, Östtyskland mot Västtyskland, överallt härskar rädslan för Kalla kriget. Man lyssnar på "Upp till tretton" med Ulf Elfving på radion och hoppas att man själv är den han ska ringa nästa gång.

Men framför allt är det hela uppväxtskildringen som är så magisk. Vi följer Johan från mellanstadiet och framför allt högstadiet fram till gymnasiet. Vi får hintar om vad som hände sedan, om hur fort det gick att glömma barndomen och hur skrämmande snabbt man blev medelålders.

Det här är en av mina favoritböcker. Jag vet inte om den är så givande för andra, som inte själva växte upp under de här åren. Så känner jag ju med Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" och med Jonas Gardells "Ett ufo gör entré" också. De här tre böckerna ihop ger en så bra bild av hur det verkligen var för många av oss som föddes i Sverige på 1960-talet, gick på dagis och lekis (inte förskola eller sexårsverksamhet), släpade oss igenom nio år i den kommunala skolan (aldrig fritt val) och sedan trodde att livet började när vi kom till gymnasiet.

Observera att "Underdog" i ny pocketutgåva ser lite annorlunda ut än min från 2002 - nu har fokuset flyttats från bordet, lampan och mamman till nästan enbart den mjölkdrickande pojken. Dessutom har man ändrat själva rubriksättningen och tagit bort citaten (de behövdes väl inte när boken blev så omskriven).

Nu var inte min uppväxt tillnärmelsevis lika hård som Johans i "Underdog" eller som Åsas i "Mig äger ingen", men det är väldigt mycket jag känner igen och alla de här tre böckerna har kommit att betyda mycket för mig.

Boken belönades med Augustpriset 2001 och jag häpnar över att det åter igen är en bok från Norstedts - det verkar ju gälla för många av de böcker jag hittills läst bland Augustprisvinnarna.

Mitt foto: Jag tänker på mellanmålet när man kom hem från skolan: Kamratposten, Tintin-album, ostmackor och O´Boy. (Observera den underbara O´Boy-burken som jag har sparat ända sedan den tiden! 70-talsnostalgi...)

Betyg: Högsta betyg för såväl upplägg och språk som för den väl berättade historien.

Rekommenderas till: dem som gillar uppväxtskildringar.

Snackis: I allra högsta grad!

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Expeditionen: Min kärlekshistoria

Bokens titel: Expeditionen: Min kärlekshistoria
Författare: Bea Uusma
Förlag: Norstedts, 2014
Antal sidor: 259 om jag räknat rätt (inte paginerat hela vägen)

Det här är "da Vinci-koden" för faktaböcker! Wow, vilken prestation, Bea Uusma - jag avundas dig som kan skriva så fantastiskt spännande om rena fakta (och dessutom om en händelse som ligger över hundra år tillbaka i tiden). Här är cliffhangers på var och varannan sida. Hur ska det gå?!

Det är olidligt att ta sig igenom texten, rent plågsamt - men inte för att det här är en tråkig bok utan för att jag vill rusa rakt in i historien och ropa åt ballongfararna "Ge er inte iväg! Stanna här. Ni kommer aldrig mer tillbaka om ni lyfter nu!"

Nog för att jag har hört talas om ingenjör Andrés luftfärd redan som barn och nog för att jag kände till vad som hade hänt (trodde jag, ja!) men det här är något helt annat. Så sorgligt och gripande samtidigt som det är fruktansvärt spännande. Helt rätt att ge författaren Augustpriset för denna bok, för det är en sällsynt gåva att kunna skriva på detta vis.

Det där med att en svensk ingenjör flyger luftballong till Nordpolen och dör av blyförgiftning från konservburkarna, det hade jag hört mina föräldrar berätta. Men det var ju tydligen inte så. Att de bar knickers och stickade sockor, väst och yllekavaj som mundering för en övervintring så långt norrut det går att komma, det hade jag också hört. Men allt det andra; de tunga slädarna de släpade på, den onödiga provianten, portvinet och champagnen, festkläderna och den utländska valutan avsedd för ett glamouröst firande, reservdelarna som glömdes bort trots att de hade behövts, de trasiga sakerna som aldrig testats och inte ens fungerade från början, den gravt outbildade besättningen som inte kunde något alls om det de skulle utsättas för...

Det är helt otroligt att de ens gav sig av.

