Fjäril i koppel

Bokens titel: Fjäril i koppel
Författare: Zinat Pirzadeh
Förlag: Pocketförlaget, 2012
Antal sidor: 288

Ett myllrande persongalleri, fantasiska människoöden, starka familjeband och kärlekshistorier blandat med en doft av prunkande trädgårdar och salta bad, stekheta gator i mellanöstern, arabiska seder och persisk kultur. Och så tortyr, fundamentalistiska muslimer, ett brutalt maktövertagande och rent fasansfulla metoder att med religionen som hot kväva människors liv och lust.

Det här är både en fruktansvärd berättelse om det totalitära styre som ayatollah Khomeinis regim innebar för folket i Iran - och den värld som flickan Shirin växer upp i innan revolutionen. Berättelsen om hennes släkt är varm och kärleksfull och levande beskriven. Berättelsen om revolutionen är desto värre, knappt så man orkar ta in den.

Jag skulle tro att mycket av det som Shirin är med om, är Zinat Pirzadehs egen livshistoria - om än inte allt. Kanske är några av de mest osannolika släktingarna uppdiktade eller "förstärkta", men på det hela taget känns det som att detta har hänt på riktigt.

I Shirins omedelbara närhet finns en elegant mormor med smak för flärd, en gigantisk farmor och pytteliten ryss till farfar, en underskön morbror, en farbror som spelar med stora summor och en annan farbror som flirtar vilt med alla kvinnor, en trogen hushållerska, en remarkabel tvätterska på hamambadet och en enastående modig lärarinna under revolutionen.

Det gör ont att veta att i ett land inte alltför långt ifrån oss har kvinnor (och män förstås) förtryckts på det vis som beskrivs i boken, nu i vår tid. Alldeles på riktigt. Boken väcker många tankar hos mig om vikten av yttrandefrihet, religionsfrihet, tryckfrihet och demokrati.

Jag sträckläste boken och tror att det kommer även ni att göra om ni läser den! (Jag har sett några på Adlibris som lämnat kommentarer som "Tråkig!" eller "lite seg att komma in i" - men då fattar jag ärligt talat inte hur man är funtad...)

Betyg: En bok att sluka för de gripande människoödenas skull.

Rekommenderas: till dem som vill ha en bit modern historia, om revolutionen i Iran 1978 och åren därikring.

Snackis: Det här är en garanterad snackis! Här finns stoff till diskussioner om frihet, jämlikhet och broderskap så det räcker till för flera bokträffar.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Sigrids hemlighet

Bokens titel: Sigrids hemlighet
Författare: Karin Wahlberg
Förlag: Pocketförlaget, 2010
Antal sidor: 346

Det här är tydligen andra delen i en serie som kallas "Släkten", vars syfte är att berätta Sveriges historia från vikingatid till nutid sett genom en släkts ögon. Jag har inte läste den första delen utan valde den här boken eftersom den handlar om den sena vikingatiden för att det är en intressant tidsepok och för att boken utspelas nära mina hemtrakter. Däremot kanske jag läser de följande delarna, för denna bok gav mersmak!

Det mest befriande med denna bok är tempot. Så lugnt, ja långsamt, berättas Sigrids livshistoria och det är riktigt behagligt. Inte alls tråkigt utan bara ett makligt tempo som passar perfekt med tiden i boken.

Karin Wahlberg har använt en hel del ålderdomliga ord, men inget som känns krystat och tillgjort. Det märks att hon har gjort ett grundligt arbete med efterforskningar kring kvinnors liv på vikingatiden. Hur klädde de sig, vad arbetade de med, vilken position hade de i familjen, vad ägnade de sig åt vid sidan av hushållsarbetet, vilka nöjen fanns, hur smyckade de sig osv. Det kanske sämsta är dock beskrivningen av en förlossning - som upptar hela första kapitlet - och som känns märkligt ytligt och svalt. Mycket förvånad blev jag då jag senare läste att Karin Wahlberg är gynekolog och arbetade på en kvinnoklinik tills nyligen. (Hon är tydligen lärare också, förutom författare.)

Jag tycker om den här boken! Berättelsen om lilla Sigrid som växer upp i en tämligen förmögen vikingafamilj nära Sigtuna och gifts bort innan hon ens blivit tonåring - med en gammal gubbe till råga på allt! - och hur hennes liv gestaltar sig fram till medelåldern är fängslande och välbeskrivet, lätt att leva sig in i och sätter igång fantasin om hur livet var för en ung kvinna för tusen år sedan just precis här där jag bor nu.

Omslaget till pocketboken är så förbaskat fult så jag blir provocerad. Visserligen anspelar det på den händelse som åsyftas i titeln "Sigrids hemlighet" men man får lätt en känsla av blod, vampyrer och plastflätor när man ser den... Den inbundna boken från Historiska Media har en neutral, tråkig och intetsägande bild av en flicka som ser ut som den Sigrid som beskrivs i romanen. Var det verkligen ingen som kunde hitta på något roligare?!

Mitt foto: En kofta av grått ylle med färgade kanter var det närmaste jag kunde komma den vävkonst som Sigrid och hennes mamma Bothild ägnar sig åt och som är tämligen viktig i berättelsen.

Betyg: Underbart med en bok som hasar sig fram i makligt tempo utan att bli det minsta seg eller långrandig!

Rekommenderas: Till dem som tycker om historiska romaner.

Snackis: Kvinnors liv och lott är ju alltid spännande att prata om. Eller ofta, åtminstone.
Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Eldvittnet

Bokens titel: Eldvittnet
Författare: Lars Kepler (pseudonym)
Förlag: Månpocket, 2012, efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag.
Antal sidor: 562

Såna engelska begrepp som "pageturner" och "cliffhanger" beskriver denna deckare mycket väl. För det här är en rejält tjock bok, som man knappt kan läsa med en hand, där kapitlen ofta är bara två sidor och sällan längre än fem. Med andra ord: det är spännande nästan hela tiden, för i slutet av varje kapitel kommer en "cliffhanger" om någon smygande skugga eller ett höjt vapen. Borde vara perfekt att läsa på väg till jobbet, för man behöver aldrig avsluta mitt i något, utan hinner garanterat läsa klart det kapitel man höll på med. Själv låg jag dock hemma i sängen och sträckläste - det går också bra!

Efter böckerna Hypnotisören och Paganinikontraktet har man lärt känna kommissarie Joona Linna lite bättre. Han ger ett sympatiskt intryck och är både eftertänksam och kvicktänkt på samma gång. Plus vältränad, snabb, intelligent och modig.

Jag köper det. Hellre det än ännu en dysfunktionell och lätt alkoholiserad polis som lever ensam (änkling eller frånskild) i någon sorts social misär, möjligen med en kelsjuk katt som sällan får mat. Och som nödvändigtvis har ett gäng lika dysfunktionella arbetskamrater, typ en bufflig mansgris, en karriärslysten kvinna utan empati och en smart kollega med alla bokstavsdiagnoser man kan tänka sig. Och oförstående chefer förstås, men såna har tydligen Joona Linna med. Man kan alltid vara säker på att polischefer fattar korkade beslut och att kriminalromaners poliser struntar i order.

Pseudonymen Lars Kepler har sin egen lilla egenhet: konstiga namn. Det är inte många i de tre böckerna som heter Johan eller Anna, kan man lugnt påstå...

Precis som de två tidigare böckerna kan man lätt se hela handlingen utspela sig för ens inre syn, det är som om man ser en tevefilm i huvudet. Spännande och välskrivet, om än otroligt osannolikt.

Handlingen fokuserar främst på några unga tonårstjejer med självskadebeteende som lever intagna på ett hem ute i obygden - och hur det inträffar både mord och kidnappningar i deras närhet. Ett medium kan berätta om vad som hänt - men hur kommer det sig egentligen? Man får också ytterligare en liten inblick i vad som egentligen hände Joona hustru och dotter, som det bara har snuddats vid i de tidigare böckerna.

Det här är spännande från första sidan till sista och man kan ju inte låta bli att undra om inte Joona Linna behöver långsemester efter att ha jobbat dygnet runt i denna bok och blivit utsatt för attacker i stil med sånt man ser i Hollywood-actionfilmer...

