Vitt på svart

Bokens titel: Vitt på svart
Författare: Ruben Gallego

Originalets titel: Beloje na tjornom

Översättare: Ola Wallin

Förlag: Ersatz, 2006

Antal sidor: 192

Jag vill varmt rekommendera denna lilla bok om ett ryskt barnhemsbarn! Det är en upprörande, sorglig och förskräckligt hemsk berättelse - alldeles sann dessutom - men också full med hopp och livsglädje. Det är svårt att lägga ifrån sig den och svårt att sluta tänka på den.

Ruben Gallego föddes 1968 i Moskva. Förlossningen blev svår och Rubens tvillingbror dog. Själv överlevde han men fick en CP-skada som skulle komma att påverka hela hans liv. Hans stackars mamma fick höra att båda pojkarna dött under förlossningen, trots att det bara var den ene, och Ruben placerades på barnhem. Han hade ingen aning om att han hade en mor och hon hade inte aning om att han levde.

Det är en fasansfull tanke att Ruben och jag föddes ungefär samtidigt och i länder inte alltför långt ifrån varann, men ändå är det som två olika världar. Medan jag fick en trygg uppväxt i Sverige (förvisso är jag inte CP-skadad, men ändå - SÅ hemskt behandlar vi knappast våra handkappade) växte Ruben upp under extremt svåra förhållanden, i misär och utan god omsorg.

Endast 15 år gammal placeras han på ett ålderdomshem, väl medveten om att det är en slutstation där man negligerar de intagna så omfattande att de slutligen dör. Men Ruben verär en riktig överlevare med stor aptit på livet och mängder av knep för att klara sig i sin svåra vardag - och han möter räddningen i form av en sjuksköterska.

Boken har fått lysande recensioner överallt där den givits ut. Mycket välförtjänt! Det här är en gripande självbiografisk roman som man inte glömmer i första taget.

Jag vill gärna ge er ett utdrag ur vad den eminente Kjell Albin Abrahamsson har skrivit i sin recension på Kulturnytt:

"Sina minnen har Ruben Gallego med vänsterhandens förvridna pekfingrer långsamt, bokstav för bokstav, tryckt ner på datorns tangentbord. [...] en självbiografisk roman som fullständigt tar andan ur en. Jag vet inte när jag senast läste en bok som innehåller så mycket förtvivlan - och så mycket hopp, en sådan helvetesskildring med ett så livsbejakande, trotsigt perspektiv. Ruben älskar livet, människor och världen trots att han flera gånger fick höra: Det hade varit bäst för dig grabben om du aldrig hade fötts."

Omslaget: En svart-vit bild av Ruben som barn, med en sovjetiskt röd snusnäsduk runt halsen. Vad kunde vara mer passande?

Mitt foto: Dagen till ära - det är den 14 februari idag och Alla hjärtans dag - vill jag ge Ruben gelehjärtan som får symbolisera den kärlek han förtjänade men inte fick. Jag hoppas han får mycket glädje i sitt nya liv nere i Spanien, nu som vuxen.

Betyg: En fantastisk bok som får mycket högt betyg.

Rekommenderas: till dem som är intresserade av vad den forna supermakten i öst gjorde med sina allra svagaste medborgare.

Snackis: En bra snackis om man samtidigt diskuterar en annan bok (exempelvis en bok om Sovjet under 1970-talet eller en bok om ett CP-skadat barns väsensskilda uppväxt i Västeuropa).

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET

Hummelhonung

Bokens titel: Hummelhonung
Författare: Torgny Lindgren
Förlag: Norstedts, 2010
Antal sidor: 167

Men vad ÄR det här?!

Jag valde att läsa Hummelhonung eftersom Torgny Lindgren räknas som en av Sveriges stora författare och jag har fram tills nu inte läst något av honom. Tyvärr måste jag inleda med att säga: Det här är en groteskt äcklig och obegriplig bok som jag inte kan rekommendera till någon.