Boken är formgiven nästan som om vi kikar in i Uusmas egen anteckningsbok, typsnitten varierar och punktstorlekarna likaså. Hennes reflektioner och faktaletande varvas med utdrag ur polarfararnas dagböcker. Det gör det hela ännu mer intressant att läsa. Jag tror faktiskt att själva upplägget är så inbjudande att även en uttråkad, lästrött och ovillig tonåring skulle sluka boken.

För mig blir det bestående minnet den hemska sekvensen där André äntligen får lyfta med ballongen från fast mark tillsammans med sina två unga medarbetare och massor av packning. Redan i det första ögonblicket går precis allt fel. Katastrofalt fel, bokstavligt talat! Ballasten måste dumpas, släplinorna lossnar, ballongen kommer aldrig någonsin att kunna nå hela vägen fram till Nordpolen.
Man har en enda chans att avsluta projektet. En enda. Om man skyndar sig att nödlanda på en halvö i närheten - den som man i förväg valt ut för ändamålet - kan expeditionens markpersonal ro ut och rädda dem. Om man väljer att flyga vidare kommer man aldrig fram till Nordpolen och man måste överleva en hel lång polarvinter utan tillräckligt med mat, skydd och kunskap.

Och man väljer att inte nödlanda...

Mitt foto: Vad glad jag blev över att det snöade lite i natt, så jag kunde få en fin bakgrund till den snyggt formgivna boken.

Betyg: Så värd all uppmärksamhet och det fina Augustpriset för facklitteratur!

Rekommenderas till: alla äventyrare - och alla fegisar som gillar att läsa om äventyrare.

Snackis: En bra bok att prata om, intressant även ur ett historiskt perspektiv.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN ILLUSTRERAD

Blod rödare än rött

Bokens titel: Blod rödare än rött
Författare: Arkan Asaad
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 238 + extra

Nu när jag vet att många författare faktiskt läser även små ynkliga bokbloggar så känns det plötsligt väldigt svårt att skriva recensioner som inte är översvallande. Men, men. Här är mina tankar kring "Blod rödare än rött":

Amar verkar vara författarens alter ego. En ung man vars föräldrar är kurder från Irak, numera dock boende i Sverige sedan många år. Jag vet inget alls om familjen, men förstår av baksidestexter att den unge mannen tidigare konfronterat sina föräldrar, då de velat gifta bort honom med en kusin - och att hans protester sågs som ett brott mot den hederskultur han vuxit upp i.

Nu har Amar bett sin pappa att de ska ses på ett café och prata ut. Han vill veta allt om vad som egentligen hände i Irak och varför föräldrarna tvingades fly landet. Han söker någon slags förståelse för hur hans mamma och pappa blev som de blev och vill veta vad de varit med om som unga.

Jag antar att historien till stora delar är självbiografisk, men det är egentligen oväsentligt för läsaren. Vi får lära känna Casim, en fruktansvärt jobbig tonårsgrabb som terroriserar sin klass och sina lärare, röker cigaretter och kör motorcykel (vårdslöst, naturligtvis!), slåss och skolkar. Han framstår verkligen som väldigt osympatisk. Casim blir slagen av både lärare och elever, men ger igen med besked.

Jag tycker inte om Casim. Ännu mindre tycker jag om honom när han sedan väljer en 13-åring till hustru, trots att han själv är i 20-årsåldern. Var det rimligt ens i Irak för några decennier sedan att en ung man valde att gifta sig med en outvecklad flicka? Jamilas mamma har inte råd att tacka nej, utan ger bort sin dotter till Casims familj för guldsmycken och pengar. Hon ber dem ta hand om flickan och bönfaller svärsonen att inte ta Jamilas oskuld förrän hon fyller femton.

Men det struntar väl Casim i! Hans unga hustru har inte fått mens än, är outvecklad och undernärd, knappt könsmogen - men duger tydligen ändå till att ligga med. Sedan följer en halv bok om hur Jamila blir slagen gul och blå, misshandlad varenda dag, av sin groteskt aggressiva svärmor. Det är helt vedervärdigt. Till råga på allt påstås hon längta efter sin man som tvångsrekryterats till den irakiska armén och som hon - observera! - faktiskt inte känner. Är det troligt? Jag köper inte det. Jag tror att Jamila vill hem till sin mamma.

