Jag började titta på den amerikanska tv-serien The Americans under min sista semestervecka. På mindre än ett halvt dygn plöjde jag sju avsnitt, helt oförmögen att sluta förrän en vän bokstavligen stod utanför dörren med fingret på dörrklockan. Serien är helt fantastisk. Allt är mörkaste mörkt, man ser knappt handen framför sig. Det är 1981, miljöerna, bilarna och kläderna är spot on och för mig som var sex år då är det som att bli slängd tillbaka in i barndomen.
Vi får följa de två KGB direktorat S-agenterna Elizabeth och Philip Jennings. Födda i Sovjet men sedan nästan tjugo år utplanterade i det amerikanska samhället där de har hus, bil, jobb på en resebyrå och två barn som på alla sätt är så amerikanska som man kan bli. Föga anar barnen att deras föräldrar arbetar som spioner åt den sovjetiska staten.Varje dag riskerar de sin hälsa, sina liv för kommunismen. Fast Philip har börjat längta efter något annat, kanske ett vanligt liv, och det som länge har varit ett arrangerat äktenskap, ett arbete i jakt på ett större syfte, kan vara på väg att bli mer. Håller de på att få riktiga känslor för varandra?
Som jag skrev tidigare så har jag bara sett sju avsnitt och nu håller jag på att se om dessa då jag ser dem igen med min pojkvän, för detta är något vi bara måste göra tillsammans. Förhoppningsvis fortsätter det att växa som det gjort hittills. För man blinkar och så har det skrivits in tre ytterligare personer som alla har oräkneliga relationer med varandra. Alla jobbar dubbelt på något sätt. Det är verkligen någonting med mörkret i The Americans, hur man hejar på alla sidor, för att de är så mänskliga. Ofelbara hjältar är uppenbarligen ingenting för mig.