Jag hade läst på nätbokhandlarnas sidor att boken handlar om två gamla bröder som bor i varsitt hus på samma gård, ensligt beläget på landet. Dit kommer en kvinna och hon blir på något vis förlösande för den konflikt som bröderna har sinsemellan. De är båda döende men vägrar ge upp förrän brodern har dött först. Kanske kan den främmande kvinnan föra dem samman igen?

Såg framför mig två kufar som ångrade ovänskapen nu när de skulle dö. Såg framför mig hur den vänliga kvinnan kunde ändra sakernas tillstånd, hur hon gick mellan de båda husen och lyckades få bröderna att sluta fred.

Inte förrän jag hade läst klart den, såg jag att många bokbloggare runtom i Sverige tycker att boken är underbar. Inte heller visste jag att den fått Augustpriset 1995. Jag vet inte vad de ser som går mig förbi.

Så här är det:
En ofattbart tråkig medelålders kvinna reser landet runt och håller ofattbart tråkiga föreläsningar (som ingen orkar bevista) om några ofattbart tråkiga gamla helgon. Efter ett sövande föredrag på ett bibliotek i Västerbotten får hon nattlogi hos en märklig gammal man bland åhörarna.

Redan här har jag kommit på kant med boken. Mannen, som heter Hadar, säger när de ska ta sig till hans hus:
-Du ska köra.
Och den namnlösa kvinnan gör faktiskt det. Utan att ifrågasätta något.

Nästa sak jag stör mig på är hur huvudpersonerna pratar. Kanske pratar man så här i Västerbotten - vad vet jag? - men jag betvivlar det. Du skall icke hava begär till din nästas hustru - sånt språk finns bara i bibeln och i Torgny Lindgrens bok.  För Hadar säger hela tiden "Du skall hava", "Han skall taga" och "Man må icke". Han säger "huru" istället för "hur" och pratar så gammaldags så jag helt tappar flytet när jag försöker läsa. Jag bara väntar på att det ska dyka upp ett "gingo" istället för "gick"!

Snart urartar berättelsen fullkomligt. Vår hjältinna är så motbjudande så jag nästan kräks. Hon i sin tur mår illa av Hadar och hans äcklige bror Olof. Första kvällen känner hon Hadars stank och han förklarar att han haft samma kläder i flera år (man sliter på textilierna om de kommer i kontakt med vatten, enligt honom). Hon kokar vatten på spisen och tvingar honom att klä av sig naken. Vilket han gör, bara det är märkligt. Efter fem sköljningar är vattnet inte längre slemmigt utan bara grått. Jo, ni läste rätt. Här höll jag på att slänga boken i golvet. Fy vad vidrigt! Vem vill läsa om en gammal gubbes snuskiga smutstvätt? Och varför i hela friden åtar sig den namnlösa hjältinnan/författarinnan/mesproppen att skölja upp hans kläder (när han dessutom inte tackar henne utan bara gnäller.)

Jag läser vidare några sidor och hamnar i en ännu vidrigare historia om hur Hadar tvingas ner i badbaljan, där den goda samariten skrubbar hans vedervärdiga kropp ren från åratals ingrodd smuts - bland annat skrapar hon loss skorpor av smuts i hans armhålor. Det räcker med att jag skriver den här recensionen så mår jag illa.

Inte blir det bättre heller. Tack och lov att boken är kort, annars hade jag inte mäktat med att läsa ut den.

När jag hade läst klart fann jag en recension som jag gärna länkar vidare till. Mycket bra skrivet om det där med att man som recensent får ge svidande kritik men som bokbloggare ska man hålla sig snäll eller hålla tyst. Länk till Linnea på Bokblomma som skrivit precis så som jag känner:

"Tur att Hummelhonung är en kort liten bok, annars hade jag faktiskt inte läst ut den. Äckligare bok får man leta efter! Jag fattar faktiskt inte alls vad författaren vill med den här boken eller vad personerna och händelserna i den symboliserar. Ärligt talat orkar jag inte bry mig  heller..".

Jag säger som Linnea: vad VILL författaren egentligen? Vad symboliserar bröderna och den barmhärtiga samariten?