Mitt foto: De intagna flickorna letar igenom varandras rum och handväskor i jakten på små "skatter" de kan sno från varann. När man hittar en nyckelring som mördaren förmodas ha haft blir det en jakt på vad nyckeln leder till...

Betyg: Kriminalromaner är inte riktigt min favoritgenre, men det här gillar jag verkligen! Om än lite i snaskigaste och blodigaste laget i vissa stycken.

Rekommenderas: Till dem som gillar deckare som man knappt kan sluta läsa.

Snackis: Nej, vad skulle man prata om?!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Arseniktornet

Bokens titel: Arseniktornet
Författare: Anne B. Ragde
Originalets titel: Arseniktårnet
Översättare: Margareta Järnebrand
Förlag: Månpocket, 2011, efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 340

Jag har tidigare läst serien om Torunn Neshov (Berlinerpopplarna, Eremitkräftorna och Vila på gröna ängar). Jag tyckte de var alldeles underbara och det gjorde uppenbarligen många med mig, för Anne B Ragde beskrivs i nätbokhandlarna konsekvent som "den norska succéförfattaren".

Arseniktornet köpte jag för länge sedan men den har blivit liggande. Den är skriven flera år innan ovanstående trilogi, men det visste jag inte förrän nyligen. Så högg jag in på den nu under hösten och kände direkt att författaren åter igen har lyckats skapa något stort, om människor med intressanta liv och öden.

Men vad hände sedan? Hur kunde det ta mig mer än tre veckor att traggla mig igenom denna bok - låt vara att den är på 352 tättskrivna sidor?

Norska Therese får veta att hennes mormor Amelie har dött borta i Danmark, där hon levt hela sitt liv. Tillsammans med sin mamma Ruby och sin lille son Stian åker hon till Danmark för att bo hos sin morbror Ib under tiden begravningen och bouppdelningen är.

Therese känner sig osedd av sin mamma och hon uppfattar Ruby som hård och kall. Therese älskade sin flärdfulla, teatraliska mormor som hon tillbringade loven hos, men hon förstod aldrig varför hennes mamma tyckte så fruktansvärt illa om Amelie. Therese och hennes son figurerar bara som hastigast i inledningen och avslutningen till boken.

Nu följer en helt förskräcklig beskrivning av Rubys uppväxtår i Danmark innan och under andra världskriget. Det här är bokens stora behållning. Rubys helvete, både hemma och skolan, varvas med bilder av hur hennes far - Amelies hunsade man Mogens - försökte skydda sin dotter från misshandel och elakheter. Jag tyckte mycket om denna del av berättelsen. Sedan sackar den av då Ruby tar sig hemifrån, gifter sig och får lilla Therese - jag ska inte säga varför men jag tyckte det här kändes helt osannolikt och dessutom skrivet som om författaren bara ville få slut på kapitlet och hoppa till nästa.

Någonstans här började det gå trögt med läsningen. Nu ska vi fördjupa oss i en lång berättelse om Amelies barn- och ungdomsår (som i stort sett är en enda räcka våldtäkter och sexuella övergrepp varvat med hennes egna glupande aptit på sex). Därefter får vi följa Mogens uppväxt i en prästfamilj vid havet, med drukningsdöd och elände så det räcker och blir över.

Jaha, så blir det en släng av Amelie igen, denna osympatiska människa som kallar sig Malie-Thalia (försök att uttala det, ni!) då hon arbetar på kabaréer och teatrar, hon som super och slåss, ligger med varenda man hon träffar, är extremt utagerande och groteskt självcentrerad.

Jag blev verkligen besviken. För många generationer skulle beskrivas, från Therese i all hast och via stackars Ruby till mormor Malie-Thalia och i viss mån hennes egen mamma, krögerskan med hängbröst och ett elakt streck till mun. Och så slänger vi in litegrann om morfar Mogens och hela hans familj också, med fyrtio-elva syskon och en gudomlig mor och en småtaskig präst till far. Någon som orkar engagera sig?

Detta är en bok om elaka, utnyttjande, egoistiska självupptagna människor som blivit sådana av att de haft så hemska uppväxtförhållanden.

Betyg: Inget vidare högt när man mest känner att man "borde läsa klart".

Rekommenderas: till dem som älskar uppdiktade berättelser om konsten att vara elak mot ett barn.

Snackis: Det går ju alltid att diskutera hur föräldrar påverkar sina barn genom sina egna barndomsupplevelser.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Parmiddag

Bokens titel: Parmiddag
Författare: Josefin Ahlström
Förlag: Frank förlag, 2012
Antal sidor: 250

Om jag skulle skriva en roman - och det är inte alldeles omöjligt att jag faktiskt gör det! - vad skulle den då handla om? Jag har ingen tragisk barndom eller ett exceptionellt spännande livsöde att berätta om. Jag är varken känd eller har gjort något märkvärdigt. Nej, det första som slår mig är att jag skulle skriva om vad jag lärt mig om föräldraskap och relationer efter att ha varit gift i 20 år och fött och uppfostrat tre barn.

Sådär lagom unikt.

Hur engagerar man läsarna i något som väldigt många andra själva varit med om? Man berättar att jämställdheten försvann när barnen kom, att man blir tokig på alla slängda skor i tamburen, att man hatar att gå på föräldramöten, att man undrar hur alla andra hinner göra små cupcakes med sina ungar. Man beskriver hur man ser sig själv och sin partner soffa till sig och försvinna in i någon medioker medelklassidyll där allt som räknas är om man har en välklippt gräsmatta, vita soffor med högar av vita kuddar i och att man bjuder på hembakt surdegsbröd när man får gäster.

Om jag skulle sammanfatta vad "Parmiddag" handlar om, så är det ungefär samma koncept som ovan. Många har skrivit om det redan, själv skulle jag också kunna göra det. Ändå sticker den här boken ut från mängden och det tror jag nästan uteslutande beror på Josefin Ahlströms pricksäkra sätt att beskriva yttepyttesmå detaljer som lockar till ett leende och en igenkännande nickning.

Storyn är ungefär så här: Vera är teveproducent för ett populärt familjeunderhållningsprogram och hennes man Richard är journalist på en dagstidning. De lever i ett fint hus i Bromma (naturligtvis!) med sina två små söner. Veras liv handlar mycket om yta: hon vill ha det perfekta hemmet och de mest fantastiska middagsbjudningar, hon skriver långa listor på allt som måste göras och hon avundas ständigt dem som är smala, snygga, vältränade och framgångsrika - och samtidigt hinner med sina barn och sitt Sköna Hem-tjusiga boende.

Richard däremot känner sig trampad på, han är Veras hantlangare och ställer upp på det mesta utan att tjafsa, även om han känner att missnöjet gror inom honom och över fasaden som de visar upp.

Man får intrycket att boken handlar om att Vera gör ett snedsteg efter en personalfest med för mycket vin, men det är verkligen inte hela historien.

Att Vera inte kommer hem en natt gör att Richard omvärderar sin livssituation. Relationen till pappan, änkemannen som uppfostrade Rickard alldeles själv och som nu tänker dra ut på sitt livs resa utan att berätta något för sonen. Barnen som han älskar men inte hinner med, och som han nu resolut bestämmer sig för att umgås mer med istället för att ägna sig åt Veras listor. Träningen som han försakat i så många år. Chefen som nedvärderar och förlöjligar honom. Veras bortanatt blir den där sparken i baken som får Richard att lägga om sitt liv.

Det låter så himla banalt på något vis och visst har berättelsen redan berättats tusentals gånger. Ser vi inte hela tiden små glimtar av "Parmiddag" i teveprogram som "Solsidan" och "Kvarteret Skatan"? Minus det hysteriskt överdrivna förstås. Det är lite "Bitterfittan" över den här boken - men inte hälften så dystert och handlingsförlamat! - och lite "Ur vulkanens mun" (Helena von Zweigbergk) samt inte alldeles olikt Martina Haags kåserier. En bra mix, som varken blir löjlig eller nattsvart.

Det är svenskt så det förslår! Här känner man igen bostadskvarteren och inredningsdetaljerna, maten de äter och affären de handlar i, gatorna i stan och fikat på jobbet - allt känns så extremt mycket som Stockholm år 2012!

