Hemma hos mig......................

När jag loggar in mig på Bloggen så upptäcker jag att jag inte är den flitigaste bloggaren just nu. Vet inte riktigt vad det beror på. Kanske jag behöver en paus från detta eller kanske är det så att det jag har behov av att skriva ner inte riktigt passar. Livet bjuder ju på olika.

Vad har då hänt hemma hos mig sedan sist? Jo våren har övergått till försommar. Häggen har blommat över och syrenerna  snart också. Oj vad fort det går denna "Mellan hägg och syrentid" den vackraste tiden på året. Det enda som man kan klaga på  är all denna frömjöl som har legat som ett äckligt täcke överallt både utomhus och inomhus. Men nu har det regnat i några dagar så jag tror att träden är avsköljda. Hoppas det för då blir jag också bättre i ögonen.

Angående mitt nya hudmärke som uppkommit har jag inte fått någon tid på hud ännu. Jag har ring och påpekat detta men sköterskan som svarade tar inte det på allvar tycker jag. Konstigt då jag verkligen blev uppmanad av läkaren då jag var där sist att höra av mig om jag upptäckte något nytt. Nu har ju remissen legat där i nästan en och en halv månad. Ja ja man får väl gilla läget.

Pappa i Västerås har blivit opererad för sin gråstarr men ser inget ännu. Det skulle ta upp till en vecka sa doktorn innan man kunde märka av någon förbättring. Hoppas verkligen att det lyckades för nu lever han ju i totalt mörker har bara radion som förströelse. Till det possitiva är att han numera har full hemtjänt och larm så nu känns allt tryggare på den fronten. Att flytta till annat boende och till min stad är inget som han är intresserad av. Så det får jag väl slå ur hågen.

Igår fyllde min stora Prins 11 år och idag fyller min Prinessa Maya 7 år. I helgen var alla hemma här så vi firade dem båda med ett stort kalas. Meningen var att vi skulle ha trädgårdsfest men det fick vi ställa in. Termometern visade på knappt 10 grader och stundtals stod regnet som spö i backen. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Det var mörkt i min pappas hjärta idag......

Nu har jag kommit hem från en heldag hos far i Västerås. Mycket blev uträttat där. Träffade både distriktsköterskan och flera av undersköterskorna i hemtjänstgruppen som är knuten tills pappas boende. Hade också ett långt samtal med biståndshandläggaren som lovade att pappa skulle få hjälp och tillsyn dygnet runt nu en tid framöver. Därefter ska det utvärderas och så får vi väl se vad som händer. Att flytta till annat boende vill han INTE. Kanske det ordnar sig i alla fall med denna hjälp så att han kan bo kvar i sitt hem. Hoppas det!
Nu är det värsta undanröjt. Hemtjänstpersonalen hade gjort ett storverk med att få bort alla gamla kläder som far försökt att tvätta upp för hand då han inte längre klarade av att sätta på tvättmaskinen.(att fråga om hjälp var inte tänkbart) Å för första gången på länge möttes jag av en rentorkad spis och en avtorkad diskbänk. Pappa var också ren, dock fortfarande väldigt skäggig och långhårig. Men det får han väl fixa till senare det finns ju gummisnoddar.
Berget av papper av olika slag som belarmat hans köksbord fick jag sortera och slänga det som inte längre var aktuellt. Mycket intressant kom fram så som gamla brev, vykort, foton och andra värdefulla papper som gömts av all reklam och olika tidskrifter av alla de slag. Faktiskt blev det riktigt fint.
Kylskåpet fick sig också en uppfräschning. Det var länge sedan någon fått tillåtelse till allt detta. Jag tror att pappa kommit till insikt att han nu står vid vägsände och måste släppa in hjälpande händer.

Att leva i mörker och att inte kunna se har tagit hårt på min far. Han lider det ser jag helt klart. Han säger att han känner sig utanför att han inte kan delta i vardagen längre. Alla nya kläder som jag hade med mig de kunde han ju heller inte se.  Att inte kunna läsa dagstidningen eller följa med i tvprogrammen känns också hårt för honom.
Nu ska de försöka att operera hans gråstarr på ena ögat. Hoppas verkligen att det lyckas så att han får lite syn tillbaka.

HUR SVÅRT KAN DET VARA???..........