Jag ska inte berätta mer om vad som händer med den knappt tonåriga Jamila och den unge Casim innan de flyr från allt våld de utsätts för både hemma och i armén. Boken fyller helt klart en funktion så tillvida att den berättar om vad människor är kapabla till, i krig och av vanmakt, i hederns namn, av desperation, kanske också av ren förstörelselusta. Det är hemskt blodigt och våldsamt, sida upp och sida ner. Jag förstår att författaren vill berätta denna historia och uppmärksamma den verklighet som många i Mellanöstern levde i - och kanske gör fortfarande.

Tyvärr är det något som skaver under hela min läsning. Språket är så tillgjort, liknelserna så märkliga och väldigt ofta "krockar" orden för mig - som om man blandar talspråk och en lite gammalmodig svenska i samma mening. Jag kan inte ge er exempel, för jag valde tidigt att inte förstöra läsupplevelsen med att stryka under i boken.

Det här är - i mina ögon - inte särskilt bra svenska. Många floskler, konstiga metaforer, upprepningar av ord i en och samma mening, märkliga uttryck ("cikadornas skrik", "ögonen flackade runt", "Casims luktsinne var starkt som en hajs och han kunde känna igen spåren av sin mammas matlagning redan när han steg av bussen", "han sprang på som en jägare på jakt efter frihet", - hela boken är full av sånt). Den som redigerat texten har definitivt inte gjort sitt jobb... Här skulle man behövt styra upp rejält, innan boken gavs ut! Det hade varit snällast mot både författaren och oss läsare.

Jag är nyfiken på författarens första bok och letar lite på nätet. Hittar kortrecensioner som jag skulle vilja återge här - även om de handlar om "Stjärnlösa nätter" - för de uttrycker mycket av det jag känner:

*** Tina Frennesson
Terapi för författaren, som det står i slutordet, innebär kanske inte nödvändigtvis att den här romanen skulle ha getts ut. Jag kanske är lite väl hård eftersom det är en berättelse som är angelägen och som är värd att berättas. (---) Korrekturläsaren har inte heller gjort sitt jobb speciellt grundligt. Romanen får godkänt av mig endast för att den har något viktigt att berätta för oss.

** Ulla Englund
Det var länge sedan jag läste en bok med så trist språk, så trist huvudperson, så trista metaforer, så illa sammansatt händelsekedja. (---)

* Lufthamn
Detta var tyvärr ingen höjdare, trots att tanken var intressant. En av de sämst redigerade böcker jag läst, det märks att författaren inte är språkligt begåvad och ingen har ifrågasatt formuleringarna, inte ens när författaren uppenbarligen fått vanliga uttryck om bakfoten. Det stör. "Jag kände mig som en rådjur i mörker". Hur känner ett rådjur i mörker sig?! (---)

Omslag: Snygga omslag till både denna boken och den förra, gjorda av Miroslav Sokcic.

Betyg: God ambition, men det stupar på behandlingen av språket.

Rekommenderas till: folk som vill läsa om krigsförbrytelser, hustrumisshandel, barnaga och tortyr.

Snackis: Ja, egentligen, men jag själv mäktar inte med att prata om så mycket våld.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till Norstedts för recensions-exet!

Från Holmes till Sherlock

Bokens titel: Från Holmes till Sherlock
Författare: Mattias Boström
Förlag: Piratförlaget, 2013
Antal sidor: 460 + ytterligare 54 sidor register, källhänvisningar och liknande

Jag skrev i ett inlägg förra hösten om böcker jag verkligen sett fram emot att få äga. Det här var en av dem!

Redan när jag såg att det skulle komma ut en nyskriven, svensk bok om Sherlock Holmes bestämde jag mig för att förhandsbeställa den, trots att den var inbunden och egentligen för dyr för mig. Jag bara måste ha den!

När boken äntligen kom var den precis lika fin som jag hade hoppats. Vackert inbunden, snyggt omslag, en väldigt fin bok med prägling under skyddspappret, spännande bilder att studera på pärmens insida och inte minst en föredömlig sättning.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om Sherlock Holmes, både de ursprungliga historierna av sir Arthur Conan Doyle och nästan alla de filmatiseringar jag sett. Författaren Mattias Boström är dock inte bara snäppet värre än vad jag är, utan ungefär så mycket nörd som man kan bli. Han tycks ha ägnat större delen av sitt liv åt att leta fakta om varenda liten detalj som finns att veta om Sherlock Holmes och hans värld samt om de många turerna kring Conan Doyle och hans arvtagare.

