sanslöst bra

folkgospel

mållös

toppkandidat till årets låt

Our voices hung close in the new acoustics

radically committed to letting the light in

Quietly pour out like light

Ordsplacering är svårt.

Det är en kall dag i maj och luften är vass. De bryter upp gatsten för att lägga slät asfalt, det är väl obekvämt att bli omskakad. Jag har glömt bort om solen går upp i öst eller väst och lyssnar efter kyrkklockan som jag vet ringer från norr, men ljudet studsar mellan husen och norr är först överallt och sen ingenstans igen.

flaskpost

Jag har funderat på att börja skriva lite igen. Ingen läser väl bloggar år tjuguhundraarton, men det spelar ju ingen roll egentligen.

the return of the rivers

All the rivers run into the sea;
yet the sea is not full;
unto the place from whence the rivers come,
thither they return again.

It is raining today
in the mountains.

It is a warm green rain
with love
in its pockets
for spring is here,
and does not dream
of death.

Birds happen music
like clocks ticking heaves
in a land
where children love spiders,
and let them sleep
in their hair.

A slow rain sizzles
on the river
like a pan
full of frying flowers,
and with each drop
of rain
the ocean
begins again.

kvitto

Nyår och midsommar är verkligen helgerna då det blir extra tydligt att jag misslyckats med livet.

varken och, både eller

Antingen känner jag för mycket eller så känner jag för lite.

Ska jag börja känna mer måste jag i så fall vara rustad för all smärta som är nedtryckt, bortträngd, undanstoppad i hemliga vrår. Det känns omöjligt.

Ska jag börja känna mindre kommer det behöva pundas tyngre droger än socker och ritualiserat självhat. Det känns omöjligt.

Allt är omöjligt utom fortsatt pinsam ickeexistens.

all is lost, there is no hope for me

Det är inte svårt att förstå att man inte duger.

banala insikter, dåliga utsikter

Ju mer jag tänker på det, ju mer känns det som mitt liv är ett fåtal mångåriga panikattacker med varierande intensitet, separerade av korta perioder av orealistiska förhoppningar helt utan verklighetskoppling (exempelvis: förälskelser i folk för vilka man är ungefär lika attraktiv som en begagnad soffa längs med länsväg 531).

Jag bryr mig inte längre. Jag känner hur hjärnan skrumpnar ihop. Det enda problemet är att jag märker det.

.

Coração do Mar
É terra que ninguém conhece
Permanece ao largo
E contém o próprio mundo como hospedeiro

Tem por nome “Se eu tivesse um amor”
Tem por nome “Se eu tivesse um amor”
Tem por nome “Se eu tivesse um amor”

Tem por bandeira um pedaço de sangue
Onde flui a correnteza do canal do mangue
Tem por sentinelas equipagens, estrelas,
taifeiros, madrugadas e escolas de samba

É um navio humano.
Quente, negreiro, do mangue.

ranunkel

Vissa dagar önskar jag att jag aldrig hade fötts.

Poänglös poänglös poänglös poänglös poänglös poänglös poänglös.

varannan dag

Jag tränar varannan dag. Idag var det varannan dag. Jag gjorde något bra. Kom hem, kände mig trött i huvud (eftersom allt i mitt "liv" suger!) och kropp (eftersom jag sov dåligt?). Tänkte "äh, jag skiter i att träna, gör det i morgon i stället" och hängde läpp. Sen blev jag sur på mig själv, men i stället för att fortsätta sura och inte träna så slutade jag sura och tränade. Det var bra gjort. Får ledig fredag! Har ont överallt! Kommer eventuellt inte komma ur sängen i morgon!

Målet är rutin. Och att bli, jag vet inte, smal. Så snygg det går att vara när man är jag (vilket jag omöjligt kan vara som tjock). Men först rutin. Jag måste bli en tränande person, eftersom jag aldrig varit det "naturligt" (okej vi är väl överens om att "naturligt" är ett jävla skitord som borde ledas ut bakom vedboden och skjutas, men ändå). Någon sa att det tar sex månader att skapa en rutin. Jag är halvvägs. Det känns ändå ganska bra. Jag är starkare, har bättre kondition, har kommit i byxor jag aldrig kommit i sedan jag köpte dem. Börjar få muskler som syns litegrann. Samtidigt känner jag något i vissa ögonblick av träningen, när jag inte svär åt sandsäcken eller koncentrerar mig på rak rygg. Jag vet inte vad det är riktigt, men att känna musklerna jobba, göra en rörelse utan att känna den. Jag har aldrig varit en graciös person, i alla fall inte fysiskt. Stor, klumpig, stel. Men i de lägena undrar jag om det inte är någon slags grace som ilar längs ryggraden. Jag inbillar mig inte att det ser graciöst ut, men känslan är där på något vis. Kanske. Eller så är det väl gaser eller nåt.

(Ja. Jag har skrivit om träning några gånger förut. Det har gått åt helvete varje gång. Det här är första gången jag fokuserat på själva rutinen. Det är en skillnad i alla fall. Vi får väl se. Skiter det sig igen så kan man ju alltid höppe i älva med sten i fickorna.)

Vill inte vara vaken. Vill inte sova. Vill inte.