Blev väckt av hemtjänstassistenen stax efter klockan sju imorse. Hon var mycket uppriven och talade om att lassarettet hade skrivit ut min far mitt i natten. Nu låg han ensam i sin säng i bostaden och hon undrade nu vad vi skulle göra och vad som hänt. Sekretessen mellan sjukhusvård och hemtjänstinsatser finns visst, det trodde jag inte. Så hon bad mig ringa upp akutintaget för att höra vad som hänt. Var han undersökt och vad var felet?
Inte hade hon behövt fråga mig om detta jag var och är ännu riktigt förbannad. När han äntligen gick med på att åka till läkaren så skulle detta inträffa. Vilken värld vi lever i!!!!!!
Joda en vänlig sköterska svarade och berättade att de inte hittat några fel på pappa. De hade lyssnat på hjärta, bröst och röntgat huvudet. Å en FRISK????? person kan de inte lägga in på avdelningen. De hade ju sett i pappren att han hade hemtjänst  (att den var inställd p.g.a. att han var inlagd på sjukhus brydde de sig inte om) och ringt till nattpatrullen som hade lovat att ta emot. Men att ordinarie personal inget visste förän de gick på imorse det tänkte de inte alls på.
Så nu är han och vi andra tillbaka på ruta ett igen. Vad ska man göra? Pappa behöver ett annat boende. Han behöver tillsyn och omsorg dygnet runt. Han är i det närmaste blind och kan inte klara det vardagliga. Nu ligger han bara i sin säng och lyssar på sin radio (Ibland).Han har tillsvidare fått flera tillsynsbesök under dagen tills allt förhoppningvis ordnar upp sig. Men det är ju detta också att han VILL JU INTE flytta.
Just nu känner jag mig maktlös!!!!

Larm från Hemtjänsten....pappa har ramlat.....

Idag blev jag uppringd av hemtjänsten i Västerås. De talade om att pappa var dålig och hade ramlat. Han ligger mest hela dagarna och orkar inte ta sig för med varken de ena eller det andra. De ville ha honom till sjukhuset men han vägrade. Han tyckte att det var bra som det var nu när han fick mer hjälp. Men att lämna honom ensam i flera timmar var inget  bra allternativ tycket handläggaren. Hon bad mig att tala med far och få honom att förstå sitt eget bästa. Bäst hade varit om jag kunde komma och köra honom till sjukhuset.
Men till saken hör att min far flyttar man inte på i första taget.  Han är en riktig enstöring med ett svårflörtat humör. Att han skulle få det bättre med lite omvårdnad det har han svårt att ta till sig. Nej han tycker bara att man bråkar med honom om man kommer med sådana förslag.
 Men jag ringde upp honom och efter två försök att komma fram svarade han.  Nej inte ville han till något sjukhus han hade inte ont på det sättet sa han. Å till sommaren skulle han ju ändå dit på återbesök för både ögon och hjärta.
 Att han knappt kan stå på benen, ej heller sköta sin hygien, laga maten och ta sina mediciner tyckte han inte var något problem. Allt detta det skulle ju hemtjänsten göra nu sa han. Å ett larm hade de också beställt. Att han är i det närmaste uttorkad och i ett eländigt skick är ju väldigt svårt att förmedla fram på ett bra sätt. Så jag fick lägga på luren med oförättat ärende. Lovade att ringa fram mot kvällen för att höra om läget.
När klockan var 19.00 ringde det på min telefon. En vänlig röst från fars hemtjänstgrupp berättade att hon nyss hjälp far in i ambulansen. På sitt vanliga kvällsbesök hade hon frågat honom om han inte tycket det skulle vara bättre att komma till doktorn nu när han inte mådde så bra.  Till min förvåning och lika så assisterande personal på kommunen tyckte han att det var en god ide.
Så nu är han där hos doktorer och sjuksköterskor. Till morgonen ska jag ta mig en tur och titta till både honom och hans bostad.
Godnatt nu ska jag försöka att sova.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!

Ja det är bara att konstatera att i december detta år har jag inte varit så aktiv i Bloggandet. Men det har varit och är fortfarande ganska mycket att stå i. Det är det väl säkert för alla andra också vid denna tid på året.

Eftersom mina döttrar bor åt varsitt håll här i Svedala så har det blivit mycket åkande både hit och dit. I Nacka var det Julmarknad och i Partille var det Lucia . Till råga på allt så skulle Partillefamiljen flytta mitt i julstöket, och behövde lite hjälp. De har köpt sig ett fint stort hus så nu behöver man inte ta någon av barnens rum i besittning när man kommer på besök. Ej heller sova på madrass i vardagsrummet. Nej nu får man en helt egen kùpe när man kommer på besök. Det tycker jag ska bli skönt och säkert de också.