Omslaget: En söt humla känns fel, när det kunde varit en bajsfylld potta istället - eller en tvättbalja full med grått vatten.

Mitt foto: Efter att ha övervägt smustiga kalsonger, grått diskvatten eller plastbajskorvar valde jag råsockerbitar med anledning av att Olof livnär sig på socker - bokstavligt talat.

Betyg: Språkligt skickligt. Väl uppbyggt. I övrigt lägsta tänkbara betyg.

Rekommenderas: till dem som gillar totalt bisarra, perversa, äckliga eller underliga berättelser.

Snackis: Man kan ju tro att en så udda bok är perfekt att prata om, men själv skulle jag ju föredra att prata om nästan vad som helst utom Hummelhonung.

Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Dingo Dingo - den manliga frigörelsen är här

Bokens titel: Dingo Dingo - den manliga frigörelsen är här
Författare: Martin Svensson, Bob Hansson, Leif Eriksson
Förlag: Pocketförlaget, 2012 efter överenskommelse med Grand Agency
Antal sidor: 247

"Men säg! Du kan väl säga vad du tyckte?!" tjatade jag på min man, som fått boken i julklapp av mig.
"Jo. Den var bra."
"Vaddå, den var bra? Något mer kan du väl säga?" insisterade jag.

Nu har jag själv läst boken "Dingo, Dingo" och förstår bättre vad han menade.

Det här är en tankeväckande historia om mäns syn på sina kvinnor och hur de blir behandlade av dem. Det handlar om några män som går samman i en grupp som ska lansera maskinen Dingo Dingo, men som istället övergår till en sorts supportgrupp för män där man kramar varann. Två och två står männen still och kramas innerligt i en hel kvart, varje vecka. Mycket hemligt, förstås, men ändå växer gruppen för varje träff och allt fler män ansluter.

Vi får också följa några av dem i hemmiljö - och det är sannerligen inte roligt. Deras fruar utnyttjar dem, slår dem, tjatar på dem, tar dem för givna, förnedrar dem, hånar och rackar ner på dem. Ingenstans finns en trygg hemmiljö, varm famn eller lyssnande livskamrat. Några män att anförtro sig åt finns inte heller - grabbar pratar inte med varann, fläker inte ut sitt känsloliv och kramas aldrig någonsin.

Kvinnorna är genomgående osympatiska, rent elaka, oförstående och rätt egoistiska. Jag tycker man kan smälta det i just det här fallet, eftersom kvinnorna är bifigurer och det är männens undertryckta känslor som är bokens tema.

Jag tyckte om romanen men kan inte säga att jag är överdrivet imponerad ändå. Mycket var väldigt förutsägbart, mycket var ganska "platt" beskrivet. Ändå: kärnan är intressant och författartrion har helt klart en poäng i att vi inte tillåter män att vara människor fullt ut.

Men vad sjutton skulle de blanda in fotbollsspelaren Thomas Brolin för?!

Omslaget: Så himla snyggt! Det är perfekt för innehållet: den gula färgen, hårtorken, det stora skuttande typsnittet.

Betyg: En lättläst, snabbslukad roman som på ett lättsamt sätt behandlar djupa tankar.

Rekommenderas: till män som inte tillåter sig släppa fram känslor, tycker jag!

Snackis: Helt klart en perfekt bokcirkelsnackis.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Hon älskade

Bokens titel: Hon älskade
Författare: Helena Henschen
Förlag: Brombergs, 2009
Antal sidor: 298

En alldeles strålande historielektion och livsberättelse och kärlekssaga i ett!

Jag tyckte mycket om Helena Henschens bok "I skuggan av ett brott" som handlade om de von Sydowska morden, en fruktansvärd familjetragedi i hennes egen släkt. "Hon älskade" är precis lika välskriven, fascinerande och underhållande.