Boken är beskriver engagerande allt man kan vilja veta från att Sherlock Holmes "föddes" till nutidens teveserier. Emellanåt är det lite segt med alla turer kring copyright, arvskiften som orsakar släktfejder, filmprojekt som sedan inte blir av - och framför allt måste man lära sig en vansinnig massa namn på illustratörer, förläggare, sherlockianer, Conan Doyles alla släktingar, mängder av skådespelare och regissörer.

Litegrann påminner det hela mig om Johan Hakelius sätt att skriva; oerhört spännande och fängslande och uppenbart författat av en mycket insatt person. Likaså att det är massvis med namn och kopplingar mellan folk, en redogörelse för svunna tider och en enorm fascination för ämnet (gärna med inslag av rikedom, lyx, excentrism och märkliga idéer). Faktiskt är "litegrann" fel ord, för Boström påminner mycket om Hakelius sätt att skriva i "Ladies" och "Döda vita män". Nu gillar jag ju de två böckerna och jag tycker otroligt mycket om Sherlock Holmes-boken också - har verkligen gottat mig åt alla halvt oväsentliga men fängslande fakta! - men jag föreställer mig att antingen älskar man den här sortens böcker eller så stupar man redan efter första kapitlet.

Det är fakta serverat i en lättsmält form, underhållande och in i detalj redovisat. Några gånger hade jag svårt att hålla isär de många amerikanska förläggarna och deras illustratörer på 1800-talet och Conan Doyles alla barns ingifta hälfter samtidigt som ännu en stumfilmsaktris introducerades i historien. Men strunt samma! Det är fascinerande hur som helst.

Mitt foto: Jag undvek högst medvetet att lägga dit en pipa, en rutig hatt eller ett förstoringsglas. Förklaringen finns i boken, där man får veta allt om illustratörernas betydelse för allmänhetens bild av personen Sherlock Holmes.

Betyg: Underbar nördbok!

Rekommenderas till: uteslutande till Sherlock Holmes-fantaster, anglofiler och andra historie- och litteraturmuppar som liksom jag tycker det här är bästa sortens faktaböcker.

Snackis: Faktiskt finns det en hel del att bli arg, upprörd och förvånad över. Jag tror att man skulle kunna hitta gott om samtalsämnen i denna bok.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Hemma hos Martina + Martina-koden

Bokens titel: Hemma hos Martina
Författare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2005
Antal sidor: 184 + extramaterial

Martina Haag skriver lättsamt på gränsen till simpelt. Det är underhållande, roande och bjuder på småleenden - samtidigt som jag känner att det är för gulligt och lustigt för min smak. Tuggummirosa, bubblande, glittrigt och sådär nästan hyperaktivt tokskuttande.

Jag vet inte hur Martina Haag är egentligen, men hennes ord får mig att tänka att om jag var hemma hos henne, i hennes kök, med hennes ungar och husdjur och Martina själv så skulle jag få hjärtklappning och ett intensivt behov av att styra upp både henne och allt runtomkring. Det är lite för mycket, lite för hysteriskt, lite för spontant och sprudlande. Jag blir nervös av det där.

"Igår när jag var hemma hos min kompis hörde jag mig själv säga, på blodigt allvar:
-Jessica, jag måste fråga, hur bär du dig åt egentligen för att få din pelargon så fantastisk?
Hon började svara, sen stirrade vi på varandra och rusade ut i köket och öppnade varsin folköl som vi svepte direkt ur burkarna och la av värsta rapen efteråt: -BÖÖÖÖP. Men det hjälpte inte. 
Vi satte på NRJ och skruvade upp på högsta och försökte dansa till låtarna. Men det gick inte, det var sån konstig dunka-dunka-takt. Hur fort vi än dansade kändes det som om vi inte kom in i groovet.  (---) Vad vi än gjorde lyste det igenom. Vi har blivit tanter. VI HAR BLIVIT TANTER!!!"

Jag skriver ibland kåserier åt tidningar och olika communities. Ofta skriver jag små underhållande, anekdotiska texter i min egen blogg, vilket mina läsare ständigt påpekar är så roligt och att jag borde ge ut en bok. Det här är samma sak. Martina har skrivit en serie kåserier, tror jag, och sammanställt dem till en bok. Folk har sagt till henne: "Du som skriver så bra. Du borde ge ut en bok!" eller "Jag skrattade så jag grinade när jag läste vad du hade skrivit! Du borde verkligen ge ut en bok".

