"Nu ska jag börja blogga igen!" sa jag och så dog vårt internet. I en hel vecka. Seriöst en vecka utan tumblr och tv-serier och liksom livet? Det var lite av en pärs. Sen var jag i Barcelona och så har jag flyttat till Kungsholmen (vilket är typ mkt stort för en förortskid som mig). Så veckorna jag är hos pappa åker jag numera bara treans buss förbi Stadshuset, genom gamla stan och sen med vacker utsikt över söder mälarstrand. Alltså fatta livsnjutningen varje morgon.
Jag har dessutom läst Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah, och försökt komma på något tillräckligt bra eller smart att säga om den. Men jag lyckas inte riktigt. Allt jag skrivit låter så mycket som de vita personer Adichie skriver om i boken som försöker att verka insiktsfulla och minsann är medvetna om det vita privilegiet. Jag är nog en sådan person jag med. Vilket kanske inte behöver vara något dåligt, men i Americanah lyckas Adichie med att sätta finger på hur löjligt det blir hur än vita försöker tackla rasism och förtryck. Att man både kan försöka för mycket och för lite; det blir konstlat oavsett om man låtas som att rasism inte alls existerar eller om man påpekar hela tiden hur fel saker är. Och det är svårt att inte vara en sådan person eftersom rasism ändå finns i vårt samhälle och man måste hantera den på något sätt, men jag vill inte utrycka för mycket åsikter om allt i den här boken. Så jag skriver bara lite tankar jag fick istället.
Vad som slog mig mest är hur skicklig Adichie är på att fånga personligheter och identitetsmarkörer. Det gemensamma för alla i boken är att de försöker vara någon, och författaren illustrerar så tydligt de stereotyper som är så vanliga idag. Rika som handlar second hand för att de har råd att vara dåligt klädda, för dem blir det stil. Eller britterna i boken som skröt om deras möbler, inte för att de var dyra märkesmöbler utan för att de "var handgjorda av en indisk kvinna på en marknad de besökte i Mumbai" (ngt sånt minns inte exakt). Boken är full av lite retsamt hån mot sådana här fenomen, utan att egentligen döma utan bara peka på dem och skratta lite. Och det gör jag med, trots att jag själv köper second hand och vill att möblerna ska ha "personlighet". Seriöst den här boken gav mig så mycket självkritik för jag insåg hur töntigt genomskådad jag är.
Äh ja vet inte vad jag ska säga mer, Adichie är en så sjukt smart författare och jag blir lite rädd för hur duktig hon är på att genomskåda människor. Men jag tycker verkligen att Americanah är en bok värd att läsa, både för att få nya perspektiv på rasism och klass och för att det är en fantastisk personskildring där varje karaktär är genomtänkt.
Jag har dessutom läst Chimamanda Ngozi Adichies roman Americanah, och försökt komma på något tillräckligt bra eller smart att säga om den. Men jag lyckas inte riktigt. Allt jag skrivit låter så mycket som de vita personer Adichie skriver om i boken som försöker att verka insiktsfulla och minsann är medvetna om det vita privilegiet. Jag är nog en sådan person jag med. Vilket kanske inte behöver vara något dåligt, men i Americanah lyckas Adichie med att sätta finger på hur löjligt det blir hur än vita försöker tackla rasism och förtryck. Att man både kan försöka för mycket och för lite; det blir konstlat oavsett om man låtas som att rasism inte alls existerar eller om man påpekar hela tiden hur fel saker är. Och det är svårt att inte vara en sådan person eftersom rasism ändå finns i vårt samhälle och man måste hantera den på något sätt, men jag vill inte utrycka för mycket åsikter om allt i den här boken. Så jag skriver bara lite tankar jag fick istället.Vad som slog mig mest är hur skicklig Adichie är på att fånga personligheter och identitetsmarkörer. Det gemensamma för alla i boken är att de försöker vara någon, och författaren illustrerar så tydligt de stereotyper som är så vanliga idag. Rika som handlar second hand för att de har råd att vara dåligt klädda, för dem blir det stil. Eller britterna i boken som skröt om deras möbler, inte för att de var dyra märkesmöbler utan för att de "var handgjorda av en indisk kvinna på en marknad de besökte i Mumbai" (ngt sånt minns inte exakt). Boken är full av lite retsamt hån mot sådana här fenomen, utan att egentligen döma utan bara peka på dem och skratta lite. Och det gör jag med, trots att jag själv köper second hand och vill att möblerna ska ha "personlighet". Seriöst den här boken gav mig så mycket självkritik för jag insåg hur töntigt genomskådad jag är.
Äh ja vet inte vad jag ska säga mer, Adichie är en så sjukt smart författare och jag blir lite rädd för hur duktig hon är på att genomskåda människor. Men jag tycker verkligen att Americanah är en bok värd att läsa, både för att få nya perspektiv på rasism och klass och för att det är en fantastisk personskildring där varje karaktär är genomtänkt.