Sedan har jag ju min åldrige far i Västerås som bor ensam och INTE vill släppa in hemtjänsten mer än nödvändigt. Dit var jag också en tur med lite julbak och skinka. Fick ta städhandskarna på och försöka att få det lite julrent trots protester med att det allt duger som det är. Till saken hör att han inte ser så bra, är blind på ena ögat och drabbad av gråstarr på det andra. Så det finns ju en förklaring till varför han inte ser smutsen runt omkring sig. Men man tycker ju att hemtjänsten skulle det för de kommer dit på ett tillsynsbesök dagligen.

Ja iallafall tycks han gilla då jag och mannen kommer och det är ju possitivt. Han gillar att prata "runt" om än det ena och andra. Vad som är sant och osant har inte så stort värde utan man får lyssna och hänga på. Frågade om han ville följa med till Värmland och fira jul, men fick ett klart rungande NEJ. Han hade det bra som han har det sa han. Men det undrar jag han är ju helt ensam och umgås inte med någon. Men nu vill han ju detta så då kan jag inte göra något annt än att gilla hans läge.

Idag har jag och mannen varit och köpt de sista julklapparna. Skinkan är kokt och julbaket färdigt. Så nu snart är det bara att invänta alla barn och barnbarn som kommer till julafton då vi ska fira julen tillsammans. Jag önskar er alla andra som tittar in här hos mig en riktig God Jul och bjuder er på härliga julsånger av Michael Bublé. Klicka bara på länken nedan och njut. Han är helt magisk tycker jag.

Ibland blir man riktigt ledsen.........

Ibland blir man faktiskt riktigt ledsen och trött på att bry sig om. Idag granskas äldrevården i varje media och detta med rätta för visst finns det oklarheter inom denna omsorg. Men det finns också en baksida av en "surgubbe" som alltid tror att han har rätt och alla andra fel. En "surgubbe"som otacksamt skäller ut de som vill hjälpa och stötta.

I förrgår var det Fars-dag och jag försökte att nå min far per telefon i nästan 10 timmar. Men hans telefon tutade upptaget hela tiden. Tillslut började jag bli orolig att något hade hänt då han inte heller svarade på sin mobil. (Har köpt en till honom utifall den fasta telefonen skulle bli något fel på).

Han har svårt med balansen och stundtals far det iväg med honom. Han har aldrig ramlat förut men det är bara en tidfråga innan det händer. Han har hemtjänst men bara det han anser sig behöva, och det är inte mycket. Han tycker att de lägger sig i och rotar runt bland han saker. Eftersom han bor 17 mil ifrån mig och inte har någon annan anhörig eller vän i närheten så kommer kommunen på ett tillsynsbesök varje dag. Detta är helt emot hans önskningar men han har tillslut gått med på det ändå.. Hur det gick till vet jag inte.

Tillbaka till söndagen. Då jag förlagt telefonnummret till hans hemtjänstgrupp fick jag hjälp från en av dotterns vänner med telefonnummret till en Larmtelefon i Västerås. Där hjälpte mig en mycket vänlig kvinna med att koppla mig vidare till just hans omsorgsgrupp. Där var de också MYCKET vänliga och erbjöd sig att åka och kolla upp läget och sedan ringa mig tillbaka.

Vad hände? Jo jag blir lite senare uppringd av en mycket arg och irriterad far som med baskt röst talar om för mig att hans telefon INTE var något fel på. Var det fel så var det på MIN. Fast jag hade kunnat ringa flera personer förutom till just hans nummer. Att det sedan vid 20.30 tiden ringt på hans dörr och rasslat med nycklar var ju rent förskräckligt. Hur kunde Hemtjänsten göra så? De fick sig en ordentlig utskällning för sitt snälla besök, jag skulle inte ha ringt till dem heller, inte lägga mig i alltså.

Visst blir man ledsen och arg men håller snällt igen på orden.

Hemma igen, fast helt försjunken i boken om Hundraåringen.......