Det är lättsamt men en passande läsning om man vill sluka något banalt, inte bli upprörd, inte behöva analysera, inte leta efter ett djup som inte finns. Och vem är jag att kritisera? Om mina kåserier någonsin skulle ges ut i bokform så skulle de säkert upplevas som Martina Haags alla böcker fast sämre...

-

Bokens titel: Martina-koden
Författare: Martina Haag
Förlag: Pocketförlaget, 2007
Antal sidor: 184 + extramaterial

Märkligt nog är denna bok exakt lika lång som den ovanstående. Omslagen är supersnyggt designade av Lotta Kühlhorn (vad skulle bok-Sverige göra utan henne?!). Det finns en tredje och en fjärde bok också, de är tydligen två romaner som hänger ihop. Och Haags femte bok är sedan en kåserisamling, som just "Martina-koden" och "Hemma hos Martina"; den heter "Fånge i hundpalatset".

Martina-koden är en lite lugnare, roligare och mer välskriven version av den första succéboken. För mig var igenkänningen större. Boken slukas enkelt på en kväll eller två. "Fånge i hundpalatset" har jag inte läst. Jag tror att Martina Haags kåserier skulle passa bättre utpytsade en och en i lagom takt, snarare än att sträckläsas. Jag blev lite övermätt, helt enkelt.

Mitt foto: Mina barns pärlhalsband från dagis passar utmärkt till dessa böcker.

Betyg: Avstår från betygssättning här.

Rekommenderas till: vuxna tjejer, unga morsor, nedstämda människor som behöver piggas upp, folk som vill gotta sig i en feelgoodkåserisamling.

Snackis: Nej, nej.

Länkar till böckerna på Adlibris: POCKET och POCKET.

I taket lyser stjärnorna

Bokens titel: I taket lyser stjärnorna
Författare: Johanna Thydell
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Natur och Kultur, 2004
Antal sidor: 223

Det här skulle gott kunna vara obligatorisk läsning för gymnasieelever. Huvudpersonen är visserligen 13 år och går i sjuan, men vi är några mammor som har diskuterat det där med att våra högstadiebarn nästan uteslutande får läsa väldigt deprimerande böcker på svenskan och att det påverkar dem väldigt mycket i den känsliga åldern. Så kanske passar ändå Thydells bok bättre när man är snäppet äldre.

Jag läste boken direkt då den kom ut för tio år sedan, men minns precis vad som hände i den. Tonårstjejen Jenna har en cancersjuk mamma och ska försöka parera sin ångest inför mammans dödsdom och hela hennes svåra sjukdomstid samtidigt som hon naturligtvis är med om sånt som alla andra högstadieungar är med om: kroppen som ändras, killarna hon är kär i, tjejerna hon är kompis med (eller hatar).

Sitt ämne till trots, är inte boken rakt igenom ledsam utan sprudlar av liv och hopp också. Jenna tror inte att hon orkar leva om inte mamma överlever. Hon tänker till och med ta livet av sig om det blir så. Men på något vis hittar hon fram till livsglädjen och viljan att fortsätta leva - om inte annat så för att mamma hade velat det.

En fantastisk bok som gjorde stort intryck på mig och väldigt många andra. Jag tror att alla jag känner har läst boken, det verkar så när man frågar runt lite. Av nyfikenhet letade jag lite på nätet för att se hur många ex av boken som Johanna Thydell har sålt och hittar siffran 150.000 på hennes egen hemsida (för övrigt en väldigt snygg hemsida mot vad man brukar se, säger formgivaren) - men jag blir inte riktigt klok på om det gäller just "I taket lyser stjärnorna" eller alla hennes tre romaner. Det spelar ju ingen roll. Man kan konstatera att hon har sålt många böcker!

Betyg: En underbar ungdomsbok för (nästan) alla åldrar.

Rekommenderas till: som ovan.

Snackis: En bra snackisbok - det är det ofta när huvudpersonen ändrar sig under handlingens gång.

Nuförtiden verkar boken ges ut av AlfaBeta förlag istället för Natur och Kultur eller Månpocket. Nytt omslag har den förstås fått:

Länk till boken på Adlibris: POCKET.

Julfritt

Bokens titel: Julfritt
Författare: John Grisham
Originalets titel: Skipping Christmas
Översättare: Lennart Olofsson
Förlag, Bonnier Pocket, 2004
Antal sidor: 178

En tunn liten pocketbok med en sällsynt vackert omslagsillustration, tilltalande att se på. Boken är luftigt satt, snabb att läsa, enkel att ta till sig. Inte på det minsta vis krävande, snarare nästan barnsligt simpel. Dessutom skriven av en amerikansk gigant till författare. En perfekt gå-bort-present i glöggmingeltider!

