Diana Wynne Jones

Läste i helgen att Diana Wynne Jones har gått bort men det är först idag när jag går in hos Glory Box som jag minns att det var Jones som skrev en av mina barndomsfavoriter, nämligen Hundstjärnan. Det har blivit mycket omläsning av barn- och ungdomsböcker på sistone men jag tror jag måste gå ner i källaren och gräva fram den boken. (Beställde dessutom filmen Howl's Moving Castle på Discshop.)



Haruki Murakami

Här kommer något som låter mer likt en bekännelse nedskrivet än det gjorde i mitt huvud: jag har aldrig läst något av Haruki Murakami. Det har inte varit av illvilja som jag låtit bli, så som jag ibland kan göra när något lyfts till skyarna, det har bara inte blivit av.

     Jag har förstått att han är en författare som man antingen älskar eller avskyr så jag har inga illusioner om att jag kommer släppa ifrån mig ett ”nja” efter läsning. Vet inte om 1Q84 är en bra förstabok men det känns lugnare att läsa något som så många inte har någon åsikt om, än . Jag kan ha byggt upp förväntningar som nu inte kommer infrias men jag ska göra mitt bästa för att bara läsa, inte överanalysera från första raden.

Here I go.

Omläsning: Agnes Cecilia - en sällsam historia, av Maria Gripe

Jag minns att boken hade en väldigt speciell stämning, utöver den som finns i alla böcker av Maria Gripe. Agnes Cecilia har för mig alltid haft ytterligare ett ”lager” av mysticism, något som jag fortfarande inte riktigt kan sätta ord på.

 

 

Det händer ofta hemska saker i Gripes värld av ensamma barn. Och det är långt ifrån alltid allt löser sig i slutet av berättelsen. Eller, det slutar inte så tillrättalagt som i många andra sagor. Förmodligen var det en av de saker som lockade mig när jag som barn och tonåring läste henne. Det började med att mamma läste Elvis, Elvis och Glasblåsarns barn för mig och sedan fortsatte jag på egen hand med I klockornas tid, Pappa Pellerins dotter, Hugo & Josefin, Skuggserien och Tordyveln flyger i skymningen. Men ingen lämnade mig med den yttersta känsla av förlamning och övergivande som Agnes Cecilia gjorde. På gott och ont, för jag älskade samtidigt som jag knappt kunde andas. Det var med stor tvekan jag läste om, för jag var rädd att det minnet skulle förstöras av mitt vuxna läsande jag. Men tack vare Uppväxtklassikerboxen samt flera entusiastiska bokbloggar (Fiktiviteter, Dark Places och Lyran) så blev det ändå av.

Hon har ett sätt att behandla orden som sällan ses i barnböcker. Utan krångliga uttryck eller långa meningsuppbyggnader så blir det vackert och poetiskt och ändå kan hon slänga in tunga filosofer utan att det blir för svårt. Hon respekterar sin publik och sviker aldrig de barn som läser. Beskrivningen av hur Noras omgivning försöker skona henne från föräldrarnas död är både helt uppåt väggarna tokig och samtidigt förståelig. Jag skulle aldrig någonsin medverka till sådana charader men visst förstår jag nu som vuxen varför de gör som de gör. Ändå tar jag utan förbehåll Noras, barnets, parti. Det känns som att de svikit mig. I en blinkning är jag åter liten och förhåller mig till världen som ett föräldralöst barn.

 

Nu står Gripes övriga böcker där i hyllan och ropar på mig, redo för omläsning.

Idag fyller jag år

När slutade födelsedagen vara magisk och blev en dag liksom de flesta andra? Numera är det mest en storslagen manifestation i vilka som inte längre är här, de som inte kommer ringa eller vara tillgängliga för en bit tiramisu (våga vägra tårta) till helgen. Farmor och farfar. Mormor och morfar. Moster och pappa. Tänker alltid på min mormor som varje år önskade sig ”lugn och ro och snälla barn”, jag vet inte om hon någonsin fick det.

     Men ändå är det inte så mycket en sorglig dag, utan mer en vilken-som-helst-dag. Som det är lite skönt när den är över, för onsdagar är ju ingenting liksom. Jag fick inte önska mig böcker för mamma. ”Det önskade och fick du i julas!” Som om det fanns en begränsning. Men jag trotsade och har ändå önskat mig Äventyrsklassikerboxen. J Får se hur det faller ut på lördag.

