För mig är det så otroligt viktigt att försöka ha ordning och reda runt omkring mig. Jag lyckas inte alltid som jag vill, men när jag inte har det mår jag inte alls bra. Jag kan till och med känna, lika bra att ligga kvar i sängen, för jag blir så orolig av stök och kan liksom inte slappna av. Kommer jag hem till andra däremot, så kan jag tycka att dom har det så mysigt och fint och så säger jag det till min, så brukar han kontra med att "så hade du aldrig kunnat ha det hemma".
När barnen var små hade jag tydliga rutiner för att hålla den ordning jag ville ha och tyckte att jag lyckades ganska bra. Idag känner jag inte likadant. Förstår inte att det kan upplevas svårare när det bara är jag och maken. Jag hade då en grund både vad det gällde möblering och mindre prydnadsföremål i varje rum som jag gillade, sedan startade jag varje dag med att bädda sängen och såg till att var sak var på sin plats i sovrummet, inget framdraget, det gällde arbetsdag som ledig dag. Eftersom jag plockade undan på samma sätt varje dag, tog det inte många sekunder. efter frukost tog jag en runda och kollade av alla andra rum, bäddade de barns sängar som ännu inte kunde själva och plockade undan på alla allmänna utrymmen.
Under dagen gick jag sedan från rum till rum och plockade undan kanske två, tre gånger/dag om jag var hemma och det var inget som tog tid, kanske max 2 minuter/rum eftersom det redan var ordning. Att lägga den här tiden på detta kan man ju fundera över då, som jag kunde lagt på annat, men det var värt varje minut för att jag skulle må bra och orka här hemma och som sagt grundstrukturen fanns redan, så inget krångel.
Idag känner jag att jag vill komma tillbaka där jag var, men inte så enkelt. Tiden borde finnas, men jag har inte den grunden som jag skulle behöva. Barnen har flyttat hemifrån, rum står halvtomma och fylls med lite av varje. Jag vet att jag har extra höga krav på det här och att troligen ingen annan skulle se det på samma sätt, men för mig är det så otroligt viktigt.
Njut av din dag!