I korthet kan man säga att det handlar om att våga säga nej till julhysterin, pyntandet och pysslandet, bakandet och matlagandet, det tvångsmässiga konsumerandet, den påtvingade "julglädjen". Kan man inte bara fly till Karibiens sol istället för att dekorera hela villaträdgården med glittrande julljus?

Mitt foto: Vanliga julgranskulor fick duga, men egentligen skulle jag väl haft en gigantisk Frosty the Snowman eftersom det är vad mycket av boken kretsar kring...

Betyg: Helt okej. Lite "Ett päron till farsa"-varning, men så är det ju också en bok vars enda syfte tycks vara avkopplande underhållning i juletider.

Rekommenderas till: jäktade julfirare, med fördel med viss kunskap om amerikanskt julfirande.

Snackis: Helt ointressant som sådan. Bara till för att avnjutas helt kravlöst efter lussebullsbak och knäckkokande.

Den svenska pocketboken är slutsåld på förlaget, men här är en länk till boken på Adlibris: ENGELSK POCKET.

Frälst Förmögen Förskingrad

Bokens titel: Frälst Förmögen Förskingrad
Författare: Ewonne Winblad
Förlag: Bonnier Pocket, 2008
Antal sidor: 248

Det här är en sån där oväntad bekantskap som man blir mycket, mycket glad över! Ewonne Winberg? Det är ju hon som varit nyhetsankare ungefär hela mitt liv - inte visste jag att hon var duktig på att skriva också. Men vem är Hanna Lindmark, och varför skulle man rimligen bry sig?!

Jag har ju en förkärlek för det där med historia, i synnerhet kvinnohistoria, det kan jag tydligt se när jag listar mina favoritböcker. Det är något särskilt med den igenkänning som finns då svenska författare skriver om ett kapitel i svensk historia - hur man åt, klädde sig, arbetade, bodde, umgicks, framlevde sina liv.

Hanna Lindmark har jag aldrig hört talas om förut, men det spelar ingen roll. Boken griper tag så otroligt starkt i mig! Ännu efter drygt fyra år minns jag så väl vad som hände henne och hur sorgligt det hela var...

Sara Johanna, kallad Hanna, föddes 1860 i en fattig torparfamilj och såldes nio år gammal till lägstbjudande på sockenauktion. Hon fick växa upp som fosterbarn och sedan tjäna som piga. Hennes mamma dog tidigt efter att ha blivit svag och sjuklig av många graviditeter och förlossningar. Hennes pappa hade sammanlagt tre hustrur och tjugotvå barn, men bara nio av hans söner och döttrar levde till vuxen ålder. Hanna ville bli missionär och resa utomlands. Hon ville också gifta sig och få barn, men de fästmän som fanns dög inte - hon ville aldrig mer vara utfattig utan siktade högre än så.

Det här är den alldeles sanna berättelsen om hur den driftiga torparflickan från Ångermanland hamnade i en bibelskola i Stockholm, lärde känna andra kompetenta kvinnor, tog mod till sig och startade en restaurang i Östersund, tjänade pengar, gifte sig med en änkling, blev styvmor till hans tre barn, expanderade verksamheten och hur hon så småningom blev en oerhört framgångsrik kvinna med en stor förmögenhet. Det låter ju bra, men så lyckligt slutade det inte. Hannas livsverk förstördes och kvarlåtenskapen förskingrades.

"Frälst Förmögen Förskingrad" är en på många vis sorglig bok men samtidigt visar den ju på den drivkraft, iver och kompetens som Hanna (och många med henne) hade och som gjorde att hon kunde lyfta sig ur misären och skapa sig ett liv som hon knappast kunnat drömma om som barn.

Mitt foto: Mina ärvda mattallrikar och silverbestick passar utmärkt till berättelsen om restaurang- och cateringverksamheten som Hanna Lindmark byggde upp i början av förra seklet.

Betyg: Överraskande spännande för att vara en dokumentär skildring.

Rekommenderas till: med risk för att låta tjatig, men denna bok passar dem som är intresserade av svensk nutidshistoria och i synnerhet kvinnohistoria.

Snackis: Kan vara en bra bok att samtala kring.

Boken är tyvärr slutsåld på förlaget. Se till att låna den på bibblan, det är den värd!