Man skulle kunna tro att det här bara är en bok bland alla andra i genren, men jag tycker den höjer sig klart över genomsnittet och det beror på att författaren är mycket skicklig på att framställa sina karaktärer som trovärdiga (undantaget de rabiata förskolelärarna på dagis...). Allt från Richards vänliga och kloka far och Veras egocentriska mor till de två sönerna med sitt evinnerliga tjat om fredagsmys.

I synnerhet huvudpersonerna Vera och Richard är lysande beskrivna; otrevliga och osympatiska emellanåt, tjuriga och oförstående, men lika ofta kärleksfulla, resonerande och intelligenta.

Om jag får gnälla på något, så är det att jag hittade stavfel i boken ("förresten" har väl inte börjat stavas "föresten", som det står på flera ställen? - och det var tyvärr inte det enda exemplet). Det finns sånt som någon korrekturläsare eller redigerare borde tagit upp med författaren. Som det här, i en ganska avgörande scen efter en tacokväll:
"Han vände sig om och gick ut i hallen. Hon kunde inte förstå vart han skulle. Det var minusgrader och det blåste kallt." --- "Han smällde igen dörren. Luften var mild och dimman låg som ett täcke över himlen."
Nå, hur var det nu? Var det milt och fuktigt ute - eller var det bitande kallt?

Mitt foto: Inledningen handlar om hur Vera går ut i skogen med en gnällig son och i lera och regn försöker hitta vackra höstlöv att dekorera bordet med inför en middagsbjudning - och hur hon måste torka bladen med hårtork när hon kommer hem.

Betyg: Verkligt lyckat skrivet om något som kunde ha blivit en kliché om urholkade äktenskap men som istället är en fängslande nutidsroman om familjen och alla krav som ställs på den.

Rekommenderas: till de flesta, för det är en allmängiltig roman som borde tilltala många.

Snackis: Det här är en förstagradens snackis! Allt från otrohet till föräldra-barn-relationer, mobbing på arbetsplatser, jakten på perfektion och lycka - det finns massor att prata om i denna bok.

Recensions-ex: Det här är mitt livs första recensions-ex, och jag vill passa på att tacka Frank Förlag för boken som jag uppskattade mycket. Jag vill gärna skriva ut att jag fått denna bok av förlaget, så att ni bloggläsare vet om det. Jag tycker förstås att det är toppenkul att få en bok, men jag tänker i alla fall vara brutalt ärlig i min recension. Om jag inte är uppriktig så framstår ju hela bloggen som opålitlig. Så, recensionen ovan skulle varit likadan om jag hade lånat boken på bibblan!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Jorden sjunger i B-dur

Bokens titel: Jorden sjunger i B-dur
Författare: Mari Strachan
Originalets titel: The Earth Hums in B flat
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Bonnier Pocket, 2011
Antal sidor: 340

Jag blev så glad när jag hittade den här boken, för det lät som en annorlunda roman: en ung flicka som växer upp i en walesisk småstad strax efter andra världskriget. Bara titeln är ju lockande! Och dessutom utlovades spänning i form av att gamla hemligheter avslöjas då den lilla staden skakas av ett oväntat dödsfall.

På många sätt är "Jorden sjunger i B-dur" så fin som jag hade trott. Berättelsen om hur Gwennie lever med sin snälle pappa, sin galna mamma och sin rent ut sagt elaka storasyster Bethan samt den grabbiga faster Lol och den rejäla farmorn är väldigt finstämt skrivet, med vackra beskrivningar av både staden och landet, husen och gatorna och den omgivande naturen. Jag skulle tro att översättaren har gjort ett bra jobb, för det känns som att det är ett bra "flyt" i texten.

Mycket riktigt skakas småstaden av ett dödsfall som får mängder av följder för åtskilliga invånare. Det hela är skrivet på ett sånt sätt att vi vuxna läsare hela tiden ligger långt före Gwennie själv i slutsatserna och tidigt inser vem som gjort vad - medan flickan själv svävar i okunnighet. Vad gjorde till exempel den stora, elaka, svarta hunden? Det listade jag ut ungefär 200 sidor innan Gwennie förstod det.

Bokens stora behållning var de fina små detaljerna, anekdoterna och personbeskrivningarna. Allt från äcklig middagsmat, vilda blombuketter, åksjuka busspassagerare, skvallrande tanter, kärlekskranka tonåringar och klibbiga karameller till hur det gick till i söndagsskolan.

Det riktigt, riktigt tråkiga i boken är att jag från allra första början ända till slutet stör mig så kolossalt på att Gwennie ska föreställa vara 12½ år gammal. Mitt yngsta barn är just nu 12½ år och jag har två äldre barn som nyligen varit i den åldern. Ingen av de tre skulle kunna bete sig som Gwennie gör. Ingen av deras kompisar heller, vågar jag säga. Är hon efterbliven?!

Jag gillar inte när min läsupplevelse förstörs av sånt som känns orimligt. En sådan sak är hur Bethans och Gwennies mamma gradvis blir mer och mer galen - av en anledning som inte känns riktigt trolig (men okejdå, jag kan ta det). En annan är pappan som är så oändligt kärleksfull mot sin hustru, trots att hon är groteskt elak och otacksam tillbaka. Varför är han det? Vad driver honom? Hon har ju inte älskat honom på många, många år!

Men värst är alltså detta med Gwennies ålder. Det går inte att bortse ifrån: man kan inte tänka, resonera, agera och fungera som hon gör om man inte är i, säg, 8-årsåldern. Såvida man inte är enormt outvecklad för sin ålder - och det får vi veta att hon inte är, tvärtom ska hon tydligen vara intelligent och duktig och beläst.

Gwennie kan inte gå förbi köket för limfärgen på väggen har lossnat och hon ser på fullt allvar hur den har gapande munnar som pratar och skrattar. Hon vet att de stora burkarna i hyllan har ansikten och att de tittar på människorna i smyg. För övrigt tittar även Buddy Holly på henne från en plansch, så hon måste gömma sig för honom. Hon tror att hon kan flyga (det är nog ändå det minst otroliga, för alla har vi väl varit med om att vi får andra förmågor i drömmarna).

Hon kan inte ta i något som är dött - vilket även inkluderar maten på tallriken (det enda hon äter är äggsmörgås och jordgubbskräm hela boken igenom, allt annat är äckligt). Hon har konstant ont i magen av nervositet och stress men tror att det kommer sig av att hon har den dåliga "släktmagen" - hon verkar inte dra några egna slutsatser om hur hon mår.

Hon tycker att pojkar per definition är groteskt äckliga och förstår inte alls varför de jämnåriga flickorna flinar upp sig mot grabbarna. Socialt är hon totalt inkompetent, på gränsen till att jag smäller ihop boken.

Det är inte rimligt att en unge som får information inte klarar av att ta in den. Varför begriper hon inte enkla fakta? Eller att hon efter påminnelser inte kan komma ihåg. Varför är det så svårt att minnas vad folk sagt åt henne? Eller att hon trots förmaningar gör det hon är förbjuden att göra. Hur svårt kan det vara att låta bli?

Man hade inte kunnat göra om henne till en 8-åring för då är det annat som inte stämmer. Men om man vill att hon ska fungera som hon gör, så kan man inte skruva upp åldern lagom antal år och lägga in i handlingen att omgivningen kallar henne "konstig" - och tro att vi läsare skulle köpa det. Nej, Gwennie är mer än konstig och Mari Strachan tappar en hel del trovärdighet på att framställa huvudpersonen på det sätt hon gör.

Betyg: Vackert om en tid och plats som man sällan läser om (Wales på 1950-talet), lite sorglig och gripande också.

Rekommenderas: till dem som uppskattar aningens spänning och vemod i en fin roman.

Snackis: De olika karaktärerna skulle lätt kunna fylla en hel bokklubbskväll, utan tvekan!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Här ligger jag och blöder

Bokens titel: Här ligger jag och blöder
Författare: Jenny Jägerfeld
Förlag: Gilla böcker, 2010
Antal sidor: 252

Åtminstone en av mina väninnor skulle aldrig palla att läsa de första sidorna i boken, än mindre hela det första kapitlet. Själv är jag inte särskilt äckelmagad eller känslig, men kan inte låta bli att rysa åt den gruvliga beskrivningen av hur huvudpersonen sågar av sig halva tummen med en elektisk sticksåg på slöjdlektionen, så blodet sprutar och köttet trasas upp.