Sarahs nyckel, av Tatiana de Rosnay

1942 genomförde den franska polisen en massarrestering av judar i Paris med förorter. Det kallades Operation Vårvind och ett av resultaten blev att flera tusen män, kvinnor och barn spenderade fem dygn i sporthallen Vélodrome d’Hiver utan mat, vatten eller möjlighet att sköta sin hygien. Efter dessa dygn av helvete fraktades de allra flesta likt boskap i tågvagnar till Auschwitz där de avrättades.

Tioåriga Sarah är en av de som tillsammans med sin familj hämtas tidigt en julimorgon. Fast inte hela familjen. I tron att hon snart ska vara tillbaka i lägenheten så låser hon in sin lillebror i en garderob och stoppar nyckeln i fickan.  Allteftersom tiden går så börjar hon sakta inse att hon kanske inte kommer att återvända, nyckeln bränner likt ett dåligt samvete i hennes hand. Sextio år senare får journalisten Julia Jarmond uppdraget att skriva om Vel’d’Hiv, som händelsen kommit att kallas efter arenan där det utspelade sig. Av en slump springer hon på Sarahs historia och hittar till och med kopplingar till sin mans familj. Metodiskt börjar hon nysta upp sanningen samtidigt som hennes eget liv inte är det enklaste.

Trots den irriterande kursiva stilen på Sarahs berättelse så blir den snabbt den mest intressanta delen av boken. Julia på tvåtusentalet är väldigt sympatisk men det tar inte lång stund innan jag tröttnat på alla beskrivningar av hennes make Bertrand. Det finns ingen hejd på hur snygg, sexig och underbar han är. Ändå är Julia inte nöjd med honom. Det är inga finkänsliga hintar man utsätts för utan man vet hela tiden vad som kommer komma emot en. Samtidigt så finns där ett ständigt driv framåt. Detaljerna om Sarahs öde finns även i Julias berättelse, så jag läser vidare.

Men någonstans i mitten så tappar den fart. Julias liv blir språkligt och berättartekniskt till en billigare kärleksroman. Det är inte händelserna som gör det utan hur de beskrivs. Allt cirkulerar kring den vackre, vackre äkta mannen och det söta underbara barnet. Jag blir mättad och bryr mig snart inte alls hur det går för Julia utan vill bara att det ska ta slut. Bokens övergripande historia är så viktig att det känns som att den slösas bort. Även det som händer Julia är stort i en människas liv och jag borde vara engagerad. Men inte. Den enda karaktären som faktiskt växer under historiens gång är Julias svärfar. Han hade gott kunnat få vara med mer.

Slutet på Mr Y, av Scarlett Thomas

Doktoranden Ariel intresserar sig för artonhundratalsförfattaren Lumas, då speciellt hans sista bok ”Slutet på Mr Y”. Boken sägs bära på en förbannelse, alla som läser den dör, men det största problemet är att den praktiskt taget är omöjlig att få tag i. När Ariels handledare Burlem mystiskt försvinner och en av universitetets byggnader rasar samman så kommer hon ändå av en hel rad sammanträffanden över boken i ett antikvariat och sen tar historien ordentlig fart.

Det är lite Alice i underlandet över den här boken, man får en hel skopa filosofi och en gnutta tidsresor. Den har alla anledningar att fungera för mig, men ändå gör den inte det helt. Till en början så gillade jag väldigt mycket men sen blev det förvirrat och pratigt. Mot slutet är jag riktigt uttråkad och läser pliktskyldigt ut även om jag skummar lite de sista sidorna.

Omläsning: Molnet, av Gudrun Pausewang

Blev naturligtvis tvungen att läsa om Molnet och kilade igår efter jobbet in på biblioteket där en mycket vänlig bibliotekarie hjälpte mig hitta boken i magasinet.

Fjortonåriga Janna tvingas tillsammans med sin lillebror Uli fly ensamma på cykel när kärkraftverket i Grafenrheinfeld (f.d. Västtyskland) råkar ut för en härdsmälta. Deras föräldrar är bortresta och de börjar en kamp för överlevnad, för att hitta familjen och släktingarna igen.

Den är fortfarande hemsk. Inte för att jag kan komma på ett skonsamt sätt att berätta för ungdomar om fasorna med en härdsmälta men hur eländigt får det egentligen bli i en barnbok? Det börjar med övergivna eller ihjälslagna husdjur, fortsätter med barn som blir överkörda av bilar och lämnas vid sidan av vägen och slutar med fruktansvärda beskrivningar av strålskador. Jag är långt ifrån blödig och gråter sällan till ledsamma filmer men här nästan kvävs jag av sorgen. Eller är jag bara extra känslig då denna typ av scenario alltid skrämt mig mer än många andra katastrofer? Jag förstår vikten av att förklara kärnkraftens faror (speciellt nu med tanke på vad som sker i Japan) men när slutar det vara avskräckande och utbildande och blir enbart för mycket? Molnet balanserar precis på den gränsen. Fast strax efter att man känner att man fått nog så börjar andra delen av boken, uppbyggnaden och bearbetningen. Och här kommer det långt mer intressanta, vad katastrofen gör med människor. Hur de strålskadade behandlas som paria och hur långt de ännu friska går för att skydda det som de anser vara sitt. Sättet på vilket somliga personer skadar andra när de egentligen försöker skydda dem från ännu mer sorg. Det är en väldigt stark bok. Den drabbade mig nästan lika hårt nu, tjugotre år senare, som den gjorde vid den första läsningen.