Jovisst kom jag hem från pappa i onsdagskväll, men med ett oförrättat ärende. Inte kunde optikern fixa pappas glasögon, fast hennes affär säkert hade flera hundra glasögonbågar. Hans glasögon ÄR gamla och glaset naturligtvis detsamma så att slipa in dessa i ett par nya var helt otänkbart. Sedan tycket hon att han skulle göra en ny synundersökning så att han fick nya glas som bättre kunde hjälpa honom. Visst har hon rätt, men nu är det så att pappa är blind på ena ögat och det andra är kraftigt nedsatt av gråstarr. Så han har gått och väntat ett bra tag på att få komma in för att få gråstarren opererad. Att införskaffa ett par nya glasögon innan dess är lika med att kasta pengarna i sjön. Så det enda vi kunde göra var att köpa honom ett par vanliga läsglasögon i stark styrka så länge. Fast det var nog heller ingen bra ide för när vi kom hem igen sa han att han inte såg något med dem i alla fall.
Men nu har jag gjort vad jag har kunnat så länge. Har försökt att få tag på sjuksköterskan på ögon för att försöka att skynda på ärendet, men jag kommer inte fram. Blir placerad i telefonkö, fast sedan faller jag bort i alla fall. Men det är väl bara att fortsätta att ringa dag efter dag, någon gång ska det väl lyckats.
Något som var bra är att hemtjänsten har lyckats med att få pappa att godkänna att de kommer på ett personligt besök dagligen istället för att bara ringa. Då har de också lovat att ta med hans sopor som annars har samlats utanför hans dörr. Hoppas nu också att han inte ändrar på detta utan att det får bli så här nu framöver. Jag kan inte helt lita på detta han gillar ju inte att det "spring" hos honom. Tycker att de stör och lägger sig i.
Innan jag åkte till Västerås hade jag börjat att läsa om Allan, Hundraåringen ni vet som klev ut genom sitt fönster på äldreboendet i Malmköping och försvann. En helt fantastiskt bok och sedan jag kom hem igen har jag inte kunnat lägga den åt sidan.
Faktiskt när jag gick med min far över torget i ösregnet i Västerås på väg till Optikern så känndes det faktiskt som jag hade Hundraåringen bredvid mig. Jag tror också att min far hade kunnat gjort detsamma om han bott på ett boende och kommunen ville fira honom. Trots alla krämpor han har så hade han nog kunnat klättra ut och fixat skjuts ut i världen. Fast om han hade blandat sig med kriminella nja... det tror jag inte. Där går gränsen.

Måste ta en dagstur till Västerås............

Bilden är lånad HÄR.

Aj aj aj pappa har tappat sina glasögon och råkade otursamt också att trampa på dem. Glaset höll men bågarna gick sönder. Han ser inte mycket utan dem utan har nu ett tag försökt att läsa dagstidningen med förstoringsglas. Det går inget vidare, utan han får mest hålla till bland det fetstilta. Han hade tänkt att fixa glasögonen själv sa han, ta en taxi ner till city och sedan leta upp den optiker som han köpte dessa av för MÅNGA år sedan. Att han knappt orkar stå på benen verkade inte vara ett hinder denna gång.

Hemtjänsten vill han inte be om hjälp, utan avfärdar detta med att "sådana här ärenden gör inte de, det måste man ordna själv." Att han råkar vara en riktig skruttig och gammal herre som knappt orkar gå från sovrummet till köket utan sin rullator, hör inte hit, enligt honom.

Jag tror inte på pappa när han resonerar så här. Jag är istället väldigt övertygad om att han inte vill ha så mycket hjälp av kommunen då han i så fall får betala för alla påbörjade timmar de hjälper honom med. Han är snål, snål mot sig själv. Han har en god ekonomi och skulle kunna ha det bättre nu på ålderns höst.

Istället lever han på gränsen till missär. Släpper in hemtjänsten en gång i månaden så att de kan städa av det värsta och lider helvetes kval medans de är där. Tycker att de rotar runt bland hans saker. Hemhandlat får han en gång i veckan och de varorna tar han emot strax innanför dörren. Längre får de inte gå. Varje morgon svarar han i sin telefon att han mår bra ( fast att han kan ha sådan värk att han knappt orkar upp till toa.) då komunen ringer för att höra hur det står till, att få ett personligt besök med mer hjälp eller lite småprat är inte att tänka på.

Jag skulle vilja att pappa flyttade in på ett Servishus där han kunde få mer tillsyn och hjälp. Jag skulle känna mig mer trygg om han bodde så. Som det är idag kommer han aldrig ut, har ingen hjälp med sin hygien eller sin klädvård. Han har INGA anhöriga i Västerås som bryr sig om hans välvilja. Fast detta med flytten vill han förståss inte höra talas om så det är inte något som kommer att ske. Jag får väl finna mig i situationen, trots att det ibland kan kännas riktigt tungt.

HEJ IGEN! BLOGGEN........