"Med träffsäker galghumor förkroppsligas Majas koketta och samtidigt oförställda utanförskap. En av misstag amputerad tumme kastar ut läsaren på en irrfärd i sökandet efter identitet. Ett psykologiskt porträtt med särskild trovärdighet i uttrycket." var juryns motivering då Jägerfeld vann Augustpriset i kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok.

Maja är 16 år och går första året på gymnasiet, i en skola där hon sticker ut som udda och där hon har få vänner. Föräldrarna skildes då Maja var 3-4 år och sedan dess har hon bott med sin pappa i Stockholm. Mamman bor i Norrköping och dit åker Maja varannan helg. Det är något märkligt med Majas mamma, hon är inte som andra, och i alla år har Maja längtat efter att känna sin mammas kärlek och omtanke. Visserligen får hon kärlek och uppmärksamhet av sin pappa, men det räcker liksom inte...

Här ligger jag och blöder är en riktig girlpower-bok där man får följa Majas olovliga hackande i pappans dator (där hon lämnar olämpliga meddelanden till faderns flickvänner), hennes fina kärlekshistoria med Justin som egentligen inte heter så, hennes extremt blodiga olyckor (den ena efter den andra), de starka vänskapsbanden till andra udda existenser, jakten på mamman och hennes kärlek, hur Maja mobbas hänsynslöst i skolan och hur hon slutligen konfronterar sina föräldrar med vad hon själv vill, tycker, tänker och önskar.

Extra plus för att man för en gångs skull får läsa en bok där huvudpersonen framträder så levande och där man kan känna med henne. Maja blir en människa av kött och blod.

Extra plus också för att Gilla Böcker alltid gör så grymt snygga omslag!

Betyg: En upplyftande och inlevelsefullt skriven ungdomsbok för alla åldrar, splatterblodig, spännande, kärleksfull.

Rekommenderas: till de flesta tonåringar, skulle jag tro, eller tja, de flesta överhuvudtaget.

Snackis: En bra snackis för både skolbarn och vuxna, om uppväxt och identitet.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Ladies

Bokens titel: Ladies
Författare: Johan Hakelius

Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Bokförlaget Atlantis, 2011
Antal sidor: 511

En tegelsten om engelska tanter!

Johan Hakelius måste vara närmast besatt om engelsk överklass, för annars begriper jag inte hur han har orkat ta fram ett sådant gigantiskt faktaunderlag inför skrivandet av denna bok. Drygt femhundra proppfulla sidor med de mest sanslösa levnadsöden. Bara personregistret i slutet av boken fyller nära 13 sidor med namnen på alla som förekommer i denna faktaspäckande bok.

Hakelius har skrivit underhållande om nio kvinnors fascinerande liv i (huvudsakligen) Storbritannien under (mestadels) 1800-tals slut och fram till 1900-talets mitt. Det här är överklassens berättelser om förlovningar och äktenskap, debutantbaler och utlandsresor kryddat med de mest osannolika detaljer.

DN har skrivit att boken Ladies är "oavlåtligt underhållande" och det är den faktiskt - men inte så till den milda grad att man inte kan lägga ifrån sig boken, utan bara just så mycket att den är underhållande hela tiden. Just då man tröttnat på att läsa om någons trassliga förlovningar så kommer en rolig anekdot insmygandes.

Norrbottens-Kuriren har enligt pocketbokens omslag skrivit att Ladies är "alldeles omöjlig att lägga ifrån sig" - men där tog de nog i så de storknade. Man undrar ju vem som orkar sträckläsa över femhundra tättskrivna sidor om egocentriska och numera döda damer. Inte jag i alla fall...

Hakelius skriver med humor och lätthet. Det är beundransvärt hur han har samlat ihop så många udda små historier att väva in i sina berättelser om dessa damer! Man får nästan känslan av att han var med på plats och gjorde små noteringar. Han skriver själv i sin inledning att folk alltid undrar "Varför valde du just det ämnet? Just de personerna? Just på det sättet?" och att svaret är att han tycker engelska damer är värda att uppmärksammas.

En annan värld öppnar sig för den som läser "Ladies" - tänk att för bara hundra år sedan så levde faktiskt brittiska hertiginnor i sina slott (ofta gamla, ruggiga och dåligt renoverade) med sina rika äkta män (eller fattiga äkta män, som kämpade för att upprätthålla skenet av rikedom och lyx). De for jorden runt i atlantångare, järnvägsvagnar eller nya automobiler. De ägde smycken för en smärre förmögenhet. De arrangerade äktenskap och planerade förlovningar som utstuderade krigsstrateger. De förskingrade pengar, blev bittra fiender, koketterade och intrigerade, levde omoraliskt och utsvävande.

Många av de omskrivna överklasskvinnorna är självupptagna, fixerade vid välstånd och materiella ting, bortskämda och beter sig som om de led av någon bokstavsdiagnos tänker jag när jag läser om den ena ladyn efter den andra. Deras osannolika liv, så nära i tiden och ändå så långt bort, är det som gör boken just "oavlåtligt underhållande".

Betyg: Välskrivet, detaljerat och underhållande - men mastigt!

Rekommenderas: till dem som gillar historia, i synnerhet kvinnohistoria och allra mest den kvinnohistoria som omfattar en minimal skärva av mänskligheten: den brittiska överklassen.

Snackis: Som tidigare sagt: klass är alltid något att diskutera. Frågan är om någon orkar prata efter att ha tuggat i sig denna tegelsten...

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.
Passa gärna på att läsa Johan Hakelius brev till AdLibris-läsarna HÄR: detta hade jag mycket roligt åt!

Hjälp jag heter Zbigniew

Bokens titel: Hjälp jag heter Zbigniew
Författare: Zbigniew Kuklarz (pseudonym)
Förlag: Bonnier Pocket, 2006
Antal sidor: 238

För några år sedan läste jag denna underhållande och tankeväckande berättelse om hur det kan vara att växa upp i en stockholmsförort med sina polska föräldrar och försöka anpassa sig till ett liv i Sverige, när man egentligen är svensk men alltid ses som en polack med ett outtalbart namn och konstiga seder.

Zbigniew heter Kuklarz i efternamn och lider när han ska göra lumpen och får de tre första bokstäverna i sitt efternamn på namnbrickan, till alla andras stora nöje. Här berättar han om hur hela släkten samlas för att fira en 40-årsfest och hur hans stora, galna familj skrattar och skrålar, gråter och bråkar.

Det är en hysteriskt rolig och ändå vemodig bok. Minnen från författarens uppväxt varvas med dråpliga beskrivningar av en vansinnig födelsedagsfest. En mycket sympatisk bok med en rätt osympatisk huvudperson.

Mitt foto: Bilden ska symbolisera det konstanta drickandet av starksprit.

Betyg: Gott betyg.

Rekommenderas till: alla som gillar varma, vemodiga, roliga uppväxtskildringar.

Snackis: Det är alltid intressant att diskutera kulturkrockar!

Länk till boken på AdLibris: hittar den bara som E-BOK.

Ett sista livstecken

Bokens titel: Ett sista livstecken
Författare: Hannah Nyala
Originalets titel: Cry Last Heard
Översättare: Anna Sandberg
Förlag: Månpocket, 2006
Antal sidor: 249

Jag kan lika gärna säga det från början: På en femgradig skala skulle denna bok få en överkryssad dödskalle. Intrigen måste vara skapad på någon skrivarkurs där alla eleverna har fått tycka till om vilka ingredienser en hårdkokt äventyrsroman måste innehålla för att fånga läsarens intresse. Den svenska översättaren måste gjort översättningen på en kafferast (eller så är det så där illa skrivet även på engelska?).

