Recension av Oryx & Crake

Skrev förra veckan att jag var mitt uppe i boken Oryx and Crake av Margaret Atwood. Läste ut den någon dag senare och har nu klurat ihop en recension. Recensionen är också publicerad i Jönköpingsposten 9/12-2015, och återfinns här. 

När livet blir spelrum för maktbegär

Fascinerande samhällskritik.

Margaret Atwoods dystopiska roman Oryx and Crake tar sin början i en obestämd framtid, där samhället fallit sönder och lämnat efter sig ett öde landskap. Jorden är bränd, skogarna sönderslagna och fulla av muterade djur, och människorna – är borta. Ensam kvar finns Snowman. Svält och de utmanande väderförhållandena har försvagat honom, och han är på gränsen till död. Men vad utlöste katastrofen som fick världen att falla samman?

Genom romanen får läsaren följa Snowman dagarna efter katastrofen, i hans jakt på sätt att överleva. Men man får också ta del av Snowmans inre resa, där han skildrar det samhälle han växte upp i, liksom det liv han levde innan med älskarinnan Oryx och vännen Crake.

Vad som återberättas är en skrämmande sanning om ett land som korrumperats av bioteknik- och genmodifieringsföretag. Ett land där forskare börjat experimentera med muterade versioner av människor och djur i jakt på evig ungdom, och vällevnad. Ja, Oryx and Crake är skriven med snillrikt språk och ryslig precision, och Margaret Atwood lyckas med dessa medel skildra berättelsen om Snowman på ett betagande sätt. Hon riktar träffsäker kritik mot människan, och drar på så sätt in läsaren i en oemotståndlig debatt. Vad händer när man låter livet bli spelrum för maktbegär?

Krönika ”Flyktingarna som kommer”, JP 2/12-2015

Jag jobbar, som en del av er kanske känner till, på Jönköpingspostens ungdomssida Rookie som skribent. Vi publicerar en sida i JP varje onsdag, och i det senaste numret, som handlade om flyktingkatastrofen, skrev jag en krönika. Krönikan heter ”Flyktingarna som kommer”, och jag skrev den i syftet att förmedla vad jag tycker att många glömmer bort mitt i all politik och byråkrati, nämligen det faktum att människorna som flyr är just människor, och att de förtjänar att mötas med respekt, förståelse och medmänsklighet. Krönikan hittar ni nedan och på Jönköpingspostens hemsida!

Flyktingarna som kommer

”De kommer i bleka trasor,

Om hösten, när sjön går vit.

Från namnlösa syner och fasor…” 

Så inleds dikten Flyktingarna som kommer, skriven av historikern Alf Henrikson. Dikten publicerades 1944, hösten innan andra världskrigets slut. Då flydde tusentals människor från de baltiska staterna undan Sovjet och nazisterna. Flyktingströmmen var den första att nå Sverige i modern tid.

Det är den 26 november 2015. Omkring 7000 människor i veckan har sökt asyl i Sverige den här månaden, säger Migrationsverket. Jag sitter hemma, i ett lugnt Jönköping, och betraktar sifforna. Ryser till.

Ett ofattbart antal människor flyr sina hem i exempelvis Syrien, Afghanistan och Irak, de tre länder som flest asylsökande i Sverige kommer ifrån. Många kommer för att söka en trygghet undan inbördeskrig, diktaturer och terror. Och detta går ingen obemärkt förbi.

Jag är engagerad som läxhjälp för ensamkommande flyktingungdomar sedan några månader tillbaka. Ungdomar i min egen ålder. I mötet med andra människor har detta varit några av de mest lärorika månaderna i mitt liv. De har öppnat upp mina ögon för ett faktum som folk tycks glömma: att de som flyr är människor. Människor med andra kulturella och religiösa bakgrunder än vi är vana vid, javisst. Men människor som förtjänar respekt och förståelse, precis som vem som helst. Dessutom är många som flyr barn och ungdomar, precis som jag själv.

Alf Henriksons dikt är skrämmande. ”… Över haven komma de hit…”.

Dagens flyktingkris är på många sätt en humanitär katastrof.

”Varför hjälpte vi inte människor under andra världskriget mer?”, frågar vi oss idag.

”Varför hjälpte vi inte människorna på flykt mer 2015?”, är en fråga jag kanske får av mina barnbarn.

blunda andas hoppa(s)

att vara rädd men våga ändå.

motsägande villfarelser

om inte jagduhanhonhenvinidetdedem, så en 

om inte en, så jagduhanhonhenvidetdedem 

eller?