Nu är jag hemma igen! Jag har varit en sväng till Stockholm och besökt min kära Nackafamilj. Julmarknaderna på Stortorget i Gamla stan och Skansens marknad fick också ett besök. Marknaden på Skansen var en riktig höjdare med dans runt granen för både stora och små till en riktig proffsig orkester. Maya ville inte dansa och Erik somnade i sin vagn så vi nöjde oss att se på alla de andra som förlustade sig. Köpte lite julgodis av diverse slag.( Bl.a polkagrisar, korvar, glögg och gammeldags svagdricka.) Jodå kameran hade jag med mig men den låg nerpackad i väskan och det var så kallt så vantarna ville inte av så det var lite svårt att få upp den. Förresten så är den inte så bra att ta med i mörker så det hade säkert inte blivit något bra ialla fall.
Hur mår jag då? Jodå så där. Humöret är väl inte på topp och energin har jag tappat bort. Det kliar och svider omkring behandlingsområdet. Ögonen värker och det är svårt att se ordentligt. Men nu går det på sista veckan sedan får jag vila ut från denna djävelskräm. Det ska verkligen bli skönt.
Jag har även gjort en visit hos min åldrige far i Västerås. Sopberget utanför hans dörr hade börjat att växa igen. På frågan om varför inte hemtjänsten tar med soporna var svaret att det var vikarier och de bryr sig inte. Jag vet inte vad som är sant och vad som är påhitt. Det är bara att gilla läget och fylla sopsäckarna med skräpet och gå med dem till soprummet. Nu har han ialla fall börjat att fundera över om inte hemtjänsten skulle få en egen nyckel så att de slipper att "bryta sönder" dörren
för att komma in om han inte kunde öppna för dem. Alltid något att glädja sig över. Men vi är inte där ännu. Passade på att kopiera upp ett par extra nyklar så att det finns om han skulle skrida till verket. Frågade om jag skulle hjälpa till med detta men fick till svar ett starkt NEJ. Så vad gör man?

Har Hemtjänsten tappat både luktsinnet, synen och empatin?

Hur är man skapt när man gång på gång bara kliver över ett sopberg efter att ha varit på hembesök hos en åldrig svag man. Hemtjänstpersonalen i Västerås på Önsta/Gryta området skulle skämmas tycker jag. Nu är det andra gången i år som jag får plocka ihop högar med sopkassar och gå och slänga i soprummet hemma hos pappa. Denna gång fick jag ihop en proppfull sopsäck. För drygt tre veckor sedan var min bror på besök då var det hans tur att rensa upp. I början av sommaren var jag också där och sanerade, den gången var skörden 3 fulla säckar och sex kassar men pappersavfall.

De kan inte säga att de inget ser för alla soporna ligger precis utanför hans dörr och det stinker vill jag lova. Jag har ringt en gång tidigare till kommunen och påtalat detta och då lovade de att det inte skulle hända igen. SÅ VARFÖR????

Pappa är gammal och orkeslös och orkar inte gå ända bort till soprummet. Han är mycket noga med att betala sin hyra för att inte bli av med sin bostadrätt om något skulle hända. Han betalar faktiskt in hyran i förskott för hela kvartalet. Men vad hjälper detta om hans grannar tycker att hans uteplats är en sanitär olägenhet, då kan han ju bli vräkt i allafall.

Åh GUD det är inte lätt att bli gammal och beroende av kommunal hemtjänst!!

HEMMA!!!!

Nu är jag äntligen på hemmaplan igen. Det känns riktigt skönt faktiskt. Det är allt som ordspråket säger - Borta bra men hemma bäst-



Vi gjorde en avstickare till min åldrige far som bor i Västerås för att prata runt lite och för att titta till honom. Den hjälp som han får från hemtjänsten och sin något yngre bror tycks inte fungera fullt ut. För det som mötte oss på hans uteplats var ett berg av hushållssopor. Solen gassar på framemot eftermiddagarna där, så stanken var inte av den sköna precis. När jag frågade om detta svarade han att han inte vågat gå till soprummet som ligger en bit bort för han var rädd att han skulle ramla och bryta sig. På frågan om varför hemtjänst eller hans bror inte kastat detta fick jag inget svar. Ja vad säger man och vad gör man? Min far är en riktig motsträvig och egen man så det är svårt att vara han till lags, kanske är detta problemet för de som vill hjälpa i Västerås också. Förmodligen är det så.

Det var bara att leta upp sopsäckar och fylla dem med alla dessa ICAkassar som var ihopknytna med sopor. Det blev 2,5 säck med hushållsavfall och 6 st stora kassar med papperskräp.

Usch vad tragiskt livet kan bli. Men att flytta på denne man det är helt enkelt otänkbart så det är bara att gilla läget.