En kvinnlig, professionell bergsklättrare vars man har dödats och lilla dotter har kidnappats är ute i några otillgängliga berg i Wyoming och jagas av ondsinta människor. Ska hon dö eller inte? (Man hoppas nästan det förstnämnda...) Ska hon ramla ner från klippavsatsen, frysa ihjäl, svälta till döds, bli dramatiskt räddad eller tvärtom - hinner elakingarna hitta henne däruppe i bergen och döda henne med?

Huvudpersonen heter Taleisin och kallar sig Tally eller Tally-ho men också för Pirli och Nowata om vartannat. Vad är vitsen med det? I en bok där det finns en Kristina kan man tänka sig att hon även refereras till som Tina men inte dessutom Stintan, Kriss, Gullegrisen, Eriksson och Fnuffsan. Det blir för rörigt. I synnerhet om författaren gör samma sak med diverse andra karaktärer - inklusive djur! - i samma bok.

Av någon anledning tjatas det om att Tally(-ho!) har varit med om fruktansvärda händelser i Australien, där hennes man har dödats. Antagligen är det här uppföljaren till en annan roman, men det framgick inte då jag köpte boken. Man borde nog nästan ha skrivit "del 1" på den första boken och "del 2" på denna, för det är konstant en massa referenser till händelser och personer som inte jag känner till.

Läs gärna "Ett sista livstecken" om du gillar litterära actionäventyr som påminner dig om sämsta möjliga tevefilm. Det gör inget om du missar lite av filmen efter reklampausen, för actionhjältinnan är nog kvar däruppe på berget och kämpar med blödande fingrar för att klamra sig fast vid bergskanten...

Så här ser den inbundna boken ut, som säljs nuförtiden. Boken har filmatiserats (oj, vilken överraskning...) och jag antar att omslaget är därifrån.

Så här ser däremot min pocketbok ut. Eller såg ut, innan den försvann. Antar att den förpassats till sommarstugan där jag lägger alla böcker som folk gladeligen kan få ta med sig hem efter en vistelse hos oss... Bilden snodde jag från Blogga-lugnt, en bokblogg som tydligen har en diametralt motsatt åsikt om boken! Kanske kan vara kul att jämföra.

P.S. Haha, nu när jag surfar runt lite på nätet efter att redan ha skrivit min egen recension hittar jag denna träffande beskrivning skriven av läsaren LenaL på Bokus:
"Obeskrivligt dålig bok, med en historia som inte har det minsta av trovärdighet i sig. Innehåller dessutom fullt med stycken när huvudpersonen pratar med sig själv - "Kom igen tjejen!", "Ge inte upp nu!". Att översättningen var under all kritik hjälpte inte precis till. Jag skulle ge den en överkorsad stjärna om det gick. Osannolik, rörig och dåligt översatt. Köp den inte! Läs hellre Eldfångaren av Nicholas Evans för vildmarksspänning, eller Poeten av Michael Connelly för mördarjaktsspänning!".
LenaL, jag håller helt med dig.

Betyg: Så uselt.

Rekommenderas till: alla som gillar vapenfyllda räddningsaktioner i kalla bergskedjor.

Snackis: Nej, nej.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN.

Allt ligger samlat

Bokens titel: Allt ligger samlat
Författare: Hans Gunnarsson

Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Albert Bonniers förlag, 2006
Antal sidor: 206

En fasansfullt katastrofalt vidrig parmiddag berättas ur de fyra deltagarnas olika synvinklar. Obeskrivligt deprimerande. Gripande, sorgligt, sant på något vis. Plågsamt lätt att leva sig in i. Otroligt realistiskt skriven dialog. Ja, dialogen är verkligen bokens stora behållning!

De två paren som träffas och äter middag tillsammans i en typisk lägenhet strax utanför Stockholm känner inte varann så bra - i själva verket har de nyligen träffats och vet inte alls mycket om varann. Värdparet, Tommy och Cilla, har stora relationsproblem och är på väg mot ett uppbrott. Gästerna Roger och Eva har en son som är så svårt sjuk att han kanske inte överlever.

Kvällen börjar inte så bra: gästerna kommer en halvtimme för tidigt, när inte allt är förberett ännu - och de har redan ätit middag eftersom de missförstått inbjudan. Bjudningen urartar när de fyra människorna fått i sig för mycket alkohol och sagt saker de aldrig tänkt säga högt, slängt ur sig elakheter och betett sig på ett vis som de nog aldrig hade planerat.

Det här är mästerligt skrivet, men kanske lite för jobbigt att läsa om man inte 1) är en sprudlande levnadsglad optimist som ruskar av sig allt så fort man slagit ihop bokens pärmar eller 2) är en deppig person som själv mår uselt i sitt förhållande och just nu behöver se filmer och läsa böcker som bekräftar att "det är normalt att känna som du gör"...

Betyg: Någonstans mittemellan: jag gillar den skarpt men alla jag försökt "pracka på den" på värjer sig när de får höra hur tungsinnig den är.

Rekommenderas: till dem som gillar verklighetstrogna dialoger och kanske helst inte själva är mitt uppe i en livskris...

Snackis: Ojoj, här finns mycket att snacka om!
Länk till boken på AdLibris: POCKET.

Monster

Bokens titel: Monster
Författare: Micael Dahlén
Förlag: Månpocket, 2011 efter en överenskommelse med bokförlaget Volante.

Antal sidor: 235
Not: Det står "översättning Fredrik Linde" men Micael Dahlén bor och undervisar i Stockholm så han borde rimligen ha skrivit på svenska. Ingenstans står heller vad boken skulle ha hetat på ett annat språk. Måste väl vara ett tryckfel?

Att det verkligen finns människor som är lika hemska som Hannibal Lecter i "När lammen tystnar" känns helt overkligt. I den här boken får man stifta bekantskap med mannen som inspirerade till just Hannibal, japanen Issei Sagawa, som kallblodigt mördade en ung kvinnlig studiekamrat och åt upp henne till middag.

Boken är inte alls ett frosseri i hemska mord, som man skulle kunna tro. Jag ser den mer som en lång redogörelse för tankar om människans godhet och ondska och vad som avhåller de flesta av oss från att mörda någon.

Vi får följa författaren på hans resor tvärs över jordklotet, då han besöker massmördare som han i hemlighet (dvs. hemligt för familj och arbetskamrater) brevväxlat med under en längre tid. Han skäms över sin fascination för dessa mördare och undrar hela tiden hur det kommer sig att han och så otroligt många andra vill vara i dessa mördares närhet.

Det är en mycket utlämnande berättelse, där Micael Dahlén frikostigt bjuder på sig själv. Det skulle ju vara logiskt för en ekonomiprofessor vid Handelshögskolan att vilja mörka dessa sidor av sig själv, kan man tycka...

Här presenteras Issei Sagawa som begick det bestialiska mordet på en ung holländska då de båda studerade konst i Paris. Han styckade omsorgsfullt hennes kropp och mumsade i sig den. Han lever sedan många år åter i Japan, som en fri man, och leder matlagningsprogram, teveshower och är en megakändis. Jag blev rätt äcklad av att läsa det här kapitlet, måste jag säga, men också intresserad av hur en så vidrig person kan attrahera så många människor.

Näste man är Peter Lundin, en dansk mördare som tros ha tagit livet av sin flickvän och hennes båda söner. Man har aldrig hittat liken och det förekommer inga hemska skildringar i detta kapitel. Istället fokuseras på mördarens enorma dragningskraft på kvinnor, som vill gifta sig med honom eller kommer till fängelset för att ha sex med honom. Är det alfahannen i honom som är så lockande?

Därefter följer ett kapitel om om Dorothea Puente som förgiftat ett oräkneligt antal hemlösa och psykiskt sjuka som hon tagit in i sitt hus mot betalning från socialen. Det här är en fascinerande historia om en mytoman som charmar alla och fortsätter att mörda i flera decennier. Jag har sett tevedokumentärer om henne men Dahlén beskriver henne ännu utförligare. Här är inte heller en massa snaskande i morden utan istället långa redogörelser för Dorotheas helt vansinniga liv och hur hon nu har Facebook-grupper med tusentals anhängare...