Jag kan inte låta bli att tänka att det måste varit märkligt för Helena och hennes tre systrar att växa upp i en familj där mamman vuxit upp utan mor (tror hon dog av en överdos opium eller morfin, om jag minns rätt?) och utan far (han blev mördad av sin egen son, Helenas morbror) samtidigt som pappan kommer från en annan känd och välbärgad släkt med mängder av spännande livsöden som det talades öppet om, till skillnad från mammans hemlighållande av de fem morden som hennes morbror var skyldig till.

Helena Henschens farmor var Signe Thiel, född 1885 i Stockholm som dotter till en av Sveriges mest förmögna bankirer, Ernest Thiel. Signe levde i en ytterst privilegierad miljö. Bara namnet Thiel får ju mig att reagera - och så fortsätter det boken igenom. För att låna ett engelskt uttryck så är det fullt av namedropping. Familjen Thiel umgicks med intellektuella borgare och till deras aftnar och samkväm kom kända svenskar såsom Ellen Key, Hjalmar Söderberg, Verner von Heidenstam, Amelie Posse och många andra.

Jag tycker mycket om den första delen av boken, där Signes uppväxt beskrivs. Hennes far skiljer sig från modern då hon väntar deras yngsta - femte? - barn och gifter om sig. Han låter bygga Thielska Galleriet och fyller det med konst. Han är besatt av Nietzsche och önskar att dottern ska följa i hans fotstpår.

Kring sekelskiftet försvinner Thiels enorma förmögenhet och även om det aldrig går någon nöd på Signe så kan hon inte längre leva i samma lyx och överflöd. Hon blir en rebell, besöker möten för kvinnlig rösträtt och engagerar sig i Fredrika Bremer-förbundet. Skildringarna av hennes barndom och ungdomstid i Stockholm tycker jag särskilt mycket om!

Men så kommer antisemitismen krypande och det blir allt svårare att klara sig som jude och judinna även i Sverige. Signe är gift ett kort tag med en man som hon får en son med. Därefter gifter hon sig med Folke Henschen - som är patolog och ägnar hela sitt liv åt döda kroppar. Tillsammans får de fem barn som alla växer upp i en stor villa på Djurgården. Efter många långa år tillsammans, där Folke är kall och avvisande medan Signe är förälskad (både i honom och på annat håll) skiljer de sig. Signe och hennes sex barn - som ju alla är judar - får se hur Folke förvandlas till nazist och gifter om sig med en arisk tyska.

Så följer en gripande men ibland lite tråkigare skildring av Signes liv under andra världskriget och genom kärlekshistorien med den berömde hjärnforskaren Oskar Vogt. Här kan jag känna att man helt tappar bort huvudpersonen. Fokus hamnar alltför mycket på kriget och nazismen. Det är intressant och lärorikt, men jag önskar att man hade kunnat följa just Signe lite närmare.

Hur var hon som mor? Hon verkar ha lämnat sina sex barn väldigt ofta för att åka ner till Tyskland och bo hos sin älskare och hans hustru (!) halvårsvis. Vad gjorde hon inom Fredrika Bremer-förbundet? Vad hände med hennes egen mamma och de andra syskonen - som man blev så engagerad i under första halvan av boken men sedan inte får veta mer om?

Det är sorgligt att Helena Henschen dog i en hjärnblödning 2011, för jag hade gärna velat säga henne hur mycket jag tycker om båda hennes böcker - och jag hade gärna velat läsa den bok som hon skrev på då hon dog.

Omslaget: Jag tycker mycket om den vackra bilden av den unga Signe och uppskattar att vi faktiskt får en glimt av hur hon faktiskt såg ut.

Betyg: En otroligt läsvärd skildring av en stark kvinna för hundra år sedan.

Rekommenderas: till dem som tycker om personliga berättelser om judarnas utsatthet under andra världskriget, om kvinnokampen i Sverige under början av 1900-talet, om de förmögna borgarnas liv i Stockholm i slutet av 1800-talet - bland annat.

Snackis: Det finns en del att diskutera här, men det mesta är ändå ett dokument över en tid som varit - inte ett underlag för analyser och diskussioner.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.