Härdsmälta

När jag gick på mellanstadiet under de sista skälvande åren av det Kalla kriget så fanns det en kategori ungdomsböcker som både fascinerade och skrämde mig. Av någon anledning så var dessa böcker ofta från Tyskland och ämnet var kärnkraftsolyckor. Det handlade om barn som efter katastrofen av olika orsaker var lämnade åt sig själva under flykten från det radioaktiva nedfallet. Som jag minns så sparade man inte på de otäcka detaljerna utan det var fruktansvärda beskrivningar av strålningsskador och död. Nu när jag snabbt googlar på ämnet så hittar jag bara Molnet av Gudrun Pausewang.

     Dessa skildringar kommer nu tillbaka till mig när jag under helgen har suttit klistrad vid  Sky, CNN, BBC och Al Jazeera för att försöka förstå vad som har hänt i Japan. För inte nog med att de drabbats av jordbävning och tsunami med tusentals döda som följd, nu verkar flera reaktorer i det fyrtio år gamla kärnkraftverket i Fukushima ligga i riskzonen för härdsmälta. Om det inte redan hänt. Människor evakueras i stor hast, bär munskydd och undersöks med geigermätare. Plötsligt är jag åter elva år och sitter skrämd nedanför teven medan nyhetsuppläsaren försöker förklara Tjernobyl. Rädslan för kärnkraften finns kvar, djupt rotad inom mig.

Älskade Stephen

Blir sådär fnissigt tokglad av nyheten att Stephen King släpper en ny tegelstensroman i höst som handlar om en high school-lärare som får chansen att åka tillbaka till 1963 och förhindra mordet på John F Kennedy. Boken kommer heta 22/11/63 och kommer enligt stephenking.com ut den 8:e november. Måste vi verkligen genomlida sommar först? Kan den inte komma nu på en gång?

Tack Helena på Dark Places för tipset!

En helvetes vinter, av Daniel Woodrell

En helvetes vinter är en bok om hederskultur, om kontrasten mellan de regler som sällan eller aldrig sägs högt och så det som man bankar in i folk med våld. Sextonåriga Ree har ansvar för sin psykiskt sjuka mamma, två yngre bröder samt huset i Ozarkbergen, USA. Pappa Jessup tillverkar metamfetamin och försvinner långa perioder från familjen. Ree är, liksom stora delar av det samhälle hon lever i, en Dolly. Man har benkoll på varandra. Man ställer upp för familjen och man tjallar inte. De är rester av ett resandefolk som lever på att framställa och sälja knark samt på jakt, ibland blir det ekorre, andra gånger hjort. Människorna är trasiga, smutsiga och hungriga. Pappa Jessup har inte varit hemma på länge när polisen kommer förbi för att förklara att om han inte infinner sig i rätten mycket snart så kommer delstaten ta familjens hus som Jessup satt upp som borgen innan han sjappade. Ree måste hitta honom, levande eller död. Men släkten erbjuder ingen hjälp, till största delen ensam reser Ree runt och letar. Hon hindras av det man inte får fråga och det man absolut inte får göra men ansvaret för familjen blir i slutändan större och viktigare än allt annat. Sakta börjar hon tänja på gränserna och områdets alla urgamla strukturer synliggörs, blir både lättare och svårare att förstå. Det är en becksvart bok. Men inte utan hopp, absolut inte utan kärlek. Ree’s omtanke och känsla för den sjuka mamman och de aningslösa bröderna överstiger allt annat. Det är för dem hon gör det, även om det försätter henne själv i fara. En ljusglimt är också den bästa kompisen som bor i en husvagn på svärföräldrarnas tomt med ett spädbarn och en äkta man som egentligen inte ville ha henne. Tillsammans drar de två unga kvinnorna varandra uppåt, tröstar och hjälper.

Jag ser fram emot filmen men tror jag väntar tills jag kan se den i tryggheten av min egen soffa och med möjligheten att pausa vid behov. Precis som med Vägen av Mc Cormac så lär jag behöva andrum i det mörka.