I fjärde kapitlet får vi lära känna amerikanen Wayne Lo som var en av de första att genomföra en skolskjutning - vilket han beklagar både av den anledningen att han önskar att han aldrig tagit livet av någon och av den anledningen att han önskar att han hade skjutit många fler (han lyckades bara döda två) och blivit känd för det som dagens skolskjutare. Nu är han inte den superstjärna som han skulle önska. Märklig berättelse, som mest känns sorglig ur alla synvinklar. Fokuset ligger inte på dödandet utan på Waynes sorgliga berättelse och att han numera försöker tjäna pengar till de dödades minnesfond.

Slutligen får vi möta massmördaren Charles Manson. Här tvekade jag att läsa, för jag ville inte höra mer om Helter Skelter och gravida Sharon Tate... Skönt nog så berättar författarens sakligt vad som hände och stannar inte kvar vid detta hemska. Kapitlet är långt och handlar mest om den enorma kult som vuxit fram kring Manson. Ett begrepp "mansonomics" har grundats som syftar på de fantasisummor som Manson och andra massmördare drar in.

Men så återstår ungefär halva boken, efter att dessa fem mördare har presenterats. Där kommer den intressantaste delen: författarens egna teorier kring etik, moral, normer och samhällets lagar. Varför är mord det mest förbjudna? Är vi alla kapabla till mord? Varför beundras massmördare och ses som framgångsrika, lyckade, starka individer?

Dahlén gör flera häpnadsväckande studier som även presenteras i facktidskrifter tillsammans med andra forskare. Han ser hur en majoritet av alla män och kvinnor funderat på att döda någon och hur de allra flesta ser upp till mördare. Den senare halvan av boken är klart tankeväckande och intressant.

Betyg: Välskriven med stort flyt i texten, fakta om såväl massmördare som människans psykologi varvas med personliga reflektioner.

Rekommenderas: till dem som intresserar sig för människans natur.

Snackis: Perfekt att diskutera kring, för här finns många tankar om den civiliserade människans normer och vad som gör mord till det mest förbjudna man kan göra.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Grand final i skojarbranschen

Bokens titel: Grand final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman

Förlag: Albert Bonniers förlag, 2011
Antal sidor: 396

Vad gör de där bokmärkesänglarna på omslaget?! Så missvisande, antyder något puttenuttigt och gulligt. Men det är ingen gullig bok, det här. Det är en fantastisk roman som är allt annat än söt och rar. Inte heller handlar den om två änglar, för det är nog det sista man skulle beskriva Lillemor och Barbro som.

"Grand final i skojarbranschen" är en fyndig titel på en lysande roman om den kända, svenska författarinnan Lillemor Troj (nog för att hon är fiktiv men hon har väldigt mycket gemensamt med Kerstin Ekman själv) och hennes okända kollega Barbro, kallad Babba. Deras samarbete inleds redan på 1950-talet då Babba skriver en ryslig mordhistoria med Lucia-tema och skickar in den i Lillemors namn.

Lillemor är vacker och vän, hon har ett bra sätt som går hem hos journalister, förlagsredaktörer och senare även Svenska Akademien. Babba däremot är otympligt tjock, ful och komplett ointresserad av sitt utseende. Men skriva kan hon! På små kartotekskort klottrar hon ner idéer till kommande böcker, skriver ihop de mest makalösa berättelser och låter sedan Lillemor renskriva det hela på skrivmaskin.

Man får följa dessa två kvinnor från ungdomens Uppsala, genom äktenskap och förälskelser, skilsmässor och plötsliga uppbrott. Genom decennierna passerar sånt som alkolholiserade mammor, psykvård, hippiekollektiv på landet, charmerande spelemän, förljugna rektorer, thinnersniffande tonåringar, stulna laboratoriehundar och ett antikvariat som tjänar som täckmantel.

Jag tycker att det är en alldeles underbar berättelse som är precis så skruvad så den skulle kunna vara sann. På bokens omslag står "Men först och främst är den en berättelse om två mycket olika kvinnor, från femtiotalet och fram till idag, om lögn och sanning, ensamhet och gemenskap." Det är inte en riktigt bra beskrivning tycker jag, för det är inte så enkelt som lögn eller inte lögn. Det är helt enkelt olika sätt att se på sanningen, tolkar jag det som.

Babba och Lillemor lever i någon slags symbios. De behöver varann och parasiterar på varann, båda två. Den ena skriver, den andra levererar. Pengarna delar de systerligt mellan sig. Ingen i deras omgivning känner till arrangemanget, inte ens föräldrar eller äkta makar. Privatlivet verkar de inte tala högt om - Lillemor vet inte mycket om Babba, Babba däremot smygläser Lillemors dagböcker.

Är de vänner? Kanske, på något vis. De söker sig ständigt till varann trots att man får en känsla av att de aldrig egentligen står varann nära. Bokens hela upplägg är ju att Babba avslöjar åratals hemligheter genom att för första gången skicka ett manus till Lillemors förlag utan att ha visat det för henne först. Ska hela Sverige få veta hur det egentligen ligger till? Och är det som Babba påstår verkligen sanningen, eller finns det fler infallsvinklar och sätt att se på?

Skojarbranschen är förlagsbranschen, bokvärlden. Jag antar att Kerstin Ekman ser detta som sin stora final. Hon har varit så produktiv, skrivit så mycket och fått så många utmärkelser för det. Jag hoppas att det inte är det sista hon skriver, för hon är en lysande berättare.

Betyg: En absolut favorit. Vilken roman!

Rekommenderas: Till alla? Jag vet faktiskt inte vilken målgrupp en sådan här bok har.

Snackis: Här finns gott om uppslag till diskussioner, speciellt vad gäller objektiv och subjektiv sanning i våra liv.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

P.S. Jag älskar dig!

Bokens titel: P.S. Jag älskar dig!

Författare: Cecelia Ahern

Originalets titel: PS I love U!

Översättare: Johanna Svartström

Förlag: Bazar förlag, 2010

Antal sidor: 454

"Totalt hjärndöd underhållning" har jag skrivit som ett kom-ihåg till mig själv om denna bok.

Det här är kort sagt en bok om en ung, vacker änka (såna finns det inte jättemånga av i verkligheten - eller, rättare sagt, i vår västerländska och fredliga verklighet) som skickas ut på en mängd uppdrag av sin döde man (han var också ung och vacker).

Handlingen utspelar sig i nutid, på Irland, där bästa vännerna slash kärleksparet Holly och Gerry bor. De har hela livet framför sig. De är lyckliga och lyckade. Så blir Gerry sjuk och dör. Vad inte Holly vet är att han egenhändigt och mycket förutseende har knåpat ihop tio brev som hon ska läsa - ett i månaden - under det närmaste året. Dessa hjärtekrossande brev från graven är både kärleksförklaringar och uppdrag, som kan ses som en uppmaning att släppa taget om honom. Änkan Holly uppvaktas av snygga killar och umgås med sina tajta väninnor. Lägg på lite sockersöt sentimentalitet, en klunk tårar och en dos romantik. Sådär, nu har du läst hela boken.

Betyg: Sågad.

Rekommenderas: till dem som njuter av enkel chic-lit.

Snackis: Jag skulle nog i och för sig kunna diskutera denna bok och tanken med att som död kunna styra sina efterlevande genom brev...

Länk till boken på Adlibris: HÄR.

Mangon som sprängdes

Bokens titel: Mangon som sprängdes
Författare: Mohammed Hanif
Originalets titel: A case of exploding mangoes
Översättare: Johan Nilsson
Förlag: Pocketförlaget, 2011 efter en överenskommelse med Brombergs Förlag
Antal sidor: 391

Det är inte så många böcker i min bokhylla som handlar om fundamentalistiska muslimska diktatorer och deras maktfullkomlighet, deras strävan efter att leva gott, deras iver att framstå som närmast ofelbara, deras rädsla för attentat och - inte minst! - hur många intriger som frodas i deras "hov", bland militära överstar och andra undersåtar som hatar eller avgudar sin president.

"Mangon som sprängdes" är en härlig bok om den pakistanske översten Shigri som hittas hängd och om hans son - också högt uppsatt militär - som misstänker att pappan inte alls tagit livet av sig utan istället blivit mördad av någon inom statsapparaten.

Sonens Alis liv på militärbasen, där han har en romantisk kärlekshistoria med en av de unga männen, skildras på ett både roligt och spännande sätt. Boken har egentligen "allt": här finns ond bråd död och hemska fängelsehålor, elaka agenter och snälla ambassadörer, en världskänd terrorist (Usama bin Laden), en from muslim tillika Pakistans president, kärlek och sex, droger och pengar.

Utan att berätta för mycket om historien så kan man väl säga att den handlar om mäns behov av makt, om otaliga försök att mörda presidenten, om vänskap och svek och kärlek. Det mesta uppblandat med en skön dos sorgsenhet och en rejäl portion humor. En mycket bra bok som det är svårt att lägga ifrån sig! Lite klurig är den också och man blir inte serverad helheten direkt, utan den växer så sakteliga fram.

Mitt foto: En alldeles äkta mango, måhända inte sprängd utan skuren.

Betyg: Högt betyg till en bok som sticker ut ur mängden!

Rekommenderas till: alla som gillar underfundiga, roliga romaner med en gnutta vemod.

Snackis: Det finns säkert ganska många sätt att uppfatta de olika vänskapsbanden, kärlekshistorierna, maktkamperna och släktrelationerna - där har man något att diskutera.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN och POCKET.

Att föda ett barn

Bokens titel: Att föda ett barn

Författare: Kristina Sandberg

Förlag: Norstedts, 2010
Antal sidor: 489

Nu när det gått några månader sedan jag läste ut denna bok, är jag ännu säkrare på att den verkligen är läsvärd. Jo, läs den här! Alla ni som har en mormor eller farmor som är född på 1910- eller möjligen 1920-talet, kanske i synnerhet här i Sverige eller Norden. Plötsligt kanske ni, som jag, får upp ögonen för hur det kan ha varit för en en ung kvinna som nygift fru och blivande mor på 1930- och 1940-talet.
Det här är en mycket bra bok, spännande med sin skildring av Maj och hennes äktenskap med en man som är lite äldre och som kommer från en "fin" familj (som tycks styra honom totalt).

Jag hade svårt för Kristina Sandbergs sätt att skriva, åtminstone till en början, för hon tycks inte veta vad en punkt används till. Okej för långa meningar, det problematiska är när hon blandar vad Maj tänker och vad Maj säger. Otaliga gånger undrar jag "Sa hon det där högt, eller tänkte hon bara?". Meningarna är långa och det är förvirrande att inte ha talstreck eller något annat som indikerar om personerna pratar eller bara funderar.

Men vilken bok! Den första av tre, sägs det, och jag vill definitivt följa Majs vidare öden när hon kämpar för att vara en god mor, en perfekt värdinna, en vacker fru och omtyckt svägerska - samtidigt som hon kämpar med massor av motstridiga känslor, ilska, utsatthet, sorg och upprorslust.

Här är ett stycke där Maj sitter höggravid på jullunchen med sin nya släkt som hon vill imponera på och hennes svåger Georg är bordskavaljeren och svärmor kallas Tant:
"Mumma eller svagdricka och Georg stöter henne lätt i sidan och viskar att julbordet ikväll blir betydligt bättre, herregud, börjar katrinplommonen verka nu, ska hon behöva störta upp från bordet och söka efter WC mitt under jullunchen, nej, hon klarar att hålla igen, det bullrar och lever om där inne men är tack och lov inte tyst runt bordet, det pratas och skrattas som kan tants oroliga nerver inte tränga igenom eller lägga sig tätt över syskonens surr. Maj tänker mest på sig. Vad hon säger, hur hon äter, helt lätt är det inte att undvika hur salt skinkspad rinner längs hakan."

Mitt foto: En gammal rosa trägalge från just den här tiden - och en klänning passande Majs lilla flicka. Ett stycke kvinnohistoria!

Betyg: Riktigt bra, in i minsta beskrivande detalj, om livet för en kvinna i Sverige på 1930-talet. Och ett språk som är precis så lagom gammaldags så det känns helt autentiskt!

Rekommenderas: Till dem som är intresserade av nutidshistoria, kvinnohistoria, tja överhuvudtaget relationer.

Snackis: Det här är så mycket en snackis som en bok kan bli! Här finns massor att prata om.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.

Att rosta bröd

Bokens titel: Att rosta bröd
Författare: Roger Rosenblatt
Originalets titel: Making Toast
Översättare: Katarina Jansson
Förlag: Norstedts, 2011
Antal sidor: 126

Den här hade man ju kunnat vara utan. Vilken pekoral! Så platt och ytlig. På omslaget står "För dig som gillade Tisdagarna med Morrie" och det var ju synd att jag inte såg det innan jag beställde boken, för jag gillade nämligen inte alls Tisdagarna med Morrie.

På omslaget står även "Den kommer visserligen att krossa ditt hjärta, men du kommer troligen att älska den för det." Någon recensent på Helsingborgs Dagblad har klämt ur sig det. Jag är tvungen att kolla upp vem. Conny Palmqvist. Han är publicerad författare och skribent, hoppar in som recensent på HD, leder kurser i skrivande, är copywriter på en reklambyrå och har fått massor av priser och stipendier. Och - inte minst - det är han som har skrivit boken "Hejdå, allihopa" som jag tyckte väldigt mycket om. Jag vet bäst på min egen blogg och det är min åsikt som räknas här, Conny har uppenbarligen alla chanser att göra sig hörd. Han gillar boken, jag gör det inte.

Saken är den, att jag får inte alls mitt hjärta krossat av denna bok. Jag blir inte ens tårögd. Den berör mig inte alls.

Roger Rosenblatt är professor i engelska och undervisar på universitetet i hur man skriver en bok. Det är väl därför han har fått detta publicerat. Han tycks också skriva kolumner i tidskriften Time. Roger och hans fru Ginny har tre vuxna barn och en drös barnbarn. Så plötsligt faller dottern Amy - en läkare tillika trebarnsmor - ihop död på sitt källargolv medan hon konditionstränar. Hennes lille pojke sitter bredvid henne och försöker väcka henne medan hennes lilla dotter rusar upp till sin far - också han är läkare - för att hämta hjälp. Det finns även en bebis i familjen.

Självklart är det hemskt sorgligt att en 38-årig småbarnsmamma dör, mitt framför ögonen på sina barn dessutom. Hon lämnar naturligtvis ett stort vakuum efter sig, en oerhörd sorg och saknad.

Samma dag som hon dör, kommer Roger och Ginny i ilfart hem till hennes familj och där blir de sedan kvar i några år. Mormor och morfar får ta hand om småbarnen och börja leva ett vardagsliv som de egentligen lämnat bakom sig för flera decennier sedan.

För det första får man ingen som helst uppfattning om vem Amys make egentligen är, hur han mår, hur han sörjer och vad han tycker om att hans svärföräldrar bosätter sig i hans källare i några år. För det andra får man bara fragment av vad barnen (Rogers barnbarn) tycker om sitt liv utan mamman. Det lilla man får veta är förvisso gripande.

Och vad tycker Roger och Ginny om att bo inneboende, mista sin frihet, att ta över sin dotters liv? För det är det de gör. De lever sin dotters liv, i hennes ställe. Man får inte riktigt kläm på vad de känner inför det.

Denna essä skulle passat bäst i Amys stora vänkrets - inte utanför den. Här rabblas det upp enorma mängder vänner vid namn och på vilket sätt de har bidragit efter att Amy dog. Kom de med mat, tog de hand om barnen, kramade de författaren, ringde de, skickade de blommor? Hur trist som helst att läsa. Man får veta vilka utflykter som görs och till vilka, samt hur enormt trevliga alla är. Varenda pengainsamling, vartenda kondoleansbrev, varje blomma ska redogöras för. Vem bryr sig, utanför den innersta kretsen?

Och Amy, denna förträffliga människa. Hon dog och fick aldrig se sina fina barn växa upp. Jag tycker det är så sorgligt. Men vem var hon? Hennes pappa påstår att han kände henne så bra som en människa kan känna en annan, men det tror jag inte på. Inte hennes far! Man skulle gärna velat läsa vad hennes bästa väninna och hennes man hade att säga. Boken är en totalt onyanserad hyllning till denna underbara Amy, som hade så många vänner och var sååååå älskad. Den hade passat bättre som ett tack från författaren till alla dem som hjälpte honom och hans dotters familj i deras svåra stund - inte som en bok för oss andra.

Mitt foto: Tja, varför det är en brödrost säger väl sig självt? Men den händelsen som titeln syftar på är väldigt marginell i boken.

Betyg: Små korta fragment av ett sorgearbete, alltför privat för att vara intressant och samtidigt för ytligt för att engagera.

Rekommenderas: till dem som gillade Tisdagarna med Morrie, uppenbarligen...

Snackis: Jag skulle inte ha många ord att säga i en bokdiskussion om Att rosta bröd.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Echo Falls Mysteries

Bokens titel: Down the Rabbit Hole

Författare: Peter Abrahams

Förlag: Harper Collins

Antal sidor: 407

Den första delen i ungdomsserien An Echo Falls Mystery, som handlar om invånarna i Echo Falls (som verkar ligga på den amerikanska östkusten, inte alltför långt från New York). I synnerhet handlar böckerna om Ingrid, en framåt tjej i högstadieåldern, som bor med sina föräldrar och sin jobbige storebror i en villa i utkanten av staden. Ingrids största idol är Sherlock Holmes, hon spelar amatörteater och drömmer om att bli grävande journalist och kanske detektiv.

Detta är en lättläst bok om en tonåring i USA med rätt barnsliga idéer om att bli detektiv. Man skulle ju kunna tro att boken därmed är helt ointressant för en drygt fyrtioårig trebarnsmamma i Sverige - men nej. Jag tycker jättemycket om den här serien!

I boken "Down the Rabbit Hole" får Ingrid lösa mysteriet med sina egna försvunna skor samt ett mord...

Länk till Down the Rabbit Hole på AdLibris: HÄR.

Bokens titel: Behind the Curtain

Författare: Peter Abrahams

Förlag: Harper Collins

Antal sidor: 374

Den andra delen i ungdomsserien An Echo Falls Mystery, där Ingrid Levin-Hill fortsätter att lösa mysterier.

I boken "Behind the Curtain" råkar Ingrid ut för allt möjligt: hennes bror verkar gå på anabola steroider, hennes fotbollstränare ersätts med en inte så trevlig nykomling - och en dag blir hon kidnappad!

Boken är spännande, rolig (jo, riktigt humoristisk), småputtrigt trevlig och framför allt är den skriven på en vardaglig och modern amerikansk engelska som känns helt verklighetstrogen.

Länk till Behind the Curtain på AdLibris: HÄR.

Bokens titel: Into the Dark

Författare: Peter Abrahams

Förlag: Harper Collins

Antal sidor: 328

Den tredje delen i ungdomsserien An Echo Falls Mystery, där Ingrid har blivit lite äldre och mognare.

I boken "Into the Dark" är det Ingrids farfar som råkar illa ut. Mord, miljöbrott och gamla krigsförbrytelser kommer upp i dagen. Ingrid spionerar på sin egen släkt och sin bästa väns familj. Vad vet hon egentligen om sin farfar - och väninnans farfar? Och mitt i allt så inträffar sorgliga saker i hennes närmaste familj...

Länk till Into the Dark på AdLibris: HÄR.

Gemensamt betyg: Roliga, spännande, välskrivna och underhållande böcker för tonåringar och unga vuxna.

Rekommenderas: Till dem som vill läsa på engelska men tycker att det verkar sååååå jobbigt.

Snackis: Njae.

Den hemliga skriften

Bokens titel: Den hemliga skriften
Författare: Sebastian Barry
Originalets titel: The Secret Scripture
Översättare: Leif Janzon

Förlag: Lind & co, 2010

Antal sidor: 286

Egentligen ger titeln "Den hemliga skriften" intryck av att det är en ungdomsroman och omslagsbilden av en flicka med änglavingar får var och en att förstå att boken riktas mot kvinnor (kanske lite romantik och sentimentalitet?). Synd, för det skrämmer nog iväg många som skulle tycka om den här boken!

Roseanne växer upp på Irland under 1930-talet som enda barnet i en djupt fattig familj. Hon avgudar sin far men är lite rädd för sin mor som blir alltmer galen. Jag ska inte avslöja för mycket om Roseannes barndom, för man får se den både ur hennes perspektiv och andras - och den spelar en tämligen avgörande roll. Men det är ett hårt liv, det kan man lugnt säga!

Livet på Irland för nära hundra år sedan är fascinerande. Mycket intressant att läsa om stridigheter på ön och hur vardagslivet kunde te sig där mellan de båda världskrigen. Jag kände inte alls till så mycket om den inrikespolitik som beskrivs i boken. Kyrkans (och katolicismens) roll är också väldigt givande att läsa om.

Egentligen kretsar det mesta i Roseannes liv kring påvens påbud. Hon är hundra år gammal när hon börjar skriva på den hemliga skrift som ska bli denna bok och då har hon levt tre fjärdedelar av sitt liv bakom lås och bom på ett mentalsjukhus. Anledningen till att hon hamnade där är helt fasansfull men tyvärr inte orimlig för den tid då Roseanne levde.

Betyg: Mycket fint skriven och lärorik.

Rekommenderas: Till dem som tycker om att läsa om sannolika människoöden i fiktiv form.

Snackis: Kanske något för en bokklubb!

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Alla mina vänner är superhjältar

Bokens titel: Alla mina vänner är superhjältar
Författare: Andrew Kaufman
Originalets titel: All My Friends Are Superheroes
Översättare: Pia Printz

Förlag: Printz Publishing, 2012

Antal sidor: 108

Så tunn, så tunn! Nästan en novell. Omslagsbilden är ju helknasig, titeln likaså, och många recensenter och bloggare har höjt "Alla mina vänner är superhjältar" till skyarna. Märklig är den. Annorlunda, konstig, rätt utflippad och obegriplig faktiskt. Men vilket underbart språk och vilken fin liten kärlekshistoria.

Här är berättelsen om den enda normala killen i Torontos superhjältegäng. Hans vänner kan alla möjliga underliga saker som inte vi vanliga klarar av. Hans flickvän är Perfektionisten. De gifter sig men på bröllopet kommer Perfektionistens förra (och övergivna) pojkvän Hypno och förstör deras lycka genom att hypnotisera bruden så att hennes man blir osynlig för henne (men inte för någon annan).

Lite kul och lite vemodig på samma gång. Hur ska det gå för honom: kan han få henne att se eller höra eller känna doften av honom igen? Deras liv är slaget i spillror och nu kämpar han för att återvinna sitt livs kärlek.

Betyg: En riktigt fin och vacker historia med absurda inslag.

Rekommenderas: Till dem som inte drar sig för att läsa vrickade berättelser.

Snackis: Tämligen lite att diskutera i denna bok.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.

Alfahannen

Bokens titel: Alfahannen

Författare: Katarina Wennstam

Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2011

Antal sidor: 367

Katarina Wennstam skriver "spänningsromaner" enligt omslaget. Jag tycker visserligen att det är en spännande roman, men det känns nästan mer dokumentärt än som en påhittad historia. Noggrann research (föreställer jag mig!) om domstolsväsendet, om våldtäkter, om överfall och utnyttjanden som förekommit i verkliga livet.

Den otrevlige huvudpersonen i en av Wennstams tidigare böcker, har en nästan vuxen dotter som anlitas som amatörskådespelerska i en stor svensk film. Hennes motspelare är en berömd manlig skådespelare med kvinnokarlsrykte. Han visar sig dock vara både hänsynslös, farlig och kall under den charmerande ytan. I skydd av sitt kändisskap våldför han sig på flera unga kvinnor, som inte vågar berätta för omvärlden vad de varit med om.

Det är många som tycker att han får vad han förtjänar, då han brutalt slås ner och blir skadad för livet. Frågan är vem som bär skulden?

Mitt foto: Skaka galler, var tanken bakom denna bild.

Betyg: Tankeväckande och intressant.

Rekommenderas: Till feminister - och alla som ogillar feminister och kvinnosaksfrågor.

Snackis: Här finns många upplägg för en diskussion. Hur mycket får man utnyttja en annan människa och för vilka syften? Vem eller vilka är boven i